Rosen...

AteljéLivingRoom
JerryLinder

Moffas@Spray.se
0708 661808

Det var en gång...

Inte allt för länge sedan, bara 67 år, när en f.d. rödhårig och fräknig (över hela kroppen) gav sig åt en ung välgymnastiserad man i sina bästa år. Hon var från staden där slottet en gång erövrades avnationalhjälten Engelbrekt; det var bara det att denne halte krigare från Engelberg levde på en tid då vi ännu inte hade blivit någon nation, och Nationernas förbund ännu ej var påtänkt. Men vi levde i en union som bestod av de nordiska länderna Norge, Danmark och Sverige, en tid då Hansan i Lybeck hade stor påverkan på staterna i Östersjön. Alltså, Engelbrekt stod upp för bönderna, de stackarna som plågades av tyska fogdar som den tyske ledaren av unionen använde sig av för att få makt att lägga under sig mera land. Det fanns folk som hade hundratals gårdar som de roffat åt sig från allmogen. Engelbrekts öde känner ni alla till, han fick en yxa i skallen och tuppa av för alltid. Men vad har det med Mig, MoffaFridolin att göra?

Jo nu ska ni få höra: - I den våldsamma atacken från mannen från Södertälje, han som kom med Skofabriken som köptes upp av densamma i Örebro, kom en massa vildbasar av båda könen lös och simmade in i magen på den ljuva donnan som för övrigt var fräknig överallt (jasså har jag redan sagt det); och några av de mottagare där inne var väl också panterfärgade, elle skulle ha varit det om det funnits tillträde till sol, och på det viset blev resultatet en liten knopp av en ros, en rosknopp som ännu var vit, men som njär den efter nästan ett år kom ut med mycken smärta, ty hans utträngande var mäkta smärtsammare än beskällarens inträngande (tror jag). Så en vacker dag kom den vita rosen ut ur grottan, och vad han skulle heta har beskrivits på många andra håll, för det är en s.k. rolig historia; i alla fall för mig. Den som söker han finner. Jag lovar den finns någonstans bland mina bloggar.

Nåväl, ni har väl läst kemi i skolan och vet att det finns något som heter vatten, och något annat som heter mineraler. En mineral är rätt kul faktiskt, det är KALIUM.

Kalium är en festlig alkalimetall,
som gör hela kroppen hård och ball,
det blir stuns i hela kroppen,
kanske även lilla Adamsnoppen.

Män i skor (människor) det finns av bägge kön, du vet,
en med flikar, en med påk, och det,
blir båda glada går det härligt lätt,
men blir någon sur då går det genast snett.

Den dikten säger mer om naturens under än man kan tro. Syra och bas måste balansera varandra. Syra kommer från det förhållandet att väteatomen mister sin enda elektron, som stuckit iväg till någon annan, precis somena parten i ett förhållande, som får för sig att han/hon får det bättre med någon annan; och det kan ju vara rätt. Så är det, något bestämmer om vi trivs med varandra, och... tål skitlukten av sin partner på toaletten.

Tillbaka till kemin. När bonden odlar spannmål sprider han NPK, på sina åkrar. N står för kväve som i sin tur står för tillväxt. P står för fosfor som gör attseden mognar, och K, slutligen står för stråstyvhet, och då förstår du varför dikten ovan börjar just med K, som i K, som i kalium. I min kropp är det viktigt att förhållandet mellan Natrium och Kalium ballanserar varandra. Runt cellerna har vi extracellulärt vatten, som står i förbindelse med intracellulärt vatten inne i cellen. Väggen mellan dessa vattenpölar kallas membran. Och detta filter är genomsläppligt. På det viset kan vätska där inne utbytas mot vätska där ute, och... då är det så finurligt ordnat att det finns joner (atomer som mist elektroner som gör att jonerna antingen är positivt eller negativt laddade, när det gäller natrium och kalium är de med i samma division i det periodiska systemet och är har en positiv laddning båda två. Men nu är det så att Kalium kan hålla mera vatten än natrium, och om det finns mera kalium där inne i cellen blir den styvare. Natrium kalium balansen har alltså stor betydelse för vår hälsa, och därför tar man ofta prov på denna balans på lasarettets provcentral, i alla fall på Moffa. Flera gånger om året.

Nu finns det emellertid en annan jon med samma laddning som söledes ingår i samma divition som Natrium och Kalium; det är Litium. Men hvad har litium för funktion frågar man sig. Denna lilla starkt verksamma jon har förmåga att hålla vatten. Det betydde för Moffa att han genast blev lite tjock när han började knapra litiumtabletter. På annat håll har jag beskrivit början på detta oskick att svälja tre piller varje dag, utan att man med sina fina instrument kunnat utforska varför.

Låter konstigt va? Men så ar det. Det var den unga paranta läkaren som själv kunde avgöra att Moffa behövde dem. Varför?Jo för att inte bli för glad. Men Moffa gick ju inte till henne för att inte bli glad, det var ju snarare tvärt om. Han var förbannat ledsen. Varför det, igen! Jo han hade ställt tilldet för sig. Han måste tydligen göra två saker på en gång, och det gick inte; ock det gjorde honom ledsen. Han hade aldrig varit där! Han hade aldrig i sitt liv känt sig så stark och kraftfull, och det är sant, men var det för att han saknade litium? Nej, nej nej.

Vid hans livsresa, början på sin MellanMjölkSafari, framkom med viss tvekan, det måste jag vara ärlig att säga, att han blev frälst (räddad) av sin far, som aldrig visat den ömhet förr, som han gjorde när Moffa låg i en sjukhussäng på Södertälje lasarett, just på faderns födelsedag, då han som vanligt borde vara hos honom och gratta. Men nu var det inte så, det var så att säga tvärt om, det var hans pappa som grattade Moffa för att han fått behålla sitt liv...

Jag ska inte gå in på det, men det var så att Moffa blivit kastad av en häst som blivit skrämd av en älg i skogen intill vägen. Efter kom en bil som mycket väl kunnat köra över honom. I stället följde de den galloperande hästen ända hem ochsa till frun som kom ut. Vi höll på att köra över en gubbe som blev...ja du förstår.

Gubben, det var Moffa det, och orsaken till att han såg ut som en gubbe var att han hade en gammal storväst på sig, en väst som försvann, men som långt senare fick sin destination förklarad för Moffa. Den blev väl kvar på lasarettet.

Att Moffa som då var 32 år, inte förstod att han faktiskt inte hade behövt ta dessa tre piller var dag, är väl inte så konstigt. Gemene man har en stor tilltro till läkare, det har alltid varit så. Idag vet vi att de flesta som fick besök av läkare förr i tiden fick någon smitta och dog. Det var innan man kom på att det fanns små djur som levde gott inne i människor (virus t.ex. jag skall återkomma till dem).

Men är medicinerin med litium bara dumt. Nej, det vill jag inte säga, men att beordra litium till en ung man genom att tala med honom några minuter i depressivt tillstånd är inte att rekommendera. Det var alls inte konstigt att Moffa hade största förtroende för henne, han kunde ju inte veta allt som kunde hända i kroppen och framför allt i huvudknoppen, bara för dessa små tingestar som varje morgon och varge kväll påminde honom om att han var sjuk. Inte nog med det, hela släkten, hans fru, hans barn och många andra visste att han var sjuk och knappast behövdes tas på allvar. - Ja du vet ju hur Moffa är! kunde man säga. Dessutom var han rödhårig och fräknig, lägger jag till på skoj (men fan vet).

Men vad hände där på sjukhuset mellan far och son. Ja, jag har beskrivit det, menska ta det lite lätt. Frälsning, är det inte ett litet starkt ord? Nej, det tycker jag inte, varför skulle en frälsning inte kunna ske utanför kyrkan. Jesus frälste folk ute i naturen. Min far hade ett svårt förhållande till mig därför att jag blev tagen från honom när jag var nyfödd. Jag tillhörde ett annat folk. Det folket utmärktes av att vara rödhåriga och fräkniga, alltså min mors hemadressdär man såg ut så. Pappa hade inte en chans, eftersom han var förpliktigad att befinna sig på annan ort, Duved, under beredskapen. Så var det i stora drag. Han var dessutom ingen stark natur, vilket visade sig senare i livet, men han var en demokratisk persom innerst inne, men hade lite svårt att hävda sig. Det gick ut över mig vid vissa situationer, och det skulle jag aldrig förlåta honom, sa jag, och knöt händerna i fickorna.

Det som hånde mellan ossvid sjuksängen, var just det att jag öppnade mina händer och förlät honom. och så fick det bli så länge han levde. Ett bättre förhållande mellan far och son kan inte finnas. Och... det kalrt att det inverka på mitt humör, och jag vågade köpa mig en häst, vilket var ett mirakel i säg. Ja det var mycket mer...

Men svärfar som ägde marken där hästen gick, ja det blev en häst till ungarna också, försämrades allt mer. Han var också en person som slitit ont i skolan och blivit rabulistisk. Han gillade inte mina idéer, och det hade jag misstänkt från första början när vi bosatte oss där. Och för att spe på eländet fick min frus syster och min nya svåger en tom bredvid oss. Minusbingo! Jag var inte den som kunde stå emot illasinnade tankar från annat håll, och så var det det där med för mycket jobb, och då slog jag huvudet i väggen, vilket man inte sa då, då talade man om depression.

Jag hade sålunda blivit en person med en obotlig sjukdom, jag var manodepressiv...