The Jerry Linder Foundasion
The MilkyWay to Old Dahomey
Demokrasy Against Aids
Moffas@Spray.se
0708 661808
Jerry Linder
Det kom en man från Gnesta
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget särskilt med honom.
Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idéer.
Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det. Eller?
Han hade läst en massa trams och fått
griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.
Vad ska det bli, frågade man honom. Men det
kunde han inte svara på.
Det skulle väl bli nå´t fint förståss.
Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.
Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.
Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och mänskorna
kom och fråga:
Vi förstår inte, vad är det egentligen du håller
på med?
Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.
Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig. Och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:
- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde inte vara riktigt klok den här mannen,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också. Här får man passa sig, tänkte man.
Men undras vad det ska bli?
Så lät man honom hållas.
På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.
”De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de”, tänkte han.
Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.
Men inte kom där någonting!
Nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:
"Vad i hel..är det jag håller på med?"
Nu hade han ju grävt alla diken och ännu kunde
man inte skönja några skarpa konturer av hans
skapelse.
"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej, det syns inte än!"
Underlig man det här, att han aldrig ger upp.
På nätterna läste han om vise män i India land och
om filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidare.
Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han håll på med.
Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. Så han tog fatt på spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte hade orkat.
Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva, i den
ångande jorden.
Nu måste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.
Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ned här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:
- Inte för att vi förstår vad det ska bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare !
Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.
Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men detta
var spännande.
- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. Där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!
"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se. Just de!"
Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.
"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig."
- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?
Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.
"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.
- Nu får vi se, sade mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?
- Här står det "FK", den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".
Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket, det så kallade kulturfolket,
och sa:
-Kom med mig, min gode vän!
Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över Järnaskogen och Vattgruvan.
Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten rast-
stuga med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglade örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.
De diken som han grävt under alla dessa år
hade mycket riktigt lett åt rätt håll, men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner på rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. Det bästa var att där flöt
redan små strömmar. Små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.
-Vad kan det vara i de paketen tro?
Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg mycket bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:
- De tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.
Förstår du?
- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en ide´.
Låt oss flyga dit bort ett tag så ska jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.
Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.
Ni anar nog vem mannen var,
men vad hade han i ränseln?
Var det väl eller illa skrivet?
Läs och begrunda dagens text som är skriven för
de som har öron till att höra, och ögon att se.
”Följ Moffa längs vägen…
…till WahlingeSpaceMarket”
Napoleons trupper stod uppställda och väntade på att ryssarna skulle komma upp framför dem så att det kunde bli batalj.
Hans order till sina officerare var att inte bränna av sitt krut innan ryssarna kom tillräckligt nära. Just så har det känts. Nyliberalismen har inte gagnat mig, tvärt om. Mina lårmuskler har många gånger varit så spända av frustration så att jag knappt kunnat gå. Hur en sådan man som Milton Friedman kunnat få Nobelpriset i ekonomi är för mig obegripligt, men… jag tror att det är över nu, och nu finns annat att tänka på: radioaktivitet och HIV.
HIV härjar stora samhällen i Västra Afrika. HIV gör barn föräldralösa. Föräldralösa barn blir kriminella, endast trygghet genom demokrati kan på sikt stoppa denna fruktansvärda farsot som sprids på ett underbart sätt. Om vi inte stoppar HIV i sin linda kommer den till oss, ja den är redan här. Genom att ge friskt vatten till Benin (Gamla Dahomey, jazzens vagga), samt torrmjölk från ArlaFoods, skapar vi ett försprång som är till nytta för vår stora kamp om energin. Solen är den stora givaren; solen har resurser att bjuda oss alla de terrawattimmar jorden behöver, och det är där i Benin både vatten och solkraft finns att hämta. Genom att avsalta havsvattnet och leda det till platser i Afrika där det behövs som mest, kan vi ge folket fred på lång sikt. Clarens Craford har skrivit en bok, om psykiska störningar som anses obotliga, men som genom behandling på lång sikt går att läka. Det är, som Obama sagt: We can! Varför inte? Men först måste religionerna befrias från alla missförstånd och övergrepp. Sagan om judebarnet som föddes uppdaterad och blev en kristen, måste kompletteras med anvisningar hur vi ska förhålla oss till Gaja, Moder jord.
Genom att skapa en ring av givare bland våra stora livgivande företag: ArlaFoods, TetraPak (Alfa Laval), Spendrups och AstraZeneka och Scania, samt Allmänna arvsfonden, vill jag skapa en fond som granskas av Missionsförbundet, Svenska kyrkan och Pingstkyrkan, som redan finns på plats (och är med och driver en skola för pojkar i Burkina Faso som ligger intill Dahomey in mot Mali. Läs min hemsida: www.MilkRiverUniversity.se samt min publikation, som långt ifrån är färdig, och förhoppningsvis aldrig ska bli färdig:
Ett viktigt organ, som ska driva rörelsen framåt,
är ÖkneboHäradsTeater, med sin direktör, MoffaFridolin.
Ske hans vilja, så även min...
söndag 18 april 2010
När världen går sin egen väg...
ÖkneboHäradsTeater
MoffaFridolin
www.MilkRiverUniversity.se
http://MoffasMilkNet.blogspot.com
0708 661808
KnappsnurransPrincip
Visst hade jag lekt med en knapp och en tråd, när jag var liten; jag visste precis hur de delarna skulle fogas samman för att få snurran att verka. Och verkade gjorde den, under förutsättning att jag handskades ganska precist med den; d.v.s. att händerna var följsamma och drog från varandra när tiden var sådan, och åt motsatt håll när det var dags.
Snurran är en märklig manick; den omvandlar linjär rörelse till cirkulär rörelse, men man måste vara känslig, annars havererar systemet.
Men nu var det så att jag fick en ingivelse att köra en visionär snurra. Jag föreställde mig snurran gjord av ull, bara ren ull, för att göra den elastisk. Jag satte sedan igång den på sedvanligt sätt (i tanken alltså) genom att veva runt den ett par varv; sedan drog jag i trådarna, utåt först, och följde sedan med inåt.
Vad som hände då visste jag naturligtvis redan, hela massan skruvade sig runt en tänkt axel tills trådarna var tvinnade och spända åt ena hållet; sedan vände den och snurrade likadant igen, fastän åt andra hållet.
Ja så kan man hålla på tills trådarna går av, eller kommer i otakt med rörelsen. Men nu ska du få höra!
Den här fantasisnurran visade på något nytt som jag inte sett förut; dess beteende förbluffade mig, som ingen fantasiscen gjort förut. Det visade sig att när trådarna nästan höll på att brista, vände materian i centrum åt det håll som trådarna gjorde, medan resten av snurran vände pö om pö; periferin sist, tills hela massan snurrade åt samma håll. Alla atomer roterade, men inte åt samma håll. Två motgående rörelser;
det hade jag aldrig sett förut. På det viset kan man tycka att snurran ser ut som det kinesiska tecknet med Yin och Yang; en cirkel med en svart och en vit droppe. När det vita är rådande är det svarta minst och tvärt om; och i det vita finns en svart prick och i det svarta en vit.
Det gick en dag, och när natten gjort sitt, vaknade jag med en fantastisk bild i mitt inre; man kan nästan säga att det var en världsbild, i alla fall var det ramen till min nya syn på allt…
Snurran hade vänt sig 90 grader, och runt densamma roterade en partikel.
Kunde det vara den roterande solen med en drabant utanför? t.ex. jorden! Jorden var en del av snurran, och den närmade sig solen i en fas, och fjärmade sig i en annan. Hela systemet svajade alltså. In och ut, in och ut, samtidigt som den gick runt solen, varvid radien förändrades och blev kortare respektive längre. Det var ju otroligt. Hur kan en världsbild förändras så momentant? En aha-upplevelse alltså, av den högre dimensionen. Sett från sidan såg rörelsen ut som ett halsband av pärlor.
Orsaken till min ”frälsning” var nog den, att det socialistiska blocket i politiken gått för långt åt vänster. Riksbankschefen och finansministern dribblade bort korten och släppte kronan fri och vi fick en ränta på 500 %. Dessutom gav det möjligheter för nyliberalerna att sticka in sitt fula tryne i den svenska välfärden; och Palme var död! Gamla adelssläkter vädrade morgonluft och direktörerna korade sig själva till gudar, som folket i det gamla Svedala inte vågade vara utan.
Det betydde att folkets gunst förbrukades allt eftersom, och den svarta marknaden blomstrade. Datorer, konkurrens, personliga avtalsförhandlingar, folket led i den gamla grottekvarnen, som snart blev ett nytt digitalt pinoredskap.
40-talisterna började gå i pension (förtidspension), och ett nytt system fixades till utan prut, varvid det demokratiska systemet kollapsade, genom den sprallige finansministerns försorg. Sossarna var mera höger än högern. Sven Grassman, som klagade på finansministerns bokföring (man hade glömt tillgångarna utomlands och fått fram ett underskott i ekonomin), blev placerad i källaren. Han var annars en av regeringens förnämsta ekonomer. Sedan reste han runt i landet till fackföreningarna och predikade ( Kristina och jag var i Luna-biblioteket och lyssnade på honom, en sympatisk person). Plötsligt försvann Grassman hastigt och lustigt från scenen; Rapport deklarerade att han hade avlidit. Vad hände egentligen?; senare gifte hans fru, Ylva Johansson, socialminister i kommande regering, om sig med nästa finansminister.
Nyliberalismen kommer från Staterna, University of Chicago, Milton Friedman (1948 – 1977). Hans påläggskalvar reste runt i världen och predikade en högst inhuman ekonomisk politik, vilken i verkligheten betydde att det var ok att ruinera sin nästa. Det var Darwinism i högsta potens, en rövarmentalitet som småfolket gick på därför att det var så många som redan var så rika att de inte behövde solidarisera sig med de fattiga. Två tredjedelar var rika, och resten beroende av en stark stat som skyddade dem när arbetslöshet och sjukdom hotade att sätta dem på bar backe.
Tidningar och andra medier satt i knäet på kapitalet, och moderaterna blev ett arbetarparti, sa man vid valet. Men vad för slags arbetarparti? Det klart att kapitalet kan sätta folk i arbete, om man gör dem till slavar.
Om en som är arbetslös bara får någon dag på sig att skaffa nytt jobb där han är uppväxt och skaffat hus och hem, och där hans barn går i skolan, måste ta ett arbete i andra änden av landet, då är det ett dåligt land att leva i. Det finns mycket att skriva om detta, det ska jag göra, men inte här. Jag ska nu förklara varför jag tagit upp den ekosociala sidan av livet här och nu; det gäller knappsnurrans giltighet…
I politiken talar vi om vänster och höger. Det kommer från det franska parlamentet. De rika (blå) satt till höger och de fattiga (röda) satt till vänster.
Vänstern, ska om den sköts väl, måna om de svaga i samhället, och till Högern
hör de som tror sig vara så starka att de kan klara sig själva, om inte annat tillsammans. Men vänstern kan dra för långt åt vänster, och höger för långt åt höger. Vad händer då? Jo då når rörelserna till slut samma punkt. All rörelse går i spiralform, dels framåt längs tidsaxeln; dels runt sin egen axel; men det finns alltid en mogrörelse, vi kan kalla den etern, eller som Robban: öken!. I jorden finnes massor av olika hårdhet och hetta (var kommer värmen från?). Det betyder att när solen inte längre kan pressa jorden längre ut i kosmos, på grund av att alla andra himlakroppar pressar på in mot solen, då bomsas klotet upp, samtidigt som det inre fortsätter att vrida sig; och i och med det kränger sig Gaja upp i en ny bana och drar iväg i en spiral runt och in emot solen, alltid med solen;se min skrift: "Einstein, Ingvar och jag"; där du kan se liknelsen med Knappsnurran, från ett annat håll. I huvudsak från Ingvars synvinkel
Jag ska bara berätta en sak till, en erfarenhet ur mitt eget liv…
Jag var en gång duktig på att klättra i trän, och detta berodde på att jag ifrån åtta års ålder var med i frivilliga gymnastiken. Det blev ofta tid över till korgboll, som basket kallades då. I sista året i enhetsskolan (9), spelade vi basket och jag tillhörde dem som alltid fick välja spelare till mitt lag. Fyra man fick välja, och på slutet blev det alltid killar över som inte var så väst bra. Men det spelade ingen roll vilka jag fick på slutet, vi vann alltid ändå. Hur kunde det komma sig. Jo, de duktiga killarna spelade med varandra, de passade sällan till de dåliga, och på det viset blev deras lag lite invalidiserade. Jag däremot, spelade på alla, och eftersom jag var bra på att göra mål kom vi i överläge. Denna känsla bär jag med mig, och jag ser den som en religiös erfarenhet.
På sista tiden har jag förstått legenden om Jesus Kristus, och hur feltolkad den blivit med jämna mellanrum. Dock har det dykt upp reformatorer som kalibrerat denna kyrkliga apparat. Nu tycks det vara dags igen. Men den här gången måste vi ta hänsyn till Gaja, Moder Jord, som lider under människornas tryck.
MoffaFridolin är den som tillsammans med Carl Jonas Love Almqvist och Leo Tolstoy, vill vrida tiden rätt igen. Sök upp hans publikation, Nätis!, som har adressen http://MoffasMilkNet.blogspot.com ; och hans site:
<<< www.MilkRiverUniversity.se >< http://Ingvarochjag.blogspot.com >>>
Jerry Linder
MoffaFridolin
www.MilkRiverUniversity.se
http://MoffasMilkNet.blogspot.com
0708 661808
KnappsnurransPrincip
Visst hade jag lekt med en knapp och en tråd, när jag var liten; jag visste precis hur de delarna skulle fogas samman för att få snurran att verka. Och verkade gjorde den, under förutsättning att jag handskades ganska precist med den; d.v.s. att händerna var följsamma och drog från varandra när tiden var sådan, och åt motsatt håll när det var dags.
Snurran är en märklig manick; den omvandlar linjär rörelse till cirkulär rörelse, men man måste vara känslig, annars havererar systemet.
Men nu var det så att jag fick en ingivelse att köra en visionär snurra. Jag föreställde mig snurran gjord av ull, bara ren ull, för att göra den elastisk. Jag satte sedan igång den på sedvanligt sätt (i tanken alltså) genom att veva runt den ett par varv; sedan drog jag i trådarna, utåt först, och följde sedan med inåt.
Vad som hände då visste jag naturligtvis redan, hela massan skruvade sig runt en tänkt axel tills trådarna var tvinnade och spända åt ena hållet; sedan vände den och snurrade likadant igen, fastän åt andra hållet.
Ja så kan man hålla på tills trådarna går av, eller kommer i otakt med rörelsen. Men nu ska du få höra!
Den här fantasisnurran visade på något nytt som jag inte sett förut; dess beteende förbluffade mig, som ingen fantasiscen gjort förut. Det visade sig att när trådarna nästan höll på att brista, vände materian i centrum åt det håll som trådarna gjorde, medan resten av snurran vände pö om pö; periferin sist, tills hela massan snurrade åt samma håll. Alla atomer roterade, men inte åt samma håll. Två motgående rörelser;
det hade jag aldrig sett förut. På det viset kan man tycka att snurran ser ut som det kinesiska tecknet med Yin och Yang; en cirkel med en svart och en vit droppe. När det vita är rådande är det svarta minst och tvärt om; och i det vita finns en svart prick och i det svarta en vit.
Det gick en dag, och när natten gjort sitt, vaknade jag med en fantastisk bild i mitt inre; man kan nästan säga att det var en världsbild, i alla fall var det ramen till min nya syn på allt…
Snurran hade vänt sig 90 grader, och runt densamma roterade en partikel.
Kunde det vara den roterande solen med en drabant utanför? t.ex. jorden! Jorden var en del av snurran, och den närmade sig solen i en fas, och fjärmade sig i en annan. Hela systemet svajade alltså. In och ut, in och ut, samtidigt som den gick runt solen, varvid radien förändrades och blev kortare respektive längre. Det var ju otroligt. Hur kan en världsbild förändras så momentant? En aha-upplevelse alltså, av den högre dimensionen. Sett från sidan såg rörelsen ut som ett halsband av pärlor.
Orsaken till min ”frälsning” var nog den, att det socialistiska blocket i politiken gått för långt åt vänster. Riksbankschefen och finansministern dribblade bort korten och släppte kronan fri och vi fick en ränta på 500 %. Dessutom gav det möjligheter för nyliberalerna att sticka in sitt fula tryne i den svenska välfärden; och Palme var död! Gamla adelssläkter vädrade morgonluft och direktörerna korade sig själva till gudar, som folket i det gamla Svedala inte vågade vara utan.
Det betydde att folkets gunst förbrukades allt eftersom, och den svarta marknaden blomstrade. Datorer, konkurrens, personliga avtalsförhandlingar, folket led i den gamla grottekvarnen, som snart blev ett nytt digitalt pinoredskap.
40-talisterna började gå i pension (förtidspension), och ett nytt system fixades till utan prut, varvid det demokratiska systemet kollapsade, genom den sprallige finansministerns försorg. Sossarna var mera höger än högern. Sven Grassman, som klagade på finansministerns bokföring (man hade glömt tillgångarna utomlands och fått fram ett underskott i ekonomin), blev placerad i källaren. Han var annars en av regeringens förnämsta ekonomer. Sedan reste han runt i landet till fackföreningarna och predikade ( Kristina och jag var i Luna-biblioteket och lyssnade på honom, en sympatisk person). Plötsligt försvann Grassman hastigt och lustigt från scenen; Rapport deklarerade att han hade avlidit. Vad hände egentligen?; senare gifte hans fru, Ylva Johansson, socialminister i kommande regering, om sig med nästa finansminister.
Nyliberalismen kommer från Staterna, University of Chicago, Milton Friedman (1948 – 1977). Hans påläggskalvar reste runt i världen och predikade en högst inhuman ekonomisk politik, vilken i verkligheten betydde att det var ok att ruinera sin nästa. Det var Darwinism i högsta potens, en rövarmentalitet som småfolket gick på därför att det var så många som redan var så rika att de inte behövde solidarisera sig med de fattiga. Två tredjedelar var rika, och resten beroende av en stark stat som skyddade dem när arbetslöshet och sjukdom hotade att sätta dem på bar backe.
Tidningar och andra medier satt i knäet på kapitalet, och moderaterna blev ett arbetarparti, sa man vid valet. Men vad för slags arbetarparti? Det klart att kapitalet kan sätta folk i arbete, om man gör dem till slavar.
Om en som är arbetslös bara får någon dag på sig att skaffa nytt jobb där han är uppväxt och skaffat hus och hem, och där hans barn går i skolan, måste ta ett arbete i andra änden av landet, då är det ett dåligt land att leva i. Det finns mycket att skriva om detta, det ska jag göra, men inte här. Jag ska nu förklara varför jag tagit upp den ekosociala sidan av livet här och nu; det gäller knappsnurrans giltighet…
I politiken talar vi om vänster och höger. Det kommer från det franska parlamentet. De rika (blå) satt till höger och de fattiga (röda) satt till vänster.
Vänstern, ska om den sköts väl, måna om de svaga i samhället, och till Högern
hör de som tror sig vara så starka att de kan klara sig själva, om inte annat tillsammans. Men vänstern kan dra för långt åt vänster, och höger för långt åt höger. Vad händer då? Jo då når rörelserna till slut samma punkt. All rörelse går i spiralform, dels framåt längs tidsaxeln; dels runt sin egen axel; men det finns alltid en mogrörelse, vi kan kalla den etern, eller som Robban: öken!. I jorden finnes massor av olika hårdhet och hetta (var kommer värmen från?). Det betyder att när solen inte längre kan pressa jorden längre ut i kosmos, på grund av att alla andra himlakroppar pressar på in mot solen, då bomsas klotet upp, samtidigt som det inre fortsätter att vrida sig; och i och med det kränger sig Gaja upp i en ny bana och drar iväg i en spiral runt och in emot solen, alltid med solen;se min skrift: "Einstein, Ingvar och jag"; där du kan se liknelsen med Knappsnurran, från ett annat håll. I huvudsak från Ingvars synvinkel
Jag ska bara berätta en sak till, en erfarenhet ur mitt eget liv…
Jag var en gång duktig på att klättra i trän, och detta berodde på att jag ifrån åtta års ålder var med i frivilliga gymnastiken. Det blev ofta tid över till korgboll, som basket kallades då. I sista året i enhetsskolan (9), spelade vi basket och jag tillhörde dem som alltid fick välja spelare till mitt lag. Fyra man fick välja, och på slutet blev det alltid killar över som inte var så väst bra. Men det spelade ingen roll vilka jag fick på slutet, vi vann alltid ändå. Hur kunde det komma sig. Jo, de duktiga killarna spelade med varandra, de passade sällan till de dåliga, och på det viset blev deras lag lite invalidiserade. Jag däremot, spelade på alla, och eftersom jag var bra på att göra mål kom vi i överläge. Denna känsla bär jag med mig, och jag ser den som en religiös erfarenhet.
På sista tiden har jag förstått legenden om Jesus Kristus, och hur feltolkad den blivit med jämna mellanrum. Dock har det dykt upp reformatorer som kalibrerat denna kyrkliga apparat. Nu tycks det vara dags igen. Men den här gången måste vi ta hänsyn till Gaja, Moder Jord, som lider under människornas tryck.
MoffaFridolin är den som tillsammans med Carl Jonas Love Almqvist och Leo Tolstoy, vill vrida tiden rätt igen. Sök upp hans publikation, Nätis!, som har adressen http://MoffasMilkNet.blogspot.com ; och hans site:
<<< www.MilkRiverUniversity.se >< http://Ingvarochjag.blogspot.com >>>
Jerry Linder
fredag 16 april 2010
MoffasMultiMediaSmedja
ÖkneboHäradsTeater
MoffaFridolin
Moffas@Spray.se
0708 661808
I KristinasLustigaTrädgård
Moffas världsbild
LÅT OSS FÖRSTÅ ATT VI INTE KAN FATTA ALLT!
LÅT OSS PÅ NYTT ANA GUDARNAS VISHET!
LÅT OSS ANTA ATT VI BOR I EN SKÄRGÅRDSVIK!
LÅT OSS INTE GE UPP!
FÖRLÅT OSS!!!
Med detta perspektiv på livet, vill jag
förklara mig, sa Moffa.
Jag är ingen fysiker och ingen teolog men jag
är mycket nyfiken på livet och därmed också på
döden. Jag läser med förtjusning populär-
vetenskapliga verk och jag är människa.
Jag har tagit del av fysikens heligaste formler
och konstanter och jag känner mig djupt berörd.
Inte för att jag fattar allt eller tror mig
någonsin förstå, men jag strävar uppåt efter
bästa förmåga. Jag samlar argument och jag
kommunicerar. Jag lever.
Rummet välver sig och griper tag i tiden.
Tiden, denna dolda kraft, som driver flödet
ständigt framåt uti svängande krumbukter
i harmonisk rörelse mot evigheten.
Rummet fylls av tid med tiden och till slut
får inte rummet rum och bryter formen till
en ny och rymligare rymd. Och nya former
skapas ständigt medan klockan går och går
och aldrig kommer fram.
Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra,
medan tanken överskrider det som tänkts av andra.
På min röda tråd är knappen trädd och utan den
så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina
händer tills tråden brister eller snurran vänder.
Innerst inne händer det som måste ske, att vara eller icke vara, vi får se. Ljuset, tid och rum, med längd och bredd och höjd, gestaltar sig ännu som förr.
Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt
nya former allt som tiden lider, allt som
sol och måne vandrar värdigt över land och hav,
över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav.
Allt är ljuv musik.
Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och
dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla
myror är den andre lik. Ut i värden går hon för
sin närings skull, hem igen med hela famnen full.
Ser hon skogens rand och anar kosmos, ser hon
tingens inre kärna med sin lilla hjärna, ingen
vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död,
alla tarvar mat, den enes död den andres bröd,
allting är en näringssmet.
Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon
egen frihet eller går vi fram på smala stigar,
trampade från år till år utav nya individer
liknande desamma som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna inifrån, får vi
trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram
till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda
två, det finns alltid nya vägar man kan traska
på, men resans mål är alltid mull ändå.
I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten
lagas för vår resas färd. Där skydd för köld
och regn kan ges och ungar födas, där
lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld.
Impulser mäts som massan gånger farten. En enda
spark av någon mitt i baken, och genast ramlar
du omkull, berövad jämvikten en stund. En kort
sekund och allt i rummet har fått fnatt, och
upp i fönstret hoppar husets katt, och välter
krukor ner på gårdens hund. Jorden går sin rund.
Katten på råttan, och råttan på repet, impulserna
kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna
smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är
bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser
och rädslor och alla bär rackarens molande skam.
Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade, slaktade, vrakade, gömde de saknade offren på glömskornas stig. Allting var skapat för mig.
Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland
i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank
och speglar mast och bord. Båten den driver med
vinden som krusar och leker i vatten och rår,
medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan
av jorden, där massan av urberg sin omdaning får.
Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas
mot sandstenens fuktade rand, medan tiden be-
vakas av tinget i urmakarns skickliga hand.
Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat
och örat har vant sig att se eller höra.
Varje dag har sin börda och lättast är det som
vi vant oss att göra.
Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen
en nyvunnen sanning kan ljuda, även anden och
själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på
vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som
slår mot min strand. Hela världen är fångad
i rörelsens upptäckta mönster, hela världen
är färgad av mönstret vid sinnenas rand.
Partiklarna knuffar varandra, impulsen får
pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas,
men vågen är lika ändå. Igår och idag är de
samma sorts vågor som vältrar sig fram, men
jag ser nu hur formen har ändrats till
spiraler i vågsvallets kam.
Kanske ser jag naturen som Goethe utan formler
att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt
pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av
snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana,
och frekvenserna ändras allt mer.
Hela världen är full av små snurror, likt spiraler
de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess
vågor som jag skönjer i näckrosens damm.
Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart
börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in
för att stanna och vända tillbaka igen.
Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros
har sitt ödes roll, ingenstans är det synliga
givet, ty den rosens natur är ett såll.
Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar kan spira sig in, för att värma och kyla och
nära minsta rum under taggbuskens skinn.
Allt är ett spel av frekvenser som drives av
tidvågen fram, till ett mönster som rör sig
stabilt liksom törnrosens stam. När en humla
bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta
att nektarns sötma bär grunden till rötter
som giriga streta och leta sig fram någonstans.
Allt är frekvenser som spirar, allt är av annat
slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att
se vad det lider att den tid som vår klocka ger,
är en tidsrymd bland många tider, det finns flera,
ja många fler.
En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens
spår där hon står, ändå blommar den blomman för
evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår. Det finns
ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå
förbliver den till liksom tiden som tickar och går.
Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar
däri bär atomen på samma mönster, den tar åt sig
av energi. Den tar och den ger beständigt, den
formar och omformar sig, elektronerna surrar
frenetiskt uti vårsolens kakafoni.
Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser
ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av
livskraft som söker en strand. Men under finns
under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus
som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt
söker ett hus.
Ljuset bär livet på jorden. Allt är av ljus i sig,
som söker sig ständigt mot mörkret, mörkret som
lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset,
ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form utav
ljuset fast det kanske förvånar dig.
Det är därför profeter kan sia om en ljusare
bättre tid, ty för evig är kampen mot mörkret,
en inre strid i mig. Varje dag har sin egen
plåga, varje dag sin egen strid, men i tider
då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.
Hela världen vibrerar beständigt och det spirar
mot okänt mål. Varje liv är en svängel som pendlar
med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som
verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas
förevigt med ordning i kaos, i gudarnas namn.
MoffaFridolin
Moffas@Spray.se
0708 661808
I KristinasLustigaTrädgård
Moffas världsbild
LÅT OSS FÖRSTÅ ATT VI INTE KAN FATTA ALLT!
LÅT OSS PÅ NYTT ANA GUDARNAS VISHET!
LÅT OSS ANTA ATT VI BOR I EN SKÄRGÅRDSVIK!
LÅT OSS INTE GE UPP!
FÖRLÅT OSS!!!
Med detta perspektiv på livet, vill jag
förklara mig, sa Moffa.
Jag är ingen fysiker och ingen teolog men jag
är mycket nyfiken på livet och därmed också på
döden. Jag läser med förtjusning populär-
vetenskapliga verk och jag är människa.
Jag har tagit del av fysikens heligaste formler
och konstanter och jag känner mig djupt berörd.
Inte för att jag fattar allt eller tror mig
någonsin förstå, men jag strävar uppåt efter
bästa förmåga. Jag samlar argument och jag
kommunicerar. Jag lever.
Rummet välver sig och griper tag i tiden.
Tiden, denna dolda kraft, som driver flödet
ständigt framåt uti svängande krumbukter
i harmonisk rörelse mot evigheten.
Rummet fylls av tid med tiden och till slut
får inte rummet rum och bryter formen till
en ny och rymligare rymd. Och nya former
skapas ständigt medan klockan går och går
och aldrig kommer fram.
Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra,
medan tanken överskrider det som tänkts av andra.
På min röda tråd är knappen trädd och utan den
så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina
händer tills tråden brister eller snurran vänder.
Innerst inne händer det som måste ske, att vara eller icke vara, vi får se. Ljuset, tid och rum, med längd och bredd och höjd, gestaltar sig ännu som förr.
Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt
nya former allt som tiden lider, allt som
sol och måne vandrar värdigt över land och hav,
över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav.
Allt är ljuv musik.
Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och
dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla
myror är den andre lik. Ut i värden går hon för
sin närings skull, hem igen med hela famnen full.
Ser hon skogens rand och anar kosmos, ser hon
tingens inre kärna med sin lilla hjärna, ingen
vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död,
alla tarvar mat, den enes död den andres bröd,
allting är en näringssmet.
Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon
egen frihet eller går vi fram på smala stigar,
trampade från år till år utav nya individer
liknande desamma som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna inifrån, får vi
trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram
till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda
två, det finns alltid nya vägar man kan traska
på, men resans mål är alltid mull ändå.
I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten
lagas för vår resas färd. Där skydd för köld
och regn kan ges och ungar födas, där
lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld.
Impulser mäts som massan gånger farten. En enda
spark av någon mitt i baken, och genast ramlar
du omkull, berövad jämvikten en stund. En kort
sekund och allt i rummet har fått fnatt, och
upp i fönstret hoppar husets katt, och välter
krukor ner på gårdens hund. Jorden går sin rund.
Katten på råttan, och råttan på repet, impulserna
kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna
smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är
bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser
och rädslor och alla bär rackarens molande skam.
Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade, slaktade, vrakade, gömde de saknade offren på glömskornas stig. Allting var skapat för mig.
Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland
i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank
och speglar mast och bord. Båten den driver med
vinden som krusar och leker i vatten och rår,
medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan
av jorden, där massan av urberg sin omdaning får.
Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas
mot sandstenens fuktade rand, medan tiden be-
vakas av tinget i urmakarns skickliga hand.
Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat
och örat har vant sig att se eller höra.
Varje dag har sin börda och lättast är det som
vi vant oss att göra.
Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen
en nyvunnen sanning kan ljuda, även anden och
själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på
vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som
slår mot min strand. Hela världen är fångad
i rörelsens upptäckta mönster, hela världen
är färgad av mönstret vid sinnenas rand.
Partiklarna knuffar varandra, impulsen får
pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas,
men vågen är lika ändå. Igår och idag är de
samma sorts vågor som vältrar sig fram, men
jag ser nu hur formen har ändrats till
spiraler i vågsvallets kam.
Kanske ser jag naturen som Goethe utan formler
att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt
pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av
snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana,
och frekvenserna ändras allt mer.
Hela världen är full av små snurror, likt spiraler
de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess
vågor som jag skönjer i näckrosens damm.
Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart
börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in
för att stanna och vända tillbaka igen.
Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros
har sitt ödes roll, ingenstans är det synliga
givet, ty den rosens natur är ett såll.
Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar kan spira sig in, för att värma och kyla och
nära minsta rum under taggbuskens skinn.
Allt är ett spel av frekvenser som drives av
tidvågen fram, till ett mönster som rör sig
stabilt liksom törnrosens stam. När en humla
bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta
att nektarns sötma bär grunden till rötter
som giriga streta och leta sig fram någonstans.
Allt är frekvenser som spirar, allt är av annat
slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att
se vad det lider att den tid som vår klocka ger,
är en tidsrymd bland många tider, det finns flera,
ja många fler.
En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens
spår där hon står, ändå blommar den blomman för
evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår. Det finns
ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå
förbliver den till liksom tiden som tickar och går.
Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar
däri bär atomen på samma mönster, den tar åt sig
av energi. Den tar och den ger beständigt, den
formar och omformar sig, elektronerna surrar
frenetiskt uti vårsolens kakafoni.
Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser
ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av
livskraft som söker en strand. Men under finns
under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus
som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt
söker ett hus.
Ljuset bär livet på jorden. Allt är av ljus i sig,
som söker sig ständigt mot mörkret, mörkret som
lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset,
ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form utav
ljuset fast det kanske förvånar dig.
Det är därför profeter kan sia om en ljusare
bättre tid, ty för evig är kampen mot mörkret,
en inre strid i mig. Varje dag har sin egen
plåga, varje dag sin egen strid, men i tider
då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.
Hela världen vibrerar beständigt och det spirar
mot okänt mål. Varje liv är en svängel som pendlar
med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som
verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas
förevigt med ordning i kaos, i gudarnas namn.
Det kom en man från Gnesta...
ÖkneboHäradsTeater
Moffa"66"Fridolin
Moffas@Spray.se
0708 661808
Det kom en man från Gnesta
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget särskilt med honom.
Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idéer.
Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det. Eller?
Han hade läst en massa trams och fått
griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.
Vad ska det bli, frågade man honom. Men det
kunde han inte svara på.
Det skulle väl bli nå´t fint förståss.
Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.
Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.
Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och mänskorna
kom och fråga:
- Vi förstår inte, vad är det egentligen du håller
på med?
Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.
Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig. Och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:
- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde inte vara riktigt klok den här mannen,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också. Här får man passa sig, tänkte man.
Men undras vad det ska bli?
Så lät man honom hållas.
På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.
”De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de”, tänkte han.
Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.
Men inte kom där någonting!
Nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:
"Vad i hel..är det jag håller på med?"
Nu hade han ju grävt alla diken och ännu kunde
man inte skönja några skarpa konturer av hans
skapelse.
"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej, det syns inte än!"
Underlig man det här, att han aldrig ger upp.
På nätterna läste han om vise män i India land och
om filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidare.
Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han håll på med.
Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. Så han tog fatt på spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte hade orkat.
Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva, i den
ångande jorden.
Nu måste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.
Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ned här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:
- Inte för att vi förstår vad det ska bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare !
Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.
Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men detta
var spännande.
- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. Där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!
"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se. Just de!"
Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.
"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig."
- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?
Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.
"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.
- Nu får vi se, sade mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?
- Här står det "FK", den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".
Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket, det så kallade kulturfolket,
och sa:
-Kom med mig, min gode vän!
Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över Järnaskogen och Vattgruvan.
Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten rast-
stuga med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglade örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.
De diken som han grävt under alla dessa år
hade mycket riktigt lett åt rätt håll, men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner på rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. Det bästa var att där flöt
redan små strömmar. Små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.
-Vad kan det vara i de paketen tro?
Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg mycket bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:
- De tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.
Förstår du?
- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en ide´.
Låt oss flyga dit bort ett tag så ska jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.
Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.
Ni anar nog vem mannen var,
men vad hade han i ränseln?
Var det väl eller illa skrivet?
Läs och begrunda dagens text som är skriven för
de som har öron till att höra, och ögon att se.
”Följ Moffa längs vägen…
…till "WahlingeSpaceMarket"…!
Moffa"66"Fridolin
Moffas@Spray.se
0708 661808
Det kom en man från Gnesta
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget särskilt med honom.
Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idéer.
Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det. Eller?
Han hade läst en massa trams och fått
griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.
Vad ska det bli, frågade man honom. Men det
kunde han inte svara på.
Det skulle väl bli nå´t fint förståss.
Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.
Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.
Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och mänskorna
kom och fråga:
- Vi förstår inte, vad är det egentligen du håller
på med?
Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.
Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig. Och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:
- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde inte vara riktigt klok den här mannen,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också. Här får man passa sig, tänkte man.
Men undras vad det ska bli?
Så lät man honom hållas.
På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.
”De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de”, tänkte han.
Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.
Men inte kom där någonting!
Nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:
"Vad i hel..är det jag håller på med?"
Nu hade han ju grävt alla diken och ännu kunde
man inte skönja några skarpa konturer av hans
skapelse.
"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej, det syns inte än!"
Underlig man det här, att han aldrig ger upp.
På nätterna läste han om vise män i India land och
om filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidare.
Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han håll på med.
Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. Så han tog fatt på spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte hade orkat.
Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva, i den
ångande jorden.
Nu måste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.
Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ned här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:
- Inte för att vi förstår vad det ska bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare !
Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.
Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men detta
var spännande.
- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. Där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!
"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se. Just de!"
Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.
"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig."
- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?
Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.
"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.
- Nu får vi se, sade mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?
- Här står det "FK", den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".
Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket, det så kallade kulturfolket,
och sa:
-Kom med mig, min gode vän!
Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över Järnaskogen och Vattgruvan.
Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten rast-
stuga med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglade örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.
De diken som han grävt under alla dessa år
hade mycket riktigt lett åt rätt håll, men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner på rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. Det bästa var att där flöt
redan små strömmar. Små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.
-Vad kan det vara i de paketen tro?
Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg mycket bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:
- De tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.
Förstår du?
- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en ide´.
Låt oss flyga dit bort ett tag så ska jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.
Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.
Ni anar nog vem mannen var,
men vad hade han i ränseln?
Var det väl eller illa skrivet?
Läs och begrunda dagens text som är skriven för
de som har öron till att höra, och ögon att se.
”Följ Moffa längs vägen…
…till "WahlingeSpaceMarket"…!
torsdag 15 april 2010
Se fysiken i Kristinas trädgård...
AkterKastellet
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
0708 661808
Einstein, Ingvar Åstrand och jag
Trettio år fick vi tillsammans, Ingvar och jag. Vi träffades utanför hans hus i Lilla Ritorp där jag hade mina hästar. Det var en kväll och han kom ut och presenterade sig. Vi fann att vi hade mycket att tala om, och blev stående där medan hästarna betade strax intill. Solen gick ner och månen upp; dimman lade sig försiktigt på gräset och mörkret skymde sikten. Inte förrän Ingvars fru kom ut på altan och ropade: - Ingvar, kom in och lägg dig nu! kunde vi bryta upp. Förmodligen var det som när Levi Petrus, som grundade pingströrelsen, mötte Sven Lindman, två parhästar som gjorde under. Det var Levi som skapade Kristdemokraterna i Sverige och en radiokanal. Ingvar och jag är ett begrepp som ännu inte är känt, men om du spelar filmen baklänges så kommer du att finna att det är så. Vi har nämligen pratat fram den nya kosmologin & fysiken.
Einstein offrade sig för att finna sambandet mellan alla delar av fysiken. Själv var han med att lägga grunden för kvantmekaniken med sina teorier om fotonen som lämnar atomen när densamma får ett tillskott av energi. Men när Nils Bohr och hans grabbar kom fram till att elektronen, som snor runt kärnan, inte går att finna på någon bestämd plats, utan blir roterande på ett slumpartat sätt, då ville inte Einstein vara med. De blev heller aldrig överens. Men Einstein gav sig aldrig, han skulle finns ett samband mellan hans egen Relativitetsteori och Kvantfyskiken, på samma sätt som man funnit att magnetism och elektricitet har ett samband (Faradey).
Den här kvällen när vi stod ute hos hästarna berättade Ingvar för mig att han funnit någonting fantastiskt i naturen som skulle omkullkasta hela fysiken, men… det var bara det att ingen ville tro honom; inte ens lyssna på honom, vad han egentligen menade. Jag som sysslat en hel del med alternativvetenskap tyckte inte alls att det verkade konstigt att han funnit något. Jag hade bland annat studerat Rudolf Steiner och förstod att hans tankar skulle komma att betyda mycket för oss i framtiden. Inom pedagogiken har hans metoder betytt mycket för de svåraste fallen ute i Järna, jag visste det; nu lyssnade jag på Ingvar, som tyvärr dog i slutet av förra året, utan att fått någon annan bekräftelse från sakkunskapen än den jag kunde ge, men jag är bara en pensionerad kartläggare i Södertälje kommun, som fått den äran att lägga ut stomnät i hela kommunen och mäta och beräkna detsamma.
Nu var det också så att sista stadsingenjören i kommunen, Nils Hedlund, också var intresserad av kosmologi och han hade skrivit en del som han också gett mig. Han är också död sedan några år. Således är jag ensam nu med deras tankar och skrifter. Ingvar har lagt ut sina tankar på Googles, och han har varit med i många diskussionsgrupper där man varit direkt oförskämd mot honom. Men vi vet hur det var för Bruno och Gallilei och många fler. De som är hemma inom fakulteten sitter i fönstret med bössan och hota att skjuta dem som kommer med något nytt. Det gör att kulturen blir trög och trygg, men att människorna inte kommer vidare, fastän det blir fler och fler enheter på jorden, inte minst människor, så vill man helst inte förändra den karta man går efter. Det kan bli kaos, och så förblir man där man är, och på så sätt skapar kaos i alla fall.
Ingvar och jag vill skapa kaos, eftersom det är enda chansen att skydda oss mot katastrof. Vetenskapen tror att himlakropparna rusar med en otäck fart från varandra, medan vi tror att systemet är tämligen stabilt. Vintergatan rör sig kring ett centrum, och vårt solsystem rör sig kring solen o.s.v. men någon expansion behöver inte ske eftersom mönstret som Ingvar har sett, och ständigt såg inför sina ögon, visade att energivågor från en källa fortplantar sig på ett mycket enkelt men avgörande sätt. Han såg det jag har sett, och det förmodligen vi alla har sett, att vågorna förändras med tiden, alltså där de rör sig framåt.
Först med hög frekvens och amplitud och sedan med allt längre våglängd; till slut blir våglängden noll liksom amplitud, och då finns där ingen energi kvar i den, eftersom all energi läcker ut åt sidorna allt eftersom. Förmodligen vrider sig vågen fram i en ny dimension som i sin tur vrider sig i nästa dimension i evighet. Det blir som om en gran som suger vatten från marken så är det inte bara stammen från roten till toppen som transporterar utan även grenarna och grenarna på grenarna, och till sist barren längst ut. Har du förresten sett en torr gran? Den är vriden, ända nerifrån och upp. Jag har sett detta lika många gånger som Ingvar sett vågorna efter en båt.
Har man en gång fått denna rörelse på hjärnan går den inte bort.
Vad är det då som bromsar upp rörelsen och tömmer den på sitt innehåll av energi? Det frågade Ingvar inte efter; han höll sig till själva rörelsen, vilken han fick bekräftad från flera håll i fysiken. Bland annat genom att räkna om våglängder till frekvenser, vilket är enkelt eftersom hastighet (fart) = väg genom tid, och tid är 1 genom frekvens. Hastigheten i vakuum är C=300 000 km/s.
Plank, en tysk fysiker, som levde samtidigt med Einstein, gjorde ett försök med en svartkropp, vilket betydde att man studerade energifrekvenser som strömmade ut från ett glödande klot. Men Plank blev själv aldrig klok på den kurva som han kunde rita upp ur försöket. Ingvar gjorde emellertid så att han räknade om enheterna och hade sålunda kvar energin men fick en annan kurva, och då blev den lättare att förstå. Den blev som en lång strut, och dess ekvation blev som ränta på ränta, där en viss del av energin droppade av under resans gång. Och det stämde precis med Planks konstant: 10 upphöjt till – 34, ett mycket litet tal. Det fanns andra konstanter i kosmologin som han kollade emot som jag inte kan. Nu kommer mina tankar in i bilden, och det är sant, det är bara kvalificerade gissningar, men det känns rätt, och får mig att känna mig nöjd, eftersom de griper in i så många system i min vardag.
Den energivåg som rör sig genom rymden måste på något sätt påverkas av något som kan göra motstånd. Annars kulle vågrörelsen inte ändras som den gör.
Eftersom min sommarstuga ligger alldeles vid vattnet, blir det många blickar ut mot sjön under en dag. Många gånger har jag sett vågorna från söder på morgonen, möta vågor från norr frampå dagen. De möter varandra utan att utplåna varandra. Det klart att de måste bromsa varandra lite grann så att de gamla vågorna till slut planar ut. Det här får man ju inte säga, eftersom de regler som man kom överens om vid förförra sekelskiftet bara tillåter resultat som kan mätas och vägas. Men sunda förnuftet måste säga mig att en uppbromsning sker.
Ofta kan man se att det är tre fyra vågsystem som möter varandra. Jag tänker då att det är andra vågor som hindrar den våg som rör sig genom rymden mot mitt öga, och jag kallar deras sammanlagda existens för ETERN, den som man aldrig fann, men som funnits i flera hundra år inom naturvetenskapen.
Ingvar och jag, ett begrepp; Ingvar tänkte fram rörelsen och jag tänkte fram motståndet, etern.
Tänk på granen; vatten som rör sig genom stam och grenar och sprids till alla enheter, och så ska pyttesmå droppar ut i luften. Ibland är luftfuktigheten si och ibland så. Det finns alltså ett mottryck från atmosfären som osmos måste arbeta mot.
Det finns massor av exempel som liknar de här, men nu är jag bliven så trött i huvudet av att tänka skarpt, så ja tar och säger god kväll; vi får fortsätta en annan dag…
Den 13 april 2010
Jerry Linder
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
0708 661808
Einstein, Ingvar Åstrand och jag
Trettio år fick vi tillsammans, Ingvar och jag. Vi träffades utanför hans hus i Lilla Ritorp där jag hade mina hästar. Det var en kväll och han kom ut och presenterade sig. Vi fann att vi hade mycket att tala om, och blev stående där medan hästarna betade strax intill. Solen gick ner och månen upp; dimman lade sig försiktigt på gräset och mörkret skymde sikten. Inte förrän Ingvars fru kom ut på altan och ropade: - Ingvar, kom in och lägg dig nu! kunde vi bryta upp. Förmodligen var det som när Levi Petrus, som grundade pingströrelsen, mötte Sven Lindman, två parhästar som gjorde under. Det var Levi som skapade Kristdemokraterna i Sverige och en radiokanal. Ingvar och jag är ett begrepp som ännu inte är känt, men om du spelar filmen baklänges så kommer du att finna att det är så. Vi har nämligen pratat fram den nya kosmologin & fysiken.
Einstein offrade sig för att finna sambandet mellan alla delar av fysiken. Själv var han med att lägga grunden för kvantmekaniken med sina teorier om fotonen som lämnar atomen när densamma får ett tillskott av energi. Men när Nils Bohr och hans grabbar kom fram till att elektronen, som snor runt kärnan, inte går att finna på någon bestämd plats, utan blir roterande på ett slumpartat sätt, då ville inte Einstein vara med. De blev heller aldrig överens. Men Einstein gav sig aldrig, han skulle finns ett samband mellan hans egen Relativitetsteori och Kvantfyskiken, på samma sätt som man funnit att magnetism och elektricitet har ett samband (Faradey).
Den här kvällen när vi stod ute hos hästarna berättade Ingvar för mig att han funnit någonting fantastiskt i naturen som skulle omkullkasta hela fysiken, men… det var bara det att ingen ville tro honom; inte ens lyssna på honom, vad han egentligen menade. Jag som sysslat en hel del med alternativvetenskap tyckte inte alls att det verkade konstigt att han funnit något. Jag hade bland annat studerat Rudolf Steiner och förstod att hans tankar skulle komma att betyda mycket för oss i framtiden. Inom pedagogiken har hans metoder betytt mycket för de svåraste fallen ute i Järna, jag visste det; nu lyssnade jag på Ingvar, som tyvärr dog i slutet av förra året, utan att fått någon annan bekräftelse från sakkunskapen än den jag kunde ge, men jag är bara en pensionerad kartläggare i Södertälje kommun, som fått den äran att lägga ut stomnät i hela kommunen och mäta och beräkna detsamma.
Nu var det också så att sista stadsingenjören i kommunen, Nils Hedlund, också var intresserad av kosmologi och han hade skrivit en del som han också gett mig. Han är också död sedan några år. Således är jag ensam nu med deras tankar och skrifter. Ingvar har lagt ut sina tankar på Googles, och han har varit med i många diskussionsgrupper där man varit direkt oförskämd mot honom. Men vi vet hur det var för Bruno och Gallilei och många fler. De som är hemma inom fakulteten sitter i fönstret med bössan och hota att skjuta dem som kommer med något nytt. Det gör att kulturen blir trög och trygg, men att människorna inte kommer vidare, fastän det blir fler och fler enheter på jorden, inte minst människor, så vill man helst inte förändra den karta man går efter. Det kan bli kaos, och så förblir man där man är, och på så sätt skapar kaos i alla fall.
Ingvar och jag vill skapa kaos, eftersom det är enda chansen att skydda oss mot katastrof. Vetenskapen tror att himlakropparna rusar med en otäck fart från varandra, medan vi tror att systemet är tämligen stabilt. Vintergatan rör sig kring ett centrum, och vårt solsystem rör sig kring solen o.s.v. men någon expansion behöver inte ske eftersom mönstret som Ingvar har sett, och ständigt såg inför sina ögon, visade att energivågor från en källa fortplantar sig på ett mycket enkelt men avgörande sätt. Han såg det jag har sett, och det förmodligen vi alla har sett, att vågorna förändras med tiden, alltså där de rör sig framåt.
Först med hög frekvens och amplitud och sedan med allt längre våglängd; till slut blir våglängden noll liksom amplitud, och då finns där ingen energi kvar i den, eftersom all energi läcker ut åt sidorna allt eftersom. Förmodligen vrider sig vågen fram i en ny dimension som i sin tur vrider sig i nästa dimension i evighet. Det blir som om en gran som suger vatten från marken så är det inte bara stammen från roten till toppen som transporterar utan även grenarna och grenarna på grenarna, och till sist barren längst ut. Har du förresten sett en torr gran? Den är vriden, ända nerifrån och upp. Jag har sett detta lika många gånger som Ingvar sett vågorna efter en båt.
Har man en gång fått denna rörelse på hjärnan går den inte bort.
Vad är det då som bromsar upp rörelsen och tömmer den på sitt innehåll av energi? Det frågade Ingvar inte efter; han höll sig till själva rörelsen, vilken han fick bekräftad från flera håll i fysiken. Bland annat genom att räkna om våglängder till frekvenser, vilket är enkelt eftersom hastighet (fart) = väg genom tid, och tid är 1 genom frekvens. Hastigheten i vakuum är C=300 000 km/s.
Plank, en tysk fysiker, som levde samtidigt med Einstein, gjorde ett försök med en svartkropp, vilket betydde att man studerade energifrekvenser som strömmade ut från ett glödande klot. Men Plank blev själv aldrig klok på den kurva som han kunde rita upp ur försöket. Ingvar gjorde emellertid så att han räknade om enheterna och hade sålunda kvar energin men fick en annan kurva, och då blev den lättare att förstå. Den blev som en lång strut, och dess ekvation blev som ränta på ränta, där en viss del av energin droppade av under resans gång. Och det stämde precis med Planks konstant: 10 upphöjt till – 34, ett mycket litet tal. Det fanns andra konstanter i kosmologin som han kollade emot som jag inte kan. Nu kommer mina tankar in i bilden, och det är sant, det är bara kvalificerade gissningar, men det känns rätt, och får mig att känna mig nöjd, eftersom de griper in i så många system i min vardag.
Den energivåg som rör sig genom rymden måste på något sätt påverkas av något som kan göra motstånd. Annars kulle vågrörelsen inte ändras som den gör.
Eftersom min sommarstuga ligger alldeles vid vattnet, blir det många blickar ut mot sjön under en dag. Många gånger har jag sett vågorna från söder på morgonen, möta vågor från norr frampå dagen. De möter varandra utan att utplåna varandra. Det klart att de måste bromsa varandra lite grann så att de gamla vågorna till slut planar ut. Det här får man ju inte säga, eftersom de regler som man kom överens om vid förförra sekelskiftet bara tillåter resultat som kan mätas och vägas. Men sunda förnuftet måste säga mig att en uppbromsning sker.
Ofta kan man se att det är tre fyra vågsystem som möter varandra. Jag tänker då att det är andra vågor som hindrar den våg som rör sig genom rymden mot mitt öga, och jag kallar deras sammanlagda existens för ETERN, den som man aldrig fann, men som funnits i flera hundra år inom naturvetenskapen.
Ingvar och jag, ett begrepp; Ingvar tänkte fram rörelsen och jag tänkte fram motståndet, etern.
Tänk på granen; vatten som rör sig genom stam och grenar och sprids till alla enheter, och så ska pyttesmå droppar ut i luften. Ibland är luftfuktigheten si och ibland så. Det finns alltså ett mottryck från atmosfären som osmos måste arbeta mot.
Det finns massor av exempel som liknar de här, men nu är jag bliven så trött i huvudet av att tänka skarpt, så ja tar och säger god kväll; vi får fortsätta en annan dag…
Den 13 april 2010
Jerry Linder
Jesus, en uppgraderad människa...kristen!
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
0708661808
Född fri…
Vem är löst från alla band, inte det nyfödda barnet; men ändå!
Finns det frihet över huvud taget? Jag tror inte det; men!
Det finns en matematisk form som visar sig som en cirkel, som övergår i en krökt linje, som böjer av mer och mer tills den nästan når cirkelns centrum; där försvinner den genom en strut och kommer ut på andra halvan av cirkeln i en annan strut, och drar sig ut mot periferin på motsatt sätt som när den böjde av utåt. En fantastisk rörelse full av spänning och harmoni; vad är det som pressar den in och ut likt ett hjärta som pumpar…
är det stjärnorna i kosmos? Har dessa krafter lustar nog att rida över andra vågor, mot mål som kanske är vår jord? Är det resterna av dessa strålar som förmår att pressa formen ut och in; kanhända är det livet… ___...___.
<<< www.MilkRiverUniversity,se >>>
Sometimes I´m up, sometimes I´m down, help my God; sometimes I am just down below, oh yes Lord…
Det spänner…
Det var en gång en lärd man som påverkade en annan lärd man så att en tredje lärd man fick oss att tro att solen inte rör sig runt vår egen planet.
Påven i Rom, ni vet, han som inte vill använda kondom, och då tycker han att ingen annan ska göra det heller, han har haft många ämbetsbröder sedan Petrus, ja du känner väl Petrus, han som inte vågade medge att han var kompis med Jesus, ja du känner väl Jesus, han som var ett litet barn när han blev den förste som var kristen, och som ansåg sig vara Guds son, ja du känner väl Gud, ja det gör du väl.
Nåväl, de stora grabbarna var stygga mot Jesus och mobbade honom; till döds faktiskt, det var rommarna, men hans eget folk stod och tittade på. Jesus kunde dock gå hem till sin pappa, men lovade att komma tillbaka en gång.
Petrus, Klippan, Jesus ställföreträdare blev också en Papa, eller som vi säger, Påve för hela kristenheten.
Egentligen var Jesus en jude, hela hans släkt var judar, men de ville inte tro att Jesus var Guds son, som han sa, och när Petrus anhängare, som Paulus t.ex. blev en stor skara så blev där en spänning mellan folken, mellan familjerna.
Samma sak hände också mellan de kristna till slut. Somliga trodde på Jesus som en ande, andra trodde det inte, därför delades den Allmänna kyrkan (katolska) i Östrom och i Västrom, och sedan i Protestantiska kyrkan, som sedan delades i många, väldigt många kyrkor och samfund; som grenarna på en gran. Orsaken är att vi människor har samma behov; men olika förutsättningar. Det uppstår spänningar mellan oss, mellan familjer och mellan folk. Spänningar är det vi talar om här just nu.
Solen är en radioaktiv kropp i kosmos; den roterar.
Runt solen roterar flera kroppar varav en är den vi bor på, planeten Tellus. Mellan solen och jorden finns också en spänning, och mellan solen och andra solar i vintergatan. Vi vet att solen kastar ut massor som lär påverka elektroniken på jorden. Vi vet också att med finns ett magnetfält i jorden som sträcker sig långt utifrån jorden, ut i atmosfären. Vi kan se det som att magnetfältet är som ett segel utanför klotet.
Runt jorden finns det vatten som i sig består av olika atomer. Dessa består av framför allt två olika sorter: väte och syre. Det är två väteatomer och en syreatom.
Syreatomen har ett moln av (planeter) elektroner runt en kärna. I det molnet har den två platser tomma så att det går att placera två väteatomer där, och därmed blir vattenmolekylens utseende H2O. Mellan kärnan och elektronerna är det spänningar.
När vatten värms till 100 grader bildas vattenånga som är lättare än luft och stiger upp i atmosfären.
När vatten blir 0 grader når det en gräns. Blir det kallare fryser det till is och isen flyter på vattnet.
Vatten som är 4 grader är tyngst och lägger sig på botten. Det är bra för då bottenfryser inte sjöarna.
Haven runt klotet erhåller vatten från älvar och floder, samtidigt som vatten lyfter upp i atmosfären som vattenånga. Det finns alltså en spänning mellan haven och atmosfären. Det är spänning överallt. På ett sätt kan man säga att liv är spänning. Död är slappt, är bara likt det som var vid liv. Vad är då harmoni?
Forts. född fri: Tillängnas Maskisen på hans 18-årsdag/ MoffaFridolin
En indisk ekonom räknade ut att börsen genomgick en katastrof var trettionde ( 30:e ) år. Var 60:e skedde en stor världskatastrof.
Det berodde på att farfar (grand-father) fanns i livet båda gångerna, men att endast varannan grand-father hade varit med om en stor katastrof. En världskatastrof är så fruktansvärd för de obemedlade människorna att den påverkade hela deras syn på livet. Den grand-father som själv varit med om en så extrem situation i livet kunde förhindra att den kom igen, men den som inte visste hur fruktansvärd den är, kunde inte påverka utvecklingens gång.
De här uppgifterna har jag tagit ur en bok som jag fick låna av min vän som nyss lämnat mig ensam med alla tankar, jag vill här presentera honom på ett sätt som jag ville att han skulle göra själv för att bli bättre förstådd som människa och uppfinnare och forskare. Var så goda:
Också en hembygdsforskare…
Ett tänkt tal på Nobelfesten någon gång i framtiden,
skrivet av Ingvar Åstrands samtalspartner,
till nytta för de som komma efter.
Ärade medborgare, Ers Kungliga Högheter och professorer i största allmänhet!
Jag hade en god vän, sedan trettio år, som haft tålamod med mig och berättat allt han kan om elektromagnetiska vågrörelser i etern. Han brukade inte tala om en eter, vilket betyder att han var vetenskapligt disciplinerad. Vid förra sekelskiftet gjorde man allvarliga undersökningar beträffande etern, men kunde inte finna den någonstans. Förr i tiden trodde man dock att det fanns en eter, men efter Wiengruppens angrepp på charlataner i början på 1900-talet har man inte rätt att räkna med yttringar i naturen som inte går att mäta och väga (positivismen).
Nu var det så att min vän, Ingvar Åstrand i Södertälje, var väl bevandrad i både konventionell matematik och fysik, samt allmänbildad i största allmänhet. Han hade upptäckt, eller snarare blivit medveten om något som han för länge sedan hade upptäckt; vattenvågor som bildar ett intressant mönster, ett mönster vi förmodligen alla har sett, men inte kunnat tyda på ett fysikaliskt sätt. Nu är det så att elektromagnetiska vågor torde utbreda sig likt vattenvågor.
Det som gjorde Ingvar medveten om detta mönster, var kanske hans intresse för båtar, och särskilt deras framdrift; han har nämligen uppfunnit en propeller som inte gör motstånd när segelbåtar drivs framåt av vinden. Då viks propellerbladen nämligen bakåt på hans modell.
Det mönster han såg i vattnet är de vågor som en båt lämnar efter sig när den drivs framåt, där vågens inneboende energi accelererar medan vågorna blir längre och längre så att utseendet uppifrån blir ett V. Han har stått och tänkt, tänkt i klassisk stil, och funnit det hela mycket intressant. En "vanlig" människa ser mönster men tänker inte särskilt på det.
Ingvar gick till läroboken och fann att hans iakttagelse inte finns med. Han har då funnit att många fysikaliska fenomen skulle kunna förklaras annorlunda om man använde hans modell. Vad är det då denna modell visar; har hans formel egentligen någon betydelse för vår förståelse av vår hembygd, vårt kosmos? vi kan ju släppa in hans tankar i vårt vardagsrum så får vi se. Är det något vi inte förstår blir det naturligtvis svårare nu, men vi ska finna hans tankar intressanta, det har jag; kanske hade han rätt, kanske hade han fel; men då har han i alla fall fått chansen att presentera den.
I många år har jag nu varit med Ingvar på olika föreläsningar, både där andra föreläsare framträtt och där Ingvar själv föreläst, och jag har dessutom stått vid sidan om dessa etablerade forskare och hört dem samtala om fysikens hemligheter. Men nästan jämt är det så att dessa herrar, redan etablerade, inte haft tid och lust att sätta sig in i Ingvars hypotes. Vid ett flertal tillfällen har han varit utomlands och föreläst vid olika universitet (Frankrike, USA,
Ryssland ), men det har till synes inte gett något resultat, emedan de som tagit del av hans lärdom också varit ”dilettanter” inom fysikens område. Allt som åren gått har Ingvar filat på sina formler och funnit allt flera områden där hans upptäckt passar in, senast var det inom GPS-området.
Det verkar som om sakkunskapen varit rädda för Ingvar, och det klart, skulle hans teori vara sann så vore det genant för herrar fysiker ty det hela är så enkelt. Men är det inte så det ska vara; enkelt, simpelt; och genialt. Det förståss, sakkunskapen har betalt för att försvara den fysiktradition vi har; och tänk om han har rätt, hur mycket kostar det då inte att göra om alla läroböcker som berörs av detta. Kan det vara så att vi idag i penningkrisens dagar och naturkatastrofen nära, har en elit på kunskapsberget som liknar den som direktörerna utgör. Kanske likt påven och hans kardinaler; förr i tiden; eller rent av idag. Det som hände förr, varför skulle inte det hända igen; vi vet ju att utvecklingen går i vågor. Många timmar har vi talat i dessa termer. Kanske Ingvars vattenvågor är synonyma med både ljusets och mänsklighetens utveckling; vad skulle Weber, sociologins fader; säga om denna koppling. Om vi skulle sammanfoga alla universitetens fakulteter, vad skulle vi inte upptäcka då? Tvärvetenskap! Ack ja, så är det jag har tänkt…
Alla vetenskaper tillsammans skulle avslöja Allah? Islam är ju i alla fall yngre än Kristendomen; 600 år. Jag tänker bara så, men jag är inte muslim!
Judarnas lärobok (GT), beskriver Guds utvalda folks utveckling som gående den i vågor. Ibland är Gud med judarna, men så bryter de mot hans lagar och då blir han vred och låter fiende-vågor bryta in över hans älsklingsfolk. Så föds jude-barnet Jesus (NT) och predikar en mildare religion, medan hans ursprungsfolk fortfarande lever efter de gamla ritualerna. Öga för öga!....Jesus apostlar lyckades vinna främmande folk, som greker och romare. Varje ny förkunnare är som en vågbrytare i tid-rummet; där rummet är vårt hem i universum, och tiden varje varv som jorden snurrar runt sin axel och runt solen, som i sin tur roterar runt sin axel, och följande vintergatans gång i kosmos; där kristallens andning tickar i takt med tiden.
De som tjänar folket, som översteprästerna på Jesus tid, de har tagit sig vatten över huvudet, emedan de satt demokratin ur spel och tjuvat från folkets samlade rikedom; utan att förstå att det finns krafter som kan läsa av naturens eviga lagar. Kultur och natur är sammanlänkade, men kan tyvärr skiljas åt när tiden är mogen.
Just det, vår överhöghet bör, om de praktiserar Kristendom, vara ödmjukare och hörsamma vad folket har att komma med. Brist på demokrati föder frustration, och det har jag sett på nära håll (Ingvar), och på olika arbetsplatser där jag wallraffat.
Det var inte meningen att den här artikeln skulle bre ut sig så här, men allt som jag skriver kommer jag på liknelser mellan Ingvars problem och problem som jag själv haft tillsammans med många andra människor i det undre samhällsskiktet. Ofta handlar det om ekonomi, som är just detsamma som ekologi.
Ingvars system går ut på att vågrörelsen från en energikälla accelererar och således kan skönjas från blått till rött på doppler-skalan, vilket betyder att världsalltet inte alls accelererar utåt, som fysikerna är överens om, utan vågrörelser accelererar mot oss (inte himlakroppar), medan vågorna blir längre och längre.
Det betyder att Big Bang sätts ur spel; och att kosmos mera är att likna vid en trädgård där blommorna blommar ut, vissnar ner, och lämnar mineraler och humus kvar i jorden för sina frön, och andras, att gro i. Så enkelt kan jag se det, men jag är naturligtvis inte säker. A la bon heure! Vad spelar det för roll? viktigare är det att vi inte slår sönder det vi byggt för att leva väl. Genom att rika delar med sig till dem som inget har blir världen säkrare, och tänk vad varje kultur som finns på jorden kan berika oss själsligt. Tänk om det är så att vi lever här och nu med en idé som är bakvänd; inte undra då på om naturen gör motstånd för allt vad seglen håller.
Och nu kommer jag osökt att tänka på etern igen, kanske det är här vi har Den Heliga Graal som korsriddarna letade efter. Allt som en energi-våg rör sig genom etern (andra vågor) blir dess amplitud mindre och vågen längre; och snabbare, genom att etern hela tiden äter upp energi så att när vågen kommer fram är det bara en ursnabb icke-våg kvar.
Vad är det då som bromsar, vad är det som bromsade begreppet Ingvar Åstrand?... andra människor! …lika envisa som Ingvar!
Ljusvågor då? andra ljusvågor! Slå på radion och vrid på ratten för kondensatorn; det finns hur många vågor som helst! Jag ser dem också från fönstret i min sommarstuga som ligger intill sjökanten. Morgonbrisens vågor möter dags-vågorna från nordväst. Vågorna går genom varandra, och, det klart att de måste stjäla energi från varandra, men detta kan jag inte se på vågorna.
Så möter en våg-front båten och böjs med ny frekvens som följd, med vågor som fortsätter tills de når bryggan där ännu en ny vattenform föds. I rymden finns oändligt många vågor som möter varandra i rum-tiden. Det är liv (livligt) på högsta nivå. Jag kan inte räkna dem alla….vågor som korsar varann!
Det känns frustrerande då man självmant, som Ingvar och jag, har studerat i tusentals timmar, att ändå inte räknas bland dem som kunde ha något bra att komma med. Den bild jag gjorde mig av demokrati, då jag gick i gymnasiet, det var 40 år sedan, har ingen relevans idag; inte undra på att de som verkligen ligger i underläge opponerar sig. Då inte Ingvars akademiska svenska duger, vad ska man då ta till? Vi lever bara en kort tid i universum; som en sprattlande rörelse, som fortplantar sig genom nästa, och så nästa, individ. När Moses kom nerför berget med de första skrivna levnadsreglerna i judarnas historia hade hans bror Aron tillsammans med de andra gjort sig en guldkalv och prisade den. Det gjorde Moses (profeten, ledaren) ursinnig. Varför har människorna inte den tron att gemensamma regler på sikt är värt mer än guld. Naturen beter sig efter lagar som vi inte råder över. Människor är sammansatta av grundämnen som vi ganska väl förstår oss på, men hur samverkar de tillsammans med liv, Den Helige Ande, med själens vilja. Guldet lockar, guldet pockar, svårt är att motstå lockelsen att dansa runt den gyllene kalven. Så är det med professorerna också. Inte vill de släppa in en charlatan i ringen! Må ljuset komma åter!
Undras vad min samtalspartner skulle säga om mig, om jag var den som fick lämna min livsgärning och dra mig tillbaka i lugn och ro, befriad från tankarnas spännande värld. En tänkare är som han är, och hans livskamrat (Ann-Marie) måste också hyllas av oss som sett dem kämpa tillsammans.
Det fantastiska med Ingvars modell är att den innehåller tankar om energier som ebbar ut medan den lämnar ifrån sig av det ursprungliga innehållet, och det är ju så det ska vara. Utvecklingen utvecklas och vecklar ut sig så att alla veck kan förstås och så i evighet…Danne, Ingvars son, får gå vidare på styva linan, säkert är han en av dem som sugit åt sig mest av modellens innehåll.
Ingvar begravdes inte i kyrkan med präst och klockringning. Vi tog farväl av honom i kapellet på kyrkogården. En person som tar på sig sådana begravningar, läste en text och sade några ord om Ingvar och hans familj, hans fru och hans son och hennes dotter och barnbarn. Ingvar var likväl en religiös människa utan att tala om Gud och Jesus. Många gånger åkte vi tåg tillsammans till Stockholm. Då hände det då och då att det kom någon med sned gång som bad om en slant. Själv brukar jag inte ge något, men Ingvar gav alltid en allmosa till en människa i nöd.
Hur kommer det sig att vi är religiösa? Beror det på att vi, med vår fantasi, kan sätta oss in i hur det kan bli för oss själva en gång, Ja jag tror det! Och, den fantasin kopplas lätt till de upplevelser vi haft som små. Ingvar hade det svårt som liten, han hade det också svårt som ung. Jag tror att när vi är små blir vårt förhållande till fadern betydande för vår fortsatta tro på överheten. Det som står över kungen blir då något som är mycket värdefullt, mera än guld, alltså Gud är stor, Gud är god. Man biter inte handen som föder en. Man hedrar sin fader och sin moder och man hedrar Gud.
Men om Guds ställföreträdare på jorden blir alltför hög och yr i mössan ( som Påven t.ex. ) och säger att han själv är den som vet (liksom jag gör nu), och skjuter demokratin åt sidan, då kan det gå åt skogen för alla dem som är i hans våld.
Därför är demokrati något övermänskligt. Det kan ju vara att Medelsvenson aldrig har rätt (det är ju jag som har rätt), men i långa loppet tjänar vi på att låta alla vara med och säga sin mening (alla dem som har ett moget omdöme). Sålunda har vårt fosterland kommit långt när man slutat hylla de enväldiga kungarna och låtit skjuta Kung Gustav III. Eftersom svenska folket lärt sig läsa, och efter 1842 varit tvungna att lära sig sitt modersmål, har förutsättningarna för fred varit betydande. Språket ger trygghet, och eftersom Kung Gösta bestämde att predikan skulle läsas på svenska, började språkrörelsen i vårt land.
Jämför Karl XI:´s åtgärder för att göra danskarna till svenskar i de ockuperade landskapen i södra Sverige.
Nu kan var man och kvinna läsa sin bibel själv. Man kan då upptäcka att densamma skulle kunna tolkas annorlunda än förr. Ser man begreppet Gud som alla krafter som strömmar mot oss, så blir det just så som Ingvar har forskat fram, med krafter som tar musten ur vågor
som passerar andra vågor. Om man tolkar det som mänskliga krafter som påverkar andra mänskliga krafter, stämmer det tämligen bra där också. I alla fall då det är jag själv som är betraktaren. Konstens värde finns i betraktarens öga, heter det ju. Symboliken är slående. Gud som en farbror i nattskjorta är något föråldrat, i stället har vi fått en modern bild av allting, dock ser vi ännu inte pudelns kärna,
Men om vi smyger oss in bakom vaggan där Jesusbarnet ligger, ska vi se att i hans ögon finns en intelligens som är förbluffande. Så också i varje nyfött barns ögon, barn som föds idag över hela jordklotet. Denna blick ger mig tro att barnet kommer att suga åt sig all den visdom den kan få, men även dumheter som kommer i dess väg. Jesus, som pojken i templet, bekräftar det. När han blev äldre, han blev dock bara 33 år innan man stoppade hans pladder om jämlikhet, och samlade kompisar omkring sig, och fick en snygg tjej vid sin sida, ja när han blev en man, måste man stoppa honom. En del säger att han korsfästes, andra att man tog fel person och hängde upp. Det finns t.o.m. de som tror att han flyttade till Indien. Man vet faktiskt inte. Den person som hänger i kyrkorna är kanske inte alls Jesus, han som offrade sitt liv för människor som syndat. Man fick alltså lov att gå till kyrkan för att bli syndfri.
Jag vill inte förkasta Bibeln; varken GT eller NT, men jag vill modernisera den alltefter vår förmåga att kunna läsa och tolka. ”Yes we can”! säger USA´s högsta ämbetsman, och han är en av oss, en människa; färgad till hälften, och har en far som är muslim.
Jag ska inte mässa mera idag. Allt det här jag skriver har jag aldrig läst eller skrivit förut, men ju mera jag tänker i dessa banor, desto mera upplever jag att det stämmer med allt jag läst och lärt i mitt liv; ja jag skulle vilja säga att det är det skälvande livet. Den världsbild jag tillägnat mig, den har jag mycket Ingvar att tacka för.
Jerry Linder
100201
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
0708661808
Född fri…
Vem är löst från alla band, inte det nyfödda barnet; men ändå!
Finns det frihet över huvud taget? Jag tror inte det; men!
Det finns en matematisk form som visar sig som en cirkel, som övergår i en krökt linje, som böjer av mer och mer tills den nästan når cirkelns centrum; där försvinner den genom en strut och kommer ut på andra halvan av cirkeln i en annan strut, och drar sig ut mot periferin på motsatt sätt som när den böjde av utåt. En fantastisk rörelse full av spänning och harmoni; vad är det som pressar den in och ut likt ett hjärta som pumpar…
är det stjärnorna i kosmos? Har dessa krafter lustar nog att rida över andra vågor, mot mål som kanske är vår jord? Är det resterna av dessa strålar som förmår att pressa formen ut och in; kanhända är det livet… ___...___.
<<< www.MilkRiverUniversity,se >>>
Sometimes I´m up, sometimes I´m down, help my God; sometimes I am just down below, oh yes Lord…
Det spänner…
Det var en gång en lärd man som påverkade en annan lärd man så att en tredje lärd man fick oss att tro att solen inte rör sig runt vår egen planet.
Påven i Rom, ni vet, han som inte vill använda kondom, och då tycker han att ingen annan ska göra det heller, han har haft många ämbetsbröder sedan Petrus, ja du känner väl Petrus, han som inte vågade medge att han var kompis med Jesus, ja du känner väl Jesus, han som var ett litet barn när han blev den förste som var kristen, och som ansåg sig vara Guds son, ja du känner väl Gud, ja det gör du väl.
Nåväl, de stora grabbarna var stygga mot Jesus och mobbade honom; till döds faktiskt, det var rommarna, men hans eget folk stod och tittade på. Jesus kunde dock gå hem till sin pappa, men lovade att komma tillbaka en gång.
Petrus, Klippan, Jesus ställföreträdare blev också en Papa, eller som vi säger, Påve för hela kristenheten.
Egentligen var Jesus en jude, hela hans släkt var judar, men de ville inte tro att Jesus var Guds son, som han sa, och när Petrus anhängare, som Paulus t.ex. blev en stor skara så blev där en spänning mellan folken, mellan familjerna.
Samma sak hände också mellan de kristna till slut. Somliga trodde på Jesus som en ande, andra trodde det inte, därför delades den Allmänna kyrkan (katolska) i Östrom och i Västrom, och sedan i Protestantiska kyrkan, som sedan delades i många, väldigt många kyrkor och samfund; som grenarna på en gran. Orsaken är att vi människor har samma behov; men olika förutsättningar. Det uppstår spänningar mellan oss, mellan familjer och mellan folk. Spänningar är det vi talar om här just nu.
Solen är en radioaktiv kropp i kosmos; den roterar.
Runt solen roterar flera kroppar varav en är den vi bor på, planeten Tellus. Mellan solen och jorden finns också en spänning, och mellan solen och andra solar i vintergatan. Vi vet att solen kastar ut massor som lär påverka elektroniken på jorden. Vi vet också att med finns ett magnetfält i jorden som sträcker sig långt utifrån jorden, ut i atmosfären. Vi kan se det som att magnetfältet är som ett segel utanför klotet.
Runt jorden finns det vatten som i sig består av olika atomer. Dessa består av framför allt två olika sorter: väte och syre. Det är två väteatomer och en syreatom.
Syreatomen har ett moln av (planeter) elektroner runt en kärna. I det molnet har den två platser tomma så att det går att placera två väteatomer där, och därmed blir vattenmolekylens utseende H2O. Mellan kärnan och elektronerna är det spänningar.
När vatten värms till 100 grader bildas vattenånga som är lättare än luft och stiger upp i atmosfären.
När vatten blir 0 grader når det en gräns. Blir det kallare fryser det till is och isen flyter på vattnet.
Vatten som är 4 grader är tyngst och lägger sig på botten. Det är bra för då bottenfryser inte sjöarna.
Haven runt klotet erhåller vatten från älvar och floder, samtidigt som vatten lyfter upp i atmosfären som vattenånga. Det finns alltså en spänning mellan haven och atmosfären. Det är spänning överallt. På ett sätt kan man säga att liv är spänning. Död är slappt, är bara likt det som var vid liv. Vad är då harmoni?
Forts. född fri: Tillängnas Maskisen på hans 18-årsdag/ MoffaFridolin
En indisk ekonom räknade ut att börsen genomgick en katastrof var trettionde ( 30:e ) år. Var 60:e skedde en stor världskatastrof.
Det berodde på att farfar (grand-father) fanns i livet båda gångerna, men att endast varannan grand-father hade varit med om en stor katastrof. En världskatastrof är så fruktansvärd för de obemedlade människorna att den påverkade hela deras syn på livet. Den grand-father som själv varit med om en så extrem situation i livet kunde förhindra att den kom igen, men den som inte visste hur fruktansvärd den är, kunde inte påverka utvecklingens gång.
De här uppgifterna har jag tagit ur en bok som jag fick låna av min vän som nyss lämnat mig ensam med alla tankar, jag vill här presentera honom på ett sätt som jag ville att han skulle göra själv för att bli bättre förstådd som människa och uppfinnare och forskare. Var så goda:
Också en hembygdsforskare…
Ett tänkt tal på Nobelfesten någon gång i framtiden,
skrivet av Ingvar Åstrands samtalspartner,
till nytta för de som komma efter.
Ärade medborgare, Ers Kungliga Högheter och professorer i största allmänhet!
Jag hade en god vän, sedan trettio år, som haft tålamod med mig och berättat allt han kan om elektromagnetiska vågrörelser i etern. Han brukade inte tala om en eter, vilket betyder att han var vetenskapligt disciplinerad. Vid förra sekelskiftet gjorde man allvarliga undersökningar beträffande etern, men kunde inte finna den någonstans. Förr i tiden trodde man dock att det fanns en eter, men efter Wiengruppens angrepp på charlataner i början på 1900-talet har man inte rätt att räkna med yttringar i naturen som inte går att mäta och väga (positivismen).
Nu var det så att min vän, Ingvar Åstrand i Södertälje, var väl bevandrad i både konventionell matematik och fysik, samt allmänbildad i största allmänhet. Han hade upptäckt, eller snarare blivit medveten om något som han för länge sedan hade upptäckt; vattenvågor som bildar ett intressant mönster, ett mönster vi förmodligen alla har sett, men inte kunnat tyda på ett fysikaliskt sätt. Nu är det så att elektromagnetiska vågor torde utbreda sig likt vattenvågor.
Det som gjorde Ingvar medveten om detta mönster, var kanske hans intresse för båtar, och särskilt deras framdrift; han har nämligen uppfunnit en propeller som inte gör motstånd när segelbåtar drivs framåt av vinden. Då viks propellerbladen nämligen bakåt på hans modell.
Det mönster han såg i vattnet är de vågor som en båt lämnar efter sig när den drivs framåt, där vågens inneboende energi accelererar medan vågorna blir längre och längre så att utseendet uppifrån blir ett V. Han har stått och tänkt, tänkt i klassisk stil, och funnit det hela mycket intressant. En "vanlig" människa ser mönster men tänker inte särskilt på det.
Ingvar gick till läroboken och fann att hans iakttagelse inte finns med. Han har då funnit att många fysikaliska fenomen skulle kunna förklaras annorlunda om man använde hans modell. Vad är det då denna modell visar; har hans formel egentligen någon betydelse för vår förståelse av vår hembygd, vårt kosmos? vi kan ju släppa in hans tankar i vårt vardagsrum så får vi se. Är det något vi inte förstår blir det naturligtvis svårare nu, men vi ska finna hans tankar intressanta, det har jag; kanske hade han rätt, kanske hade han fel; men då har han i alla fall fått chansen att presentera den.
I många år har jag nu varit med Ingvar på olika föreläsningar, både där andra föreläsare framträtt och där Ingvar själv föreläst, och jag har dessutom stått vid sidan om dessa etablerade forskare och hört dem samtala om fysikens hemligheter. Men nästan jämt är det så att dessa herrar, redan etablerade, inte haft tid och lust att sätta sig in i Ingvars hypotes. Vid ett flertal tillfällen har han varit utomlands och föreläst vid olika universitet (Frankrike, USA,
Ryssland ), men det har till synes inte gett något resultat, emedan de som tagit del av hans lärdom också varit ”dilettanter” inom fysikens område. Allt som åren gått har Ingvar filat på sina formler och funnit allt flera områden där hans upptäckt passar in, senast var det inom GPS-området.
Det verkar som om sakkunskapen varit rädda för Ingvar, och det klart, skulle hans teori vara sann så vore det genant för herrar fysiker ty det hela är så enkelt. Men är det inte så det ska vara; enkelt, simpelt; och genialt. Det förståss, sakkunskapen har betalt för att försvara den fysiktradition vi har; och tänk om han har rätt, hur mycket kostar det då inte att göra om alla läroböcker som berörs av detta. Kan det vara så att vi idag i penningkrisens dagar och naturkatastrofen nära, har en elit på kunskapsberget som liknar den som direktörerna utgör. Kanske likt påven och hans kardinaler; förr i tiden; eller rent av idag. Det som hände förr, varför skulle inte det hända igen; vi vet ju att utvecklingen går i vågor. Många timmar har vi talat i dessa termer. Kanske Ingvars vattenvågor är synonyma med både ljusets och mänsklighetens utveckling; vad skulle Weber, sociologins fader; säga om denna koppling. Om vi skulle sammanfoga alla universitetens fakulteter, vad skulle vi inte upptäcka då? Tvärvetenskap! Ack ja, så är det jag har tänkt…
Alla vetenskaper tillsammans skulle avslöja Allah? Islam är ju i alla fall yngre än Kristendomen; 600 år. Jag tänker bara så, men jag är inte muslim!
Judarnas lärobok (GT), beskriver Guds utvalda folks utveckling som gående den i vågor. Ibland är Gud med judarna, men så bryter de mot hans lagar och då blir han vred och låter fiende-vågor bryta in över hans älsklingsfolk. Så föds jude-barnet Jesus (NT) och predikar en mildare religion, medan hans ursprungsfolk fortfarande lever efter de gamla ritualerna. Öga för öga!....Jesus apostlar lyckades vinna främmande folk, som greker och romare. Varje ny förkunnare är som en vågbrytare i tid-rummet; där rummet är vårt hem i universum, och tiden varje varv som jorden snurrar runt sin axel och runt solen, som i sin tur roterar runt sin axel, och följande vintergatans gång i kosmos; där kristallens andning tickar i takt med tiden.
De som tjänar folket, som översteprästerna på Jesus tid, de har tagit sig vatten över huvudet, emedan de satt demokratin ur spel och tjuvat från folkets samlade rikedom; utan att förstå att det finns krafter som kan läsa av naturens eviga lagar. Kultur och natur är sammanlänkade, men kan tyvärr skiljas åt när tiden är mogen.
Just det, vår överhöghet bör, om de praktiserar Kristendom, vara ödmjukare och hörsamma vad folket har att komma med. Brist på demokrati föder frustration, och det har jag sett på nära håll (Ingvar), och på olika arbetsplatser där jag wallraffat.
Det var inte meningen att den här artikeln skulle bre ut sig så här, men allt som jag skriver kommer jag på liknelser mellan Ingvars problem och problem som jag själv haft tillsammans med många andra människor i det undre samhällsskiktet. Ofta handlar det om ekonomi, som är just detsamma som ekologi.
Ingvars system går ut på att vågrörelsen från en energikälla accelererar och således kan skönjas från blått till rött på doppler-skalan, vilket betyder att världsalltet inte alls accelererar utåt, som fysikerna är överens om, utan vågrörelser accelererar mot oss (inte himlakroppar), medan vågorna blir längre och längre.
Det betyder att Big Bang sätts ur spel; och att kosmos mera är att likna vid en trädgård där blommorna blommar ut, vissnar ner, och lämnar mineraler och humus kvar i jorden för sina frön, och andras, att gro i. Så enkelt kan jag se det, men jag är naturligtvis inte säker. A la bon heure! Vad spelar det för roll? viktigare är det att vi inte slår sönder det vi byggt för att leva väl. Genom att rika delar med sig till dem som inget har blir världen säkrare, och tänk vad varje kultur som finns på jorden kan berika oss själsligt. Tänk om det är så att vi lever här och nu med en idé som är bakvänd; inte undra då på om naturen gör motstånd för allt vad seglen håller.
Och nu kommer jag osökt att tänka på etern igen, kanske det är här vi har Den Heliga Graal som korsriddarna letade efter. Allt som en energi-våg rör sig genom etern (andra vågor) blir dess amplitud mindre och vågen längre; och snabbare, genom att etern hela tiden äter upp energi så att när vågen kommer fram är det bara en ursnabb icke-våg kvar.
Vad är det då som bromsar, vad är det som bromsade begreppet Ingvar Åstrand?... andra människor! …lika envisa som Ingvar!
Ljusvågor då? andra ljusvågor! Slå på radion och vrid på ratten för kondensatorn; det finns hur många vågor som helst! Jag ser dem också från fönstret i min sommarstuga som ligger intill sjökanten. Morgonbrisens vågor möter dags-vågorna från nordväst. Vågorna går genom varandra, och, det klart att de måste stjäla energi från varandra, men detta kan jag inte se på vågorna.
Så möter en våg-front båten och böjs med ny frekvens som följd, med vågor som fortsätter tills de når bryggan där ännu en ny vattenform föds. I rymden finns oändligt många vågor som möter varandra i rum-tiden. Det är liv (livligt) på högsta nivå. Jag kan inte räkna dem alla….vågor som korsar varann!
Det känns frustrerande då man självmant, som Ingvar och jag, har studerat i tusentals timmar, att ändå inte räknas bland dem som kunde ha något bra att komma med. Den bild jag gjorde mig av demokrati, då jag gick i gymnasiet, det var 40 år sedan, har ingen relevans idag; inte undra på att de som verkligen ligger i underläge opponerar sig. Då inte Ingvars akademiska svenska duger, vad ska man då ta till? Vi lever bara en kort tid i universum; som en sprattlande rörelse, som fortplantar sig genom nästa, och så nästa, individ. När Moses kom nerför berget med de första skrivna levnadsreglerna i judarnas historia hade hans bror Aron tillsammans med de andra gjort sig en guldkalv och prisade den. Det gjorde Moses (profeten, ledaren) ursinnig. Varför har människorna inte den tron att gemensamma regler på sikt är värt mer än guld. Naturen beter sig efter lagar som vi inte råder över. Människor är sammansatta av grundämnen som vi ganska väl förstår oss på, men hur samverkar de tillsammans med liv, Den Helige Ande, med själens vilja. Guldet lockar, guldet pockar, svårt är att motstå lockelsen att dansa runt den gyllene kalven. Så är det med professorerna också. Inte vill de släppa in en charlatan i ringen! Må ljuset komma åter!
Undras vad min samtalspartner skulle säga om mig, om jag var den som fick lämna min livsgärning och dra mig tillbaka i lugn och ro, befriad från tankarnas spännande värld. En tänkare är som han är, och hans livskamrat (Ann-Marie) måste också hyllas av oss som sett dem kämpa tillsammans.
Det fantastiska med Ingvars modell är att den innehåller tankar om energier som ebbar ut medan den lämnar ifrån sig av det ursprungliga innehållet, och det är ju så det ska vara. Utvecklingen utvecklas och vecklar ut sig så att alla veck kan förstås och så i evighet…Danne, Ingvars son, får gå vidare på styva linan, säkert är han en av dem som sugit åt sig mest av modellens innehåll.
Ingvar begravdes inte i kyrkan med präst och klockringning. Vi tog farväl av honom i kapellet på kyrkogården. En person som tar på sig sådana begravningar, läste en text och sade några ord om Ingvar och hans familj, hans fru och hans son och hennes dotter och barnbarn. Ingvar var likväl en religiös människa utan att tala om Gud och Jesus. Många gånger åkte vi tåg tillsammans till Stockholm. Då hände det då och då att det kom någon med sned gång som bad om en slant. Själv brukar jag inte ge något, men Ingvar gav alltid en allmosa till en människa i nöd.
Hur kommer det sig att vi är religiösa? Beror det på att vi, med vår fantasi, kan sätta oss in i hur det kan bli för oss själva en gång, Ja jag tror det! Och, den fantasin kopplas lätt till de upplevelser vi haft som små. Ingvar hade det svårt som liten, han hade det också svårt som ung. Jag tror att när vi är små blir vårt förhållande till fadern betydande för vår fortsatta tro på överheten. Det som står över kungen blir då något som är mycket värdefullt, mera än guld, alltså Gud är stor, Gud är god. Man biter inte handen som föder en. Man hedrar sin fader och sin moder och man hedrar Gud.
Men om Guds ställföreträdare på jorden blir alltför hög och yr i mössan ( som Påven t.ex. ) och säger att han själv är den som vet (liksom jag gör nu), och skjuter demokratin åt sidan, då kan det gå åt skogen för alla dem som är i hans våld.
Därför är demokrati något övermänskligt. Det kan ju vara att Medelsvenson aldrig har rätt (det är ju jag som har rätt), men i långa loppet tjänar vi på att låta alla vara med och säga sin mening (alla dem som har ett moget omdöme). Sålunda har vårt fosterland kommit långt när man slutat hylla de enväldiga kungarna och låtit skjuta Kung Gustav III. Eftersom svenska folket lärt sig läsa, och efter 1842 varit tvungna att lära sig sitt modersmål, har förutsättningarna för fred varit betydande. Språket ger trygghet, och eftersom Kung Gösta bestämde att predikan skulle läsas på svenska, började språkrörelsen i vårt land.
Jämför Karl XI:´s åtgärder för att göra danskarna till svenskar i de ockuperade landskapen i södra Sverige.
Nu kan var man och kvinna läsa sin bibel själv. Man kan då upptäcka att densamma skulle kunna tolkas annorlunda än förr. Ser man begreppet Gud som alla krafter som strömmar mot oss, så blir det just så som Ingvar har forskat fram, med krafter som tar musten ur vågor
som passerar andra vågor. Om man tolkar det som mänskliga krafter som påverkar andra mänskliga krafter, stämmer det tämligen bra där också. I alla fall då det är jag själv som är betraktaren. Konstens värde finns i betraktarens öga, heter det ju. Symboliken är slående. Gud som en farbror i nattskjorta är något föråldrat, i stället har vi fått en modern bild av allting, dock ser vi ännu inte pudelns kärna,
Men om vi smyger oss in bakom vaggan där Jesusbarnet ligger, ska vi se att i hans ögon finns en intelligens som är förbluffande. Så också i varje nyfött barns ögon, barn som föds idag över hela jordklotet. Denna blick ger mig tro att barnet kommer att suga åt sig all den visdom den kan få, men även dumheter som kommer i dess väg. Jesus, som pojken i templet, bekräftar det. När han blev äldre, han blev dock bara 33 år innan man stoppade hans pladder om jämlikhet, och samlade kompisar omkring sig, och fick en snygg tjej vid sin sida, ja när han blev en man, måste man stoppa honom. En del säger att han korsfästes, andra att man tog fel person och hängde upp. Det finns t.o.m. de som tror att han flyttade till Indien. Man vet faktiskt inte. Den person som hänger i kyrkorna är kanske inte alls Jesus, han som offrade sitt liv för människor som syndat. Man fick alltså lov att gå till kyrkan för att bli syndfri.
Jag vill inte förkasta Bibeln; varken GT eller NT, men jag vill modernisera den alltefter vår förmåga att kunna läsa och tolka. ”Yes we can”! säger USA´s högsta ämbetsman, och han är en av oss, en människa; färgad till hälften, och har en far som är muslim.
Jag ska inte mässa mera idag. Allt det här jag skriver har jag aldrig läst eller skrivit förut, men ju mera jag tänker i dessa banor, desto mera upplever jag att det stämmer med allt jag läst och lärt i mitt liv; ja jag skulle vilja säga att det är det skälvande livet. Den världsbild jag tillägnat mig, den har jag mycket Ingvar att tacka för.
Jerry Linder
100201
Det drar ihop sig...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
0708661808
Också en hembygdsforskare…
Ett tänkt tal på Nobelfesten någon gång i framtiden,
skrivet av Ingvar Åstrands samtalspartner,
till nytta för de som komma efter.
Ärade medborgare, Ers Kungliga Högheter och professorer i största allmänhet!
Jag hade en god vän, sedan trettio år, som haft tålamod med mig och berättat allt han kan om elektromagnetiska vågrörelser i etern. Han brukade inte tala om en eter, vilket betyder att han var vetenskapligt disciplinerad. Vid förra sekelskiftet gjorde man allvarliga undersökningar beträffande etern, men kunde inte finna den någonstans. Förr i tiden trodde man dock att det fanns en eter, men efter Wiengruppens angrepp på charlataner i början på 1900-talet har man inte rätt att räkna med yttringar i naturen som inte går att mäta och väga (positivismen).
Nu var det så att min vän, Ingvar Åstrand i Södertälje, var väl bevandrad i både konventionell matematik och fysik, samt allmänbildad i största allmänhet. Han hade upptäckt, eller snarare blivit medveten om något som han för länge sedan hade upptäckt; vattenvågor som bildar ett intressant mönster, ett mönster vi förmodligen alla har sett, men inte kunnat tyda på ett fysikaliskt sätt. Nu är det så att elektromagnetiska vågor torde utbreda sig likt vattenvågor.
Det som gjorde Ingvar medveten om detta mönster, var kanske hans intresse för båtar, och särskilt deras framdrift; han har nämligen uppfunnit en propeller som inte gör motstånd när segelbåtar drivs framåt av vinden. Då viks propellerbladen nämligen bakåt på hans modell.
Det mönster han såg i vattnet är de vågor som en båt lämnar efter sig när den drivs framåt, där vågens inneboende energi accelererar medan vågorna blir längre och längre så att utseendet uppifrån blir ett V. Han har stått och tänkt, tänkt i klassisk stil, och funnit det hela mycket intressant. En "vanlig" människa ser mönster men tänker inte särskilt på det.
Ingvar gick till läroboken och fann att hans iakttagelse inte finns med. Han har då funnit att många fysikaliska fenomen skulle kunna förklaras annorlunda om man använde hans modell. Vad är det då denna modell visar; har hans formel egentligen någon betydelse för vår förståelse av vår hembygd, vårt kosmos? vi kan ju släppa in hans tankar i vårt vardagsrum så får vi se. Är det något vi inte förstår blir det naturligtvis svårare nu, men vi ska finna hans tankar intressanta, det har jag; kanske hade han rätt, kanske hade han fel; men då har han i alla fall fått chansen att presentera den.
I många år har jag nu varit med Ingvar på olika föreläsningar, både där andra föreläsare framträtt och där Ingvar själv föreläst, och jag har dessutom stått vid sidan om dessa etablerade forskare och hört dem samtala om fysikens hemligheter. Men nästan jämt är det så att dessa herrar, redan etablerade, inte haft tid och lust att sätta sig in i Ingvars hypotes. Vid ett flertal tillfällen har han varit utomlands och föreläst vid olika universitet (Frankrike, USA,
Ryssland ), men det har till synes inte gett något resultat, emedan de som tagit del av hans lärdom också varit ”dilettanter” inom fysikens område. Allt som åren gått har Ingvar filat på sina formler och funnit allt flera områden där hans upptäckt passar in, senast var det inom GPS-området.
Det verkar som om sakkunskapen varit rädda för Ingvar, och det klart, skulle hans teori vara sann så vore det genant för herrar fysiker ty det hela är så enkelt. Men är det inte så det ska vara; enkelt, simpelt; och genialt. Det förståss, sakkunskapen har betalt för att försvara den fysiktradition vi har; och tänk om han har rätt, hur mycket kostar det då inte att göra om alla läroböcker som berörs av detta. Kan det vara så att vi idag i penningkrisens dagar och naturkatastrofen nära, har en elit på kunskapsberget som liknar den som direktörerna utgör. Kanske likt påven och hans kardinaler; förr i tiden; eller rent av idag. Det som hände förr, varför skulle inte det hända igen; vi vet ju att utvecklingen går i vågor. Många timmar har vi talat i dessa termer. Kanske Ingvars vattenvågor är synonyma med både ljusets och mänsklighetens utveckling; vad skulle Weber, sociologins fader; säga om denna koppling. Om vi skulle sammanfoga alla universitetens fakulteter, vad skulle vi inte upptäcka då? Tvärvetenskap! Ack ja, så är det jag har tänkt…
Alla vetenskaper tillsammans skulle avslöja Allah? Islam är ju i alla fall yngre än Kristendomen; 600 år. Jag tänker bara så, men jag är inte muslim!
Judarnas lärobok (GT), beskriver Guds utvalda folks utveckling som gående den i vågor. Ibland är Gud med judarna, men så bryter de mot hans lagar och då blir han vred och låter fiende-vågor bryta in över hans älsklingsfolk. Så föds jude-barnet Jesus (NT) och predikar en mildare religion, medan hans ursprungsfolk fortfarande lever efter de gamla ritualerna. Öga för öga!....Jesus apostlar lyckades vinna främmande folk, som greker och romare. Varje ny förkunnare är som en vågbrytare i tid-rummet; där rummet är vårt hem i universum, och tiden varje varv som jorden snurrar runt sin axel och runt solen, som i sin tur roterar runt sin axel, och följande vintergatans gång i kosmos; där kristallens andning tickar i takt med tiden.
De som tjänar folket, som översteprästerna på Jesus tid, de har tagit sig vatten över huvudet, emedan de satt demokratin ur spel och tjuvat från folkets samlade rikedom; utan att förstå att det finns krafter som kan läsa av naturens eviga lagar. Kultur och natur är sammanlänkade, men kan tyvärr skiljas åt när tiden är mogen.
Just det, vår överhöghet bör, om de praktiserar Kristendom, vara ödmjukare och hörsamma vad folket har att komma med. Brist på demokrati föder frustration, och det har jag sett på nära håll (Ingvar), och på olika arbetsplatser där jag wallraffat.
Det var inte meningen att den här artikeln skulle bre ut sig så här, men allt som jag skriver kommer jag på liknelser mellan Ingvars problem och problem som jag själv haft tillsammans med många andra människor i det undre samhällsskiktet. Ofta handlar det om ekonomi, som är just detsamma som ekologi.
Ingvars system går ut på att vågrörelsen från en energikälla accelererar och således kan skönjas från blått till rött på doppler-skalan, vilket betyder att världsalltet inte alls accelererar utåt, som fysikerna är överens om, utan vågrörelser accelererar mot oss (inte himlakroppar), medan vågorna blir längre och längre.
Det betyder att Big Bang sätts ur spel; och att kosmos mera är att likna vid en trädgård där blommorna blommar ut, vissnar ner, och lämnar mineraler och humus kvar i jorden för sina frön, och andras, att gro i. Så enkelt kan jag se det, men jag är naturligtvis inte säker. A la bon heure! Vad spelar det för roll? viktigare är det att vi inte slår sönder det vi byggt för att leva väl. Genom att rika delar med sig till dem som inget har blir världen säkrare, och tänk vad varje kultur som finns på jorden kan berika oss själsligt. Tänk om det är så att vi lever här och nu med en idé som är bakvänd; inte undra då på om naturen gör motstånd för allt vad seglen håller.
Och nu kommer jag osökt att tänka på etern igen, kanske det är här vi har Den Heliga Graal som korsriddarna letade efter. Allt som en energi-våg rör sig genom etern (andra vågor) blir dess amplitud mindre och vågen längre; och snabbare, genom att etern hela tiden äter upp energi så att när vågen kommer fram är det bara en ursnabb icke-våg kvar.
Vad är det då som bromsar, vad är det som bromsade begreppet Ingvar Åstrand?... andra människor! …lika envisa som Ingvar!
Ljusvågor då? andra ljusvågor! Slå på radion och vrid på ratten för kondensatorn; det finns hur många vågor som helst! Jag ser dem också från fönstret i min sommarstuga som ligger intill sjökanten. Morgonbrisens vågor möter dags-vågorna från nordväst. Vågorna går genom varandra, och, det klart att de måste stjäla energi från varandra, men detta kan jag inte se på vågorna.
Så möter en våg-front båten och böjs med ny frekvens som följd, med vågor som fortsätter tills de når bryggan där ännu en ny vattenform föds. I rymden finns oändligt många vågor som möter varandra i rum-tiden. Det är liv (livligt) på högsta nivå. Jag kan inte räkna dem alla….vågor som korsar varann!
Det känns frustrerande då man självmant, som Ingvar och jag, har studerat i tusentals timmar, att ändå inte räknas bland dem som kunde ha något bra att komma med. Den bild jag gjorde mig av demokrati, då jag gick i gymnasiet, det var 40 år sedan, har ingen relevans idag; inte undra på att de som verkligen ligger i underläge opponerar sig. Då inte Ingvars akademiska svenska duger, vad ska man då ta till? Vi lever bara en kort tid i universum; som en sprattlande rörelse, som fortplantar sig genom nästa, och så nästa, individ. När Moses kom nerför berget med de första skrivna levnadsreglerna i judarnas historia hade hans bror Aron tillsammans med de andra gjort sig en guldkalv och prisade den. Det gjorde Moses (profeten, ledaren) ursinnig. Varför har människorna inte den tron att gemensamma regler på sikt är värt mer än guld. Naturen beter sig efter lagar som vi inte råder över. Människor är sammansatta av grundämnen som vi ganska väl förstår oss på, men hur samverkar de tillsammans med liv, Den Helige Ande, med själens vilja. Guldet lockar, guldet pockar, svårt är att motstå lockelsen att dansa runt den gyllene kalven. Så är det med professorerna också. Inte vill de släppa in en charlatan i ringen! Må ljuset komma åter!
Undras vad min samtalspartner skulle säga om mig, om jag var den som fick lämna min livsgärning och dra mig tillbaka i lugn och ro, befriad från tankarnas spännande värld. En tänkare är som han är, och hans livskamrat (Ann-Marie) måste också hyllas av oss som sett dem kämpa tillsammans.
Det fantastiska med Ingvars modell är att den innehåller tankar om energier som ebbar ut medan den lämnar ifrån sig av det ursprungliga innehållet, och det är ju så det ska vara. Utvecklingen utvecklas och vecklar ut sig så att alla veck kan förstås och så i evighet…Danne, Ingvars son, får gå vidare på styva linan, säkert är han en av dem som sugit åt sig mest av modellens innehåll.
MVH/ Jerry Linder
PS. Moffas@spray.se. http://www.MilkRiverUniversity.se .
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
0708661808
Också en hembygdsforskare…
Ett tänkt tal på Nobelfesten någon gång i framtiden,
skrivet av Ingvar Åstrands samtalspartner,
till nytta för de som komma efter.
Ärade medborgare, Ers Kungliga Högheter och professorer i största allmänhet!
Jag hade en god vän, sedan trettio år, som haft tålamod med mig och berättat allt han kan om elektromagnetiska vågrörelser i etern. Han brukade inte tala om en eter, vilket betyder att han var vetenskapligt disciplinerad. Vid förra sekelskiftet gjorde man allvarliga undersökningar beträffande etern, men kunde inte finna den någonstans. Förr i tiden trodde man dock att det fanns en eter, men efter Wiengruppens angrepp på charlataner i början på 1900-talet har man inte rätt att räkna med yttringar i naturen som inte går att mäta och väga (positivismen).
Nu var det så att min vän, Ingvar Åstrand i Södertälje, var väl bevandrad i både konventionell matematik och fysik, samt allmänbildad i största allmänhet. Han hade upptäckt, eller snarare blivit medveten om något som han för länge sedan hade upptäckt; vattenvågor som bildar ett intressant mönster, ett mönster vi förmodligen alla har sett, men inte kunnat tyda på ett fysikaliskt sätt. Nu är det så att elektromagnetiska vågor torde utbreda sig likt vattenvågor.
Det som gjorde Ingvar medveten om detta mönster, var kanske hans intresse för båtar, och särskilt deras framdrift; han har nämligen uppfunnit en propeller som inte gör motstånd när segelbåtar drivs framåt av vinden. Då viks propellerbladen nämligen bakåt på hans modell.
Det mönster han såg i vattnet är de vågor som en båt lämnar efter sig när den drivs framåt, där vågens inneboende energi accelererar medan vågorna blir längre och längre så att utseendet uppifrån blir ett V. Han har stått och tänkt, tänkt i klassisk stil, och funnit det hela mycket intressant. En "vanlig" människa ser mönster men tänker inte särskilt på det.
Ingvar gick till läroboken och fann att hans iakttagelse inte finns med. Han har då funnit att många fysikaliska fenomen skulle kunna förklaras annorlunda om man använde hans modell. Vad är det då denna modell visar; har hans formel egentligen någon betydelse för vår förståelse av vår hembygd, vårt kosmos? vi kan ju släppa in hans tankar i vårt vardagsrum så får vi se. Är det något vi inte förstår blir det naturligtvis svårare nu, men vi ska finna hans tankar intressanta, det har jag; kanske hade han rätt, kanske hade han fel; men då har han i alla fall fått chansen att presentera den.
I många år har jag nu varit med Ingvar på olika föreläsningar, både där andra föreläsare framträtt och där Ingvar själv föreläst, och jag har dessutom stått vid sidan om dessa etablerade forskare och hört dem samtala om fysikens hemligheter. Men nästan jämt är det så att dessa herrar, redan etablerade, inte haft tid och lust att sätta sig in i Ingvars hypotes. Vid ett flertal tillfällen har han varit utomlands och föreläst vid olika universitet (Frankrike, USA,
Ryssland ), men det har till synes inte gett något resultat, emedan de som tagit del av hans lärdom också varit ”dilettanter” inom fysikens område. Allt som åren gått har Ingvar filat på sina formler och funnit allt flera områden där hans upptäckt passar in, senast var det inom GPS-området.
Det verkar som om sakkunskapen varit rädda för Ingvar, och det klart, skulle hans teori vara sann så vore det genant för herrar fysiker ty det hela är så enkelt. Men är det inte så det ska vara; enkelt, simpelt; och genialt. Det förståss, sakkunskapen har betalt för att försvara den fysiktradition vi har; och tänk om han har rätt, hur mycket kostar det då inte att göra om alla läroböcker som berörs av detta. Kan det vara så att vi idag i penningkrisens dagar och naturkatastrofen nära, har en elit på kunskapsberget som liknar den som direktörerna utgör. Kanske likt påven och hans kardinaler; förr i tiden; eller rent av idag. Det som hände förr, varför skulle inte det hända igen; vi vet ju att utvecklingen går i vågor. Många timmar har vi talat i dessa termer. Kanske Ingvars vattenvågor är synonyma med både ljusets och mänsklighetens utveckling; vad skulle Weber, sociologins fader; säga om denna koppling. Om vi skulle sammanfoga alla universitetens fakulteter, vad skulle vi inte upptäcka då? Tvärvetenskap! Ack ja, så är det jag har tänkt…
Alla vetenskaper tillsammans skulle avslöja Allah? Islam är ju i alla fall yngre än Kristendomen; 600 år. Jag tänker bara så, men jag är inte muslim!
Judarnas lärobok (GT), beskriver Guds utvalda folks utveckling som gående den i vågor. Ibland är Gud med judarna, men så bryter de mot hans lagar och då blir han vred och låter fiende-vågor bryta in över hans älsklingsfolk. Så föds jude-barnet Jesus (NT) och predikar en mildare religion, medan hans ursprungsfolk fortfarande lever efter de gamla ritualerna. Öga för öga!....Jesus apostlar lyckades vinna främmande folk, som greker och romare. Varje ny förkunnare är som en vågbrytare i tid-rummet; där rummet är vårt hem i universum, och tiden varje varv som jorden snurrar runt sin axel och runt solen, som i sin tur roterar runt sin axel, och följande vintergatans gång i kosmos; där kristallens andning tickar i takt med tiden.
De som tjänar folket, som översteprästerna på Jesus tid, de har tagit sig vatten över huvudet, emedan de satt demokratin ur spel och tjuvat från folkets samlade rikedom; utan att förstå att det finns krafter som kan läsa av naturens eviga lagar. Kultur och natur är sammanlänkade, men kan tyvärr skiljas åt när tiden är mogen.
Just det, vår överhöghet bör, om de praktiserar Kristendom, vara ödmjukare och hörsamma vad folket har att komma med. Brist på demokrati föder frustration, och det har jag sett på nära håll (Ingvar), och på olika arbetsplatser där jag wallraffat.
Det var inte meningen att den här artikeln skulle bre ut sig så här, men allt som jag skriver kommer jag på liknelser mellan Ingvars problem och problem som jag själv haft tillsammans med många andra människor i det undre samhällsskiktet. Ofta handlar det om ekonomi, som är just detsamma som ekologi.
Ingvars system går ut på att vågrörelsen från en energikälla accelererar och således kan skönjas från blått till rött på doppler-skalan, vilket betyder att världsalltet inte alls accelererar utåt, som fysikerna är överens om, utan vågrörelser accelererar mot oss (inte himlakroppar), medan vågorna blir längre och längre.
Det betyder att Big Bang sätts ur spel; och att kosmos mera är att likna vid en trädgård där blommorna blommar ut, vissnar ner, och lämnar mineraler och humus kvar i jorden för sina frön, och andras, att gro i. Så enkelt kan jag se det, men jag är naturligtvis inte säker. A la bon heure! Vad spelar det för roll? viktigare är det att vi inte slår sönder det vi byggt för att leva väl. Genom att rika delar med sig till dem som inget har blir världen säkrare, och tänk vad varje kultur som finns på jorden kan berika oss själsligt. Tänk om det är så att vi lever här och nu med en idé som är bakvänd; inte undra då på om naturen gör motstånd för allt vad seglen håller.
Och nu kommer jag osökt att tänka på etern igen, kanske det är här vi har Den Heliga Graal som korsriddarna letade efter. Allt som en energi-våg rör sig genom etern (andra vågor) blir dess amplitud mindre och vågen längre; och snabbare, genom att etern hela tiden äter upp energi så att när vågen kommer fram är det bara en ursnabb icke-våg kvar.
Vad är det då som bromsar, vad är det som bromsade begreppet Ingvar Åstrand?... andra människor! …lika envisa som Ingvar!
Ljusvågor då? andra ljusvågor! Slå på radion och vrid på ratten för kondensatorn; det finns hur många vågor som helst! Jag ser dem också från fönstret i min sommarstuga som ligger intill sjökanten. Morgonbrisens vågor möter dags-vågorna från nordväst. Vågorna går genom varandra, och, det klart att de måste stjäla energi från varandra, men detta kan jag inte se på vågorna.
Så möter en våg-front båten och böjs med ny frekvens som följd, med vågor som fortsätter tills de når bryggan där ännu en ny vattenform föds. I rymden finns oändligt många vågor som möter varandra i rum-tiden. Det är liv (livligt) på högsta nivå. Jag kan inte räkna dem alla….vågor som korsar varann!
Det känns frustrerande då man självmant, som Ingvar och jag, har studerat i tusentals timmar, att ändå inte räknas bland dem som kunde ha något bra att komma med. Den bild jag gjorde mig av demokrati, då jag gick i gymnasiet, det var 40 år sedan, har ingen relevans idag; inte undra på att de som verkligen ligger i underläge opponerar sig. Då inte Ingvars akademiska svenska duger, vad ska man då ta till? Vi lever bara en kort tid i universum; som en sprattlande rörelse, som fortplantar sig genom nästa, och så nästa, individ. När Moses kom nerför berget med de första skrivna levnadsreglerna i judarnas historia hade hans bror Aron tillsammans med de andra gjort sig en guldkalv och prisade den. Det gjorde Moses (profeten, ledaren) ursinnig. Varför har människorna inte den tron att gemensamma regler på sikt är värt mer än guld. Naturen beter sig efter lagar som vi inte råder över. Människor är sammansatta av grundämnen som vi ganska väl förstår oss på, men hur samverkar de tillsammans med liv, Den Helige Ande, med själens vilja. Guldet lockar, guldet pockar, svårt är att motstå lockelsen att dansa runt den gyllene kalven. Så är det med professorerna också. Inte vill de släppa in en charlatan i ringen! Må ljuset komma åter!
Undras vad min samtalspartner skulle säga om mig, om jag var den som fick lämna min livsgärning och dra mig tillbaka i lugn och ro, befriad från tankarnas spännande värld. En tänkare är som han är, och hans livskamrat (Ann-Marie) måste också hyllas av oss som sett dem kämpa tillsammans.
Det fantastiska med Ingvars modell är att den innehåller tankar om energier som ebbar ut medan den lämnar ifrån sig av det ursprungliga innehållet, och det är ju så det ska vara. Utvecklingen utvecklas och vecklar ut sig så att alla veck kan förstås och så i evighet…Danne, Ingvars son, får gå vidare på styva linan, säkert är han en av dem som sugit åt sig mest av modellens innehåll.
MVH/ Jerry Linder
PS. Moffas@spray.se. http://www.MilkRiverUniversity.se .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
