AteljéLivingRoomJerry Linder
Moffas@Spray.se
0708 661808
Det fria skapandet
Ine visste vi vad kärlek var, för´ns lilla dagny kom till stan, sjunger Owe Törnkvist än idag, fastän han är upp emot 80 år. Själv är jag snart 67, och känner det som att det är nu livet börjar på allvar.
Orsak: Nu har jag äntligen skaffat mig förutsättningar att skapa fritt ur hjärtat; jag har fått den jag vill ha: en sprillans ny dator med möjligheter att kommunicera med hela världen, samtidigt som jag kan skapa filmer som jag publicerar och skickar till den jag tycker om.
Mina möjligheter tycks mig hur stora som helst! Är jag kanske hypoman? Eftersom jag har en "dom" över mig att vara bipolär, given av en ung kvinnlig läkare på 70-talet, när jag kom till henne och var deppig, min första riktiga depression, som var nog så djup, kan man tänka sig det; men det var innan man "gick i väggen", blev utpumpad av arbete t.ex..
Den maniska fasen skulle ha bestått i att jag faktiskt var helt förändrad från och med den dagen jag kunde ha dött genom en olyckshändelse(blev avkastade av en häst på vägen och fick föras i ambulans till sjukhuset i avsvimmat tillstånd).
Men...vad var det som hände på sjukhuset när jag låg där i min säng? Jo, mina nära och kära kom och hälsade på mig och var mycket rädda att de skulle mista mig, och där var också min pappa, han som vi alla skulle skulle åka hem till och grattulera, ty han fyllde år den dagen, 65 år.
Nu var det så att jag och min pappa inte hade något bra förhållande alltsedan jag var nyfödd. Jag är nämligen född rödhårig och fräknig,liksom min mamma och min morfar och hans bror och hans far. Vi tillhörde den rödhåriga och fräkniga familjen, och pappa låg i lumpen uåppe i Duved, norr om Åre.
Mamma gick och längtade efter honom och så kom morfar upp i deras lägenhet, det här var i Örebro, där mamma kom ifrån. Pappa kom med skofabriken i Södertälje till Örebro, där min morfar och min mamma jobbade på skofabriken.
Så här kan du inte gå, sa morfar till mamma, nu kommer du med mig hem till oss. Sagt och gjort. På det viset inlemmades jag i morfrs revir, och när pappa kom hem och hälsade på, var det inte till hans revir, han hade tillfällit förlorat sitt; och där inberäknades jag, som skulle döpas till Bo, Arne, hade man bestämt... men inget blev som han fick vara med att fatta beslut om, av naturliga skäl, och därför blev vårt förhållande lite skevt redan från början...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den här korta berättelsen om mig själv som manodepressiv är inledning till en fas i min livshistoria: där jag försöker frigöra mig från en tvångstanke som understöds av läkare som jag kommer i kontakt med.
SvaraRaderaAnledningen till att jag tar upp den kampen just nu, är den att jag har fått onödigt många mediciner utskrivna av olika doktorer; i bästa välvilja förståss.
Det är lätt för en läkare som sitter fastlås på ett rum och bara har några minuter på sig, innan nästa patient skall komma in till honom, att grunna några minuter på vad patienten säger, kanske i deprimerat tillstånd. Kanske patienten själv har en tanke om vad han lider av och så skriver doktorn ut något som han bläddrat fram i FASS. Hela proseduren är bekväm, eller är just obekväm, ur läkeprosessens synpunkt; och vem vet vad som händer då två eller flera mediciner möts inne i ämnesomsättningen.
När två människor möts blir de inte sig själva, de blir en tredje, som kanske möter just ytterligare en annan och blir helt förändrade; så blir förmodligen ett piller när det möter andra inne i kroppen. Nu ska vi börja med nästa inlägg...