Teater utan palissader...

AteljéLivingRoom

Jerry Linder

Moffas@Spray.se

0708 661808

Skolteater som läromedel

Moffa är en sagofigur i sig. Namnet fick han liksom många andra fäder till barns mödrar av den förtjusande lilla tösen som han själv kallade FiaKanKälv. Naturligtvis var allt på skoj från min sida, men hur tog hon det, tre år gammal. Vad spelar teater och sagor för roll i en människas fostran? Hennes bror, Kapten Persson finns också med i spelet, vi skulle segla till Kurreduttön, minsann, och rädda Pippis pappa, men hamnade vid vår sommarstuga i Långsjön i Mölnbo/Vårdinge inte långt från Nådhammar där mjölken flödade ut till Stockholmsbarnen, först med båt, sedan på tåg till Norra Bantorget, som jag alltid trott hette Norra Barntorget. Norra Bantorget är en strategisk punkt. Först möttes inte tågen i Stockholm i en och samma punkt, utan i två punkter; men så byggde man ihop järnvägen så att tåg från norr kunde gå ända till centralen. Det är det det handlar om. Där på Torsgatan, Dalagatan fanns 250 hästar som körde ut mjölken till barnen i huvudstaden. Idag går mjölkströmmen ut till Världens Barn, och därför också till barn i Afrika.

I Burkina Faso, ett land som ligger innanför Benin, ett land som förr hette Dahomey, är Pingstkyrkan i Södertälje med och driver ett projekt för vinddrivna pojkar. Det är en internatskola där pojkarna tas omhand och utbildas; annars är det nästan 100 % att de blir kriminella och skadar det afrikanska samhället och sig själva.

Jag drömmer om att bygga en missionstation vid kusten, i gamla Dahomey, just så som kolonialmakterna anlade magasin för att hålla tillfångatagna negrer för att sälja dem som slavar. Min station skulle däremot vara en virtuell teater utan palissader, där ungdomar från Västafrika kan umgås med skolbarn från Flodområde63 i Sörmland.

Jag kan inte tänka mig att mina barnbarn kunde ha någon mening om att deras påhittade person skulle hamna på AkterKastellet (sommarstugan) där vi har vår redaktion, den vi kallar MoffasMultiMediaSmedja. Och vi, det är Moffa&Co, vi som hör tight ihop genom genetiska band. Förutom de två nämnda rumpnissarna har vi FrökenPinYin, hennes bror MaskisenDartanYang och Fias lillebror, som alls inte är liten nu, MessiasMedMissilen. Om jag ska vara ärlig är det bara jag själv som hitintills verkat för teatern, men men hur skulle de kunna tro att deras gamla morfar menar allvar...

Nu är vi i alla fall framme. Nästa tisdag ska jag tala med en kvinna som varit i Burkina Faso och arbetat. Henne träffar jag på secondhand-butiken i Viksängen i Södertälje och hon vet heller inget om allt det här. Av henne hoppas jag få de första kontakterna i Afrika. Här hemma har jag en kär kontakt, en av mina gamla chefer på Stadsingenjörskontoret, som blev distriktslantmätare, och nu spelar teater med amatörerna; de s.k. Berguvarna.

En gång i tiden, det var när jag var sju, åtta år, och var med i Unga Örnar, och gick med kompisarna upp till Gamla Folkets Hus, fick vi höra sagor som en tant läste högt; den tanten kan inte ha varit så gammal, men vi tyckte det då. Den tanten var Majbritt Ahlin, grundare av Södertälje teateramatörer. Hon är en legend för mig, och nu vill jag att legenden ska leva vidare och dra oss långt ut till Världens Barn, tillsammans med en käck flicka, nu en dam som pluggar i Örebro, min födelsestad där frihetshjälten Engelbreckt står på torget med sin yxa. Hon är från Tällberg och jag kallade henne Carolina af KrokigaBjörken. Jag slog vad med henne om att ett brev skulle nå henne på den adressen, men det trodde inte hon, men det gjorde det. Idag arbetar hon för RK och med hjälp till Världens Barn...