SkolTeaterUtanKommunalaMurar...

En natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut, jag drömde att alla mina barnbarn (KaptenPersson, FiaKanKälv, FrökenPinYin och MaskisenDartanYang, samt MessiasMedMissilen), alla var med och skapade en teater, och så gjorde vi det i drömmen. När man spelar måste man ha ett partitur, eller som här vid teatern, ett manus. Naturligtvis måste morfar, eller Moffa som Fia sa, sätta sig ner och skriva; och det har han gjort i nästan tjugo år nu. Små stycken som alla kan sättas ihop som ett pussel och utgöra ett manus till ett spel, eller flera spel som i första hand handlar om hembygden, men som sedan slingrar sig ut genom hamnen i Trosa, ut på de sjungande sju haven. Jag blir nu så till mig i trasorna att jag glömmer bort att presentera mig.

AteljéLivingRoom

www.MilkRiverUniversity.se

MoffasMultiMediaSmedja

Jerry Linder

Moffas@Spray.se

0708 661808

Tro inte allt han säger, han MoffaFridolin; han har en gång varit hos en känd hembygdsforskare på andra sidan Klämmingen, han hette Sive Karlsson. Det ska vara lite mystik också i berättelserna. Han berättade att det gått en ångbåt i Klämmingen som hette Maja, och att folk som ville vandra från Högtorn (Fräkensjöberget) över skogen till Gullsmedsmora, kunde åka med Maja till stigen som går upp till tornet. Från Gullsmedsmora kunde man, om man hade tur, få åka med i roddbåten ut på Yngern och vidare till Nykvarn. Allt detta fanns att finna i en tidskrift som Turistföreningen gav ut; året var 1904.

MoffaFridolin är mitt alter ego, och ungarna jag nämnt med sina smeknamn har vuxit upp och blivit lite betänksamma till de namn som deras morfar gett dem, särskilt KaptenPersson som är äldst (21 år). Därför lämnar vi dem nu; deras livslinjer är mycket riktigt rena teatern, men vi lämnar dem ifred nu med deras parbildning i full gång. Nu blickar vi åt ett annat håll.

Moffa har haft många visioner! En drar iväg mot Västafrika, och en mot Sibirien. Utgångspunkten för båda linjerna är den lilla röda stugan invid Korpbergets fot i Långsjön, där Moffas rumpnissar rände rakt in i berget när de skulle segla till Söderhavet och rädda Pippis pappa på Kurreduttön. De seglade först vilse och när de vände tillbaka, utanför Nådhammar,fick de bomjipp, och i en hast rände fartyget rakt in i Korpberget; Bara AkterKastellet sticker ut. Så då vet ni det. AkterKastellet rymmer nu Moffa&Co:s MultiMediaSmedja, och UngeHerrUrbans redaktion. Mer om denne gentleman lite senare, och hans fru DonnaSolànKinte, som har sina rötter i Benin, som förr hette Dahomey, jazzens hemvisst där djungeltrummorna ekade i de mörka nätterna där huvudskallejägare fångade negrer från grannbyn, och sålde dem vid slavstationerna utefter kusten. De såldes sedan på Haiti och somliga kom som creoler, vita innuti och svarta utanpå, till New Orleans som King Creol och som jazzens okrönta konung, ja du vet bäst själv...

Moffa&Co har en hemlig källa ur vilken mystiken strömmar, och ...musiken. Det blinda spädbarnet Hanna-Vanna skulle offras till Asarna, men blev räddad av en varghona som sprang till den UngaÖrnen, som hämtade henne vid SvartPutten, där hon blivit lagd i en säck på mossen. Hennes uteblivna syn kompenserades med en mirakulös känsla för toner, och en dag då hon satt vid källan vid Ömanstorp, där hon blivit adopterad, och spelade på det enda instrument hon hade, ett gammalt psalmodikon, blev hon frustrerad över att instrumentet inte kunde frambringa de höga eller låga toner som hon själv kunde höra från SvartPutten. Det är nämligen så att det lilla "skogsögat", som finns kvar i mitten på mossen, har en sagolik känslighet för vibrationer (frekvenser) och våglängder, och därför tar den lilla sjön upp all världens folkmusik; och dessa melodier kunde Hanna-Vanna uppfatta från långt håll. När nu den blinda Hanna-Vanna satt där vid källan och spelade, kunde hon inte ta alla toner som hon hörde, och då blev hon så arg att hon inte visste vad hon gjorde; hon slog sitt kära instrument mot en stor sten; förskräckligt, ingen slår väl söner det käraste hon har! Men i frustationens ögonblick hände det som inte får ske; krasch, bom, hennes fostermammas psalmodikon gick i tusen bitar.

Då kom det fram en groda som bodde under stenen, och grodan sa: - Kyss mig!

Men ...

Ja så där håller det på i huvudet på mig, den ena dagen efter den andra; och hela tiden rör det sig om trakter där jag har arbetat med kartläggning för samhällets räkning. Dessutom ligger ju AkterKastellet bara 100 meter in på Vårdingesidan. Gränsen går i stort sätt mitt över Svartsjömossen, alltså mellan Öknebo och Hölebo härader. Därför är det ju inte mer än rätt att skapa en barn- och ungdomsteater som kunde heta HökneboSkolTeater. H och Ö blir HÖ blir Kött, hö,hö...

Och eftersom Moffas barnbarn, alla gick i skolan i Gnesta, Frustuna socken,så skulle det passa bra stt skapa en elektronisk bro för kontakt mellan denna trio: skolorna i Gesta, Mölnbo och Hölö, alla med anslutning till Flodområde 63. Till en början kunde man skapa ett teaterstycke som kan visas som film ute på nätet. Pedagogiskt sagt, menar MoffaFridolin: att ett samarbete med teateramatörerna i Södertälje vore fruktbart, därför att man där redan har erfarenhet av barnteater. På andra sidan Marenplan ligger den gamla biografsalongen i Castorhuset. Där agerar Oktoberteatern med en folkkär manusförfattare från Mörkö, på rollistan; det klart att vi tre skulle kunna göra något unikt, en trängselbana mellan salongerna, halva föreställningen här och halva där och sedan en makaber frottering för att komma i tid, att se slutet på föreställningen på den andra scenen; allt enligt Knappsnurrans princip. Här skapar: "TeaterUtanGränser", a la MoffaFridolin, ett flöde inom fasta gränser, som när han motade hem korna på Vallgatan till kvällsmjölkningen.