Teater utan palissader...

AteljéLivingRoom

Jerry Linder

Moffas@Spray.se

0708 661808

Skolteater som läromedel

Moffa är en sagofigur i sig. Namnet fick han liksom många andra fäder till barns mödrar av den förtjusande lilla tösen som han själv kallade FiaKanKälv. Naturligtvis var allt på skoj från min sida, men hur tog hon det, tre år gammal. Vad spelar teater och sagor för roll i en människas fostran? Hennes bror, Kapten Persson finns också med i spelet, vi skulle segla till Kurreduttön, minsann, och rädda Pippis pappa, men hamnade vid vår sommarstuga i Långsjön i Mölnbo/Vårdinge inte långt från Nådhammar där mjölken flödade ut till Stockholmsbarnen, först med båt, sedan på tåg till Norra Bantorget, som jag alltid trott hette Norra Barntorget. Norra Bantorget är en strategisk punkt. Först möttes inte tågen i Stockholm i en och samma punkt, utan i två punkter; men så byggde man ihop järnvägen så att tåg från norr kunde gå ända till centralen. Det är det det handlar om. Där på Torsgatan, Dalagatan fanns 250 hästar som körde ut mjölken till barnen i huvudstaden. Idag går mjölkströmmen ut till Världens Barn, och därför också till barn i Afrika.

I Burkina Faso, ett land som ligger innanför Benin, ett land som förr hette Dahomey, är Pingstkyrkan i Södertälje med och driver ett projekt för vinddrivna pojkar. Det är en internatskola där pojkarna tas omhand och utbildas; annars är det nästan 100 % att de blir kriminella och skadar det afrikanska samhället och sig själva.

Jag drömmer om att bygga en missionstation vid kusten, i gamla Dahomey, just så som kolonialmakterna anlade magasin för att hålla tillfångatagna negrer för att sälja dem som slavar. Min station skulle däremot vara en virtuell teater utan palissader, där ungdomar från Västafrika kan umgås med skolbarn från Flodområde63 i Sörmland.

Jag kan inte tänka mig att mina barnbarn kunde ha någon mening om att deras påhittade person skulle hamna på AkterKastellet (sommarstugan) där vi har vår redaktion, den vi kallar MoffasMultiMediaSmedja. Och vi, det är Moffa&Co, vi som hör tight ihop genom genetiska band. Förutom de två nämnda rumpnissarna har vi FrökenPinYin, hennes bror MaskisenDartanYang och Fias lillebror, som alls inte är liten nu, MessiasMedMissilen. Om jag ska vara ärlig är det bara jag själv som hitintills verkat för teatern, men men hur skulle de kunna tro att deras gamla morfar menar allvar...

Nu är vi i alla fall framme. Nästa tisdag ska jag tala med en kvinna som varit i Burkina Faso och arbetat. Henne träffar jag på secondhand-butiken i Viksängen i Södertälje och hon vet heller inget om allt det här. Av henne hoppas jag få de första kontakterna i Afrika. Här hemma har jag en kär kontakt, en av mina gamla chefer på Stadsingenjörskontoret, som blev distriktslantmätare, och nu spelar teater med amatörerna; de s.k. Berguvarna.

En gång i tiden, det var när jag var sju, åtta år, och var med i Unga Örnar, och gick med kompisarna upp till Gamla Folkets Hus, fick vi höra sagor som en tant läste högt; den tanten kan inte ha varit så gammal, men vi tyckte det då. Den tanten var Majbritt Ahlin, grundare av Södertälje teateramatörer. Hon är en legend för mig, och nu vill jag att legenden ska leva vidare och dra oss långt ut till Världens Barn, tillsammans med en käck flicka, nu en dam som pluggar i Örebro, min födelsestad där frihetshjälten Engelbreckt står på torget med sin yxa. Hon är från Tällberg och jag kallade henne Carolina af KrokigaBjörken. Jag slog vad med henne om att ett brev skulle nå henne på den adressen, men det trodde inte hon, men det gjorde det. Idag arbetar hon för RK och med hjälp till Världens Barn...

SkolTeaterUtanKommunalaMurar...

En natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut, jag drömde att alla mina barnbarn (KaptenPersson, FiaKanKälv, FrökenPinYin och MaskisenDartanYang, samt MessiasMedMissilen), alla var med och skapade en teater, och så gjorde vi det i drömmen. När man spelar måste man ha ett partitur, eller som här vid teatern, ett manus. Naturligtvis måste morfar, eller Moffa som Fia sa, sätta sig ner och skriva; och det har han gjort i nästan tjugo år nu. Små stycken som alla kan sättas ihop som ett pussel och utgöra ett manus till ett spel, eller flera spel som i första hand handlar om hembygden, men som sedan slingrar sig ut genom hamnen i Trosa, ut på de sjungande sju haven. Jag blir nu så till mig i trasorna att jag glömmer bort att presentera mig.

AteljéLivingRoom

www.MilkRiverUniversity.se

MoffasMultiMediaSmedja

Jerry Linder

Moffas@Spray.se

0708 661808

Tro inte allt han säger, han MoffaFridolin; han har en gång varit hos en känd hembygdsforskare på andra sidan Klämmingen, han hette Sive Karlsson. Det ska vara lite mystik också i berättelserna. Han berättade att det gått en ångbåt i Klämmingen som hette Maja, och att folk som ville vandra från Högtorn (Fräkensjöberget) över skogen till Gullsmedsmora, kunde åka med Maja till stigen som går upp till tornet. Från Gullsmedsmora kunde man, om man hade tur, få åka med i roddbåten ut på Yngern och vidare till Nykvarn. Allt detta fanns att finna i en tidskrift som Turistföreningen gav ut; året var 1904.

MoffaFridolin är mitt alter ego, och ungarna jag nämnt med sina smeknamn har vuxit upp och blivit lite betänksamma till de namn som deras morfar gett dem, särskilt KaptenPersson som är äldst (21 år). Därför lämnar vi dem nu; deras livslinjer är mycket riktigt rena teatern, men vi lämnar dem ifred nu med deras parbildning i full gång. Nu blickar vi åt ett annat håll.

Moffa har haft många visioner! En drar iväg mot Västafrika, och en mot Sibirien. Utgångspunkten för båda linjerna är den lilla röda stugan invid Korpbergets fot i Långsjön, där Moffas rumpnissar rände rakt in i berget när de skulle segla till Söderhavet och rädda Pippis pappa på Kurreduttön. De seglade först vilse och när de vände tillbaka, utanför Nådhammar,fick de bomjipp, och i en hast rände fartyget rakt in i Korpberget; Bara AkterKastellet sticker ut. Så då vet ni det. AkterKastellet rymmer nu Moffa&Co:s MultiMediaSmedja, och UngeHerrUrbans redaktion. Mer om denne gentleman lite senare, och hans fru DonnaSolànKinte, som har sina rötter i Benin, som förr hette Dahomey, jazzens hemvisst där djungeltrummorna ekade i de mörka nätterna där huvudskallejägare fångade negrer från grannbyn, och sålde dem vid slavstationerna utefter kusten. De såldes sedan på Haiti och somliga kom som creoler, vita innuti och svarta utanpå, till New Orleans som King Creol och som jazzens okrönta konung, ja du vet bäst själv...

Moffa&Co har en hemlig källa ur vilken mystiken strömmar, och ...musiken. Det blinda spädbarnet Hanna-Vanna skulle offras till Asarna, men blev räddad av en varghona som sprang till den UngaÖrnen, som hämtade henne vid SvartPutten, där hon blivit lagd i en säck på mossen. Hennes uteblivna syn kompenserades med en mirakulös känsla för toner, och en dag då hon satt vid källan vid Ömanstorp, där hon blivit adopterad, och spelade på det enda instrument hon hade, ett gammalt psalmodikon, blev hon frustrerad över att instrumentet inte kunde frambringa de höga eller låga toner som hon själv kunde höra från SvartPutten. Det är nämligen så att det lilla "skogsögat", som finns kvar i mitten på mossen, har en sagolik känslighet för vibrationer (frekvenser) och våglängder, och därför tar den lilla sjön upp all världens folkmusik; och dessa melodier kunde Hanna-Vanna uppfatta från långt håll. När nu den blinda Hanna-Vanna satt där vid källan och spelade, kunde hon inte ta alla toner som hon hörde, och då blev hon så arg att hon inte visste vad hon gjorde; hon slog sitt kära instrument mot en stor sten; förskräckligt, ingen slår väl söner det käraste hon har! Men i frustationens ögonblick hände det som inte får ske; krasch, bom, hennes fostermammas psalmodikon gick i tusen bitar.

Då kom det fram en groda som bodde under stenen, och grodan sa: - Kyss mig!

Men ...

Ja så där håller det på i huvudet på mig, den ena dagen efter den andra; och hela tiden rör det sig om trakter där jag har arbetat med kartläggning för samhällets räkning. Dessutom ligger ju AkterKastellet bara 100 meter in på Vårdingesidan. Gränsen går i stort sätt mitt över Svartsjömossen, alltså mellan Öknebo och Hölebo härader. Därför är det ju inte mer än rätt att skapa en barn- och ungdomsteater som kunde heta HökneboSkolTeater. H och Ö blir HÖ blir Kött, hö,hö...

Och eftersom Moffas barnbarn, alla gick i skolan i Gnesta, Frustuna socken,så skulle det passa bra stt skapa en elektronisk bro för kontakt mellan denna trio: skolorna i Gesta, Mölnbo och Hölö, alla med anslutning till Flodområde 63. Till en början kunde man skapa ett teaterstycke som kan visas som film ute på nätet. Pedagogiskt sagt, menar MoffaFridolin: att ett samarbete med teateramatörerna i Södertälje vore fruktbart, därför att man där redan har erfarenhet av barnteater. På andra sidan Marenplan ligger den gamla biografsalongen i Castorhuset. Där agerar Oktoberteatern med en folkkär manusförfattare från Mörkö, på rollistan; det klart att vi tre skulle kunna göra något unikt, en trängselbana mellan salongerna, halva föreställningen här och halva där och sedan en makaber frottering för att komma i tid, att se slutet på föreställningen på den andra scenen; allt enligt Knappsnurrans princip. Här skapar: "TeaterUtanGränser", a la MoffaFridolin, ett flöde inom fasta gränser, som när han motade hem korna på Vallgatan till kvällsmjölkningen.

En mamma är en mamma, är en mamma...

AteljéLivingRoom
0708 661808
Jerry Linder

Godag min vän, jag ser, min vän, ni lillan har i famnen

Hon säger själv att hon tror att hennes mamma inte ville ha henne.
I första klass var det visst vissa problem, som visserligen ordnade upp sig i sista klassen, t.o.m. med råge...

Min pappa var inte förtjust i mig. Han hade en fru som inte var förtjust i sin flicka; det låter ju förskräckligt. Ja, det gör det, men ingen skulle kunna tro att det var så farligt. Men varför finns det känslor så starka i de båda, nu vuxna människorna som naturligtvis gjorde allt för att hedra sina föräldrar. Och tänk bara vad de skulle tänka om de visste vad vi talat om. En sak var vi emellertid ense om; vi hade en mor och en far som inte var så starka. Dock var mamma till synes glad och pappa var den trevligaste människa man kan hitta. Han var också mycket snygg som ung.

En yttring av mammas svaghet var att hon inte tillät oss att bli riktigt arga, för då blev mamma ledsen, och det klart att man inte vill göra sin mamma ledsen. Ett barn med dåligt självförtroende; född röhårig och fräknig; har svårt att stå emot en annan människa som blir ledsen. Följden blev att både min syster och jag blev ungdomar som såg trevliga ut, och i viss mån var trevliga, men inte alltför glada och spontana.

Från Gulagårn till Världens Barn...

AteljéLivingRoom
0708 661808
Jerry Linder

Rödhårig och fräknig från födelsen

Tiderna komma, tiderna gå; och tiden den var sådan att inga blommor fanns att få!

Låter lite tråkigt, och visst var det så. Dessutom hände något som kom att betyda mycket för mitt unga liv: Fröken sa: - Du och du och du och du, ni kan ta ert pick och pack och gå!

Slöjdgrupperna stämde inte och fyra elever från klass tre fick sprida sig och flytta till andra klasser i fyran. Jag fick klasskamrater som kom från en helt annan del av stan. Förut gick jag i en klass där många elever kom från mina kvarter, och flera stycken var mina bästisar på fritiden. Fyra är mina bästisar än i dag. Endast en, Bosse, fick gå i Rosenborgskolan; och det var konstigt.

När det var dags att välja linje, valde jag den teoretiska, det gjorde inte de andra grabbarna; och när det var dags att gå vidare valde jag att bli hantlangare åt ingenjör Einar Fjellmo. Efter ett år träffade jag Lars-Ove Söder, som gått om nian, och han sa att jag säkert skulle komma in på gymnasiet om jag sökte. Så kom jag in som förstaringare, direkt från enhetsskolan. Det hade jag aldrig tänkt mig.

Jag tror att detta var någon sorts kompensation för att jag inte kunde följa mina kompisar. Att jag var rödhårig och fräknig hade nog också en viss betydelse att jag gärna satt med en bok, i stället för att ränna efter brudar, men jag var helt säkert för blyg; men visst tyckte jag om tjejer, det var dessa förbaskade mindervärdeskänslor som höll mig tillbaka. Dessutom var mitt förhållande till pappa rätt dåligt. Mamma har medgivit att pappa inte var så förtjust i mig när jag var liten. Kanske han blev putt redan då jag var nyfödd. Han var inkallad, Duved, och kom inte med. Det gjorde i stället min morfar (rödhårig och fräknig), som tog över när mamma (rödhårig och fräknig) gick och grinade. Mamma och jag fick flytta hem till morfar och mormor, tills pappa ryckte ut. Sedan var mamma svag i närverna när de flyttade från Örebro, som var mammas födelseort, till Södertälje. Till råga på allt var farmor lack på sina sonhustrur. Farmor kom från landet, en rejäl bondfamilj, och mamma var typisk rökande stadsjänta. Nu blev hon ensam i en ny stad, och saknade sin stora släkt i Örebro. Efter ett och ett halvt år kom syrran. Pappa gullade med henne, men inte med mig. - Pojkar skall inte kramas, orden klingar i mitt huvud ännu. Dessutom slog han mig hårt och framförallt orättvist några gånger, vilket fick mig att hata honom. Jag var en stark och smidig tonåring, och direkt dum var jag inte heller. Jag fick tidigt hjälpa både mamma och pappa, mer än mina kompisar, och eftersom mamma inte orkade arbeta ute fick familjen bara en lön, vilket gjorde att vi hade den sämsta lönen och jag ingen veckopeng alls. Alla mina kompisar var ensama i familjen, medan jag hade en envis syrra som jag måste dela allting med. Allt detta tillsammans skapade min karaktär. Redan från första klass blev jag vald till ordningsman. Endast de åren då jag miste kontakten i skolan med mina kompisar, 4-6, var jag fri.