MoffasMilkNet-MilkRiverUniversity

AteljéLivingRoom

Ateljelivingroom@hotmail.com
Moffa & Co

Jerry Linder
0708 661808

Så är vi äntligen igång!

Efter 20 års skrivande, små berättelser om hembygden, har tankarna vidgas, datorerna blivit större, och nätet användbarare för privatbruk. Äntligen passar jag här som fisken i vattnet. Min idé är att vi alla kan vara med, på ett eller annat sätt. Därför sätter jag in vår Romblogg på första sidan. Den handlar om begränsningar i vår civilisation. Påven har ett finger med i spelet, och då kanske du färstår...

Nu vill jag inte avslöja mer. Vill du veta mera om annat finns det många bloggar på hemsidan som säkert kan intressera en hembygdsman och kvinna i Öknebo Härad. Trevlig läsning önskar Jerry Linder.

Kondomer

Vi kommer upp från tunnelbanan och ser Vatikanen framför oss. Ser den hundra meter långa kön som leder in i Sixtinska kapellet, dit vi tänkt gå; men …ångrar oss. - Först S:t Peterskyrkan, säger vi, och tar oss över den livligt trafikerade gatan och går in på Petersplatsen och ställer oss i en annan kö, betydligt kortare än den förra.

Mina döttrar, Monica och Annica bjöd mig på en resa till Rom, den enda platsen ute i världen som jag sagt att jag ville resa till. Nu var vi alltså där, vid resans mål, Vatikanen, det är vår i luften, ungefär sjutton grader och ganska molnigt. Nu skulle jag få se kristendomens högborg; förväntningarna var stora och hastigheten i kön maklig och bekväm, ännu så länge.

Vi betalar och får åka hiss första biten upp till kupolen och stiger ut på balkongen som går runt hela härligheten. Det är underbart vackra mosaikbilder runt väggen som håller upp det välvda taket. Egentligen har jag aldrig förstått att man kan skapa bilder med så små färgade bitar. Mönster har jag sett, men aldrig att jag varit medveten om att det går att skapa verklighetstrogna bilder, jag blir alldeles matt.

Men det är ingenting mot vad jag blir i den smala starkt lutande trappan som går på ovansidan om kupolen och som lutar i sidled, ju mera ju högre upp vi kommer. Hjärtat bultar som det bara kan bulta då det går på högvarv och jag blir lite rädd att jag inte ska orka ända upp. Jag som alltid varit så vältränad och haft en okuvlig vilja att klättra upp i stora granen. Men så till slut är vi uppe på den översta plattformen tillsammans med en massa andra turister med samma mål; överblick.

Jag tar några bilder av döttrarna med Petersplatsen som bakgrund och ber Annica att hon skall ta ett kort av mig också, vilket hon gärna gör. Men så gör hon något som inte är så bra, hon trycker på en knapp som låser hela
mekanismen så att jag inte kan ta några flera kort på en lång stund.

Hela tiden går turistströmmen sakta, oändligt sakta, runt tornet och hur många fina bilder skulle jag inte kunnat ta där uppifrån över Rom om det inte var för den där förbaskade knapptryckningens skull. Nu går hela min energi åt till att försöka lösa problemet med kameran, och snart är halva varvet avverkat utan att jag kunnat ta ett enda kort.

Så med ens…

strax nedanför oss, på ett platt tak med en liten byggnad på och en tvättlina med några kalsonger, går en svartklädd gammal man med nedböjt huvud. Han går där ensam mitt i folkmassan som finns ovanför honom i tornet och under honom på Petersplatsen. Min uppmärksamhet på den svartklädda mannen är total och när vi så småningom kommer ner igen från tornet finns bilden fortfarande som fastetsad i mitt fotografiska minne. Hade jag haft kameran igång, vilket jag naturligtvis har först när vi kommer ner, hade jag tagit en bild av mannen som gick där uppe i sin ensamhet och funderade; vad tänkte han på?

Så här efteråt har bilden fått liv igen, min tankesnurra har gripit tag i detaljerna uppe på taket och börjat spinna åt olika håll. Så till slut befinner jag mig i Peru i Sydamerika, i en liten ort mellan bergen och havet där en ensam man går fram och åter i en liten kyrka på landet. Han är präst, den svarta prästkappan är uppknäppt och skjortan också, han är lång och ståtlig men stegen är tunga och släpande, det syns att han brottas med stora problem, vad är det som har hänt?

Påvens ombud på taket i Vatikanen har inte kunnat sova på många nätter, hans tankar har hela tiden kretsat kring en liten bondhåla i Peru där en kyrkans trotjänare gått vilse och nu står anklagad för egensinnigheter. Alltsedan tidernas begynnelse har prästerskapet välsignat de nyfödda barnen i församlingen, men så en dag kom där en präst som sänd från den onde själv. Med högburet huvud har han delat ut kondomer till kvinnorna i församlingen, ett efter ett allteftersom de kommit till honom i lönndom för att slippa de ständiga grossesserna. Men nu har saken blivit känd i Vatikanen och krav på att straffa syndaren har väckts, och nu vilar andsvaret tungt på vår böjda skepnad uppe på taket intill tvättlinan där de blå kalsongerna hänger.

Till ensamheten på taket, den relativa, har han gått för att få tänka ifred, och…varför…just…jag…tänker han…jag som aldrig tvekat…jag som alltid varit Den heliga stolen trogen…varför…nu när jag är gammal… varför skall tvivlet gissla mig…varför? Så går han ännu en runda på det platta taket.

Kvinnorna i de låga husen har i alla tider tagit emot barnen som kommit med jämna mellanrum. Aldrig har där funnits en tanke att det skulle finnas bot för männens krav att fylla dem med sperma närhelst de känner trycket från sin mandom. Ve den som nekar sin man till köttslig lusta. Ve den kvinna som i sig själv känner kättja och närmar sig mannen år från år. Ständigt går hon där med en extra börda i magen, vid barmen, i handen; men nu finns hjälp, och det vet den unge prästen som just fått ett hotbrev från Vatikanen.

Han tar av sig sin svarta Kafta och lägger den på altaret, liksom för att pröva om han kan stå ut med att lägga av prästämbetet, och går sedan ett varv runt altaret. I fickan har han två små paket som han öppnar, sedan trär han kondomerna på de största ljusen som för att se om Gud Fader i himmelen skall hindra honom i hans egenmäktiga förfarande. Ingenting händer… men i Rom går en man som hela sitt liv har helgat den heliga madonnan och som kommit dithän på sin vandringsfärd mot döden att han insett att världen håller på att gå under av det tryck som kommer ur den naturliga böjelsen för Guds skaparkraft.

Nu sex månader efter Romresan har jag fått svar på mina frågor; inifrån som vanligt. I kraftfältet som växte fram mellan Katolska kyrkans trogna tjänare samlas all världens kvinnor och bildar ett osynligt nätverk, så starkt att Påven själv i sin gammelmans vånda, inte längre kan förneka… HIV och aids. Jag är nöjd!