AteljéLivingRoom
Jerry AB Linder
090818
Hästar, hästar, hästar…
Det kom en man från Gnesta.
Nytorps-stugan blev mitt öde, man kan nästan säga att jag blev skadad. Inga bland mina kamrater hade den bakgrund som jag hade när jag var liten, när jag var sexton sa pappa upp kontraktet, då ville varken mamma eller syrran åka ut mera och hyran höjdes; men jag åkte på mopeden upp till Simon och frågade om jag fick hyra, tillsammans med pojkgänget; och du kan förstå att det blev nobben direkt. Men livet på landet fortsatte att leva i mig, och därför hade jag svårt att anpassa mig i stan som tonåring. Följaktligen fanns det bara en tjej i min närhet som passade in i det livsmönster som jag ville leva i.
Visserligen visade det sig snart att vi inte visste hur vi skulle ha det med vinbärsbuskarna fastän vi bara fantiserade om sådana. Hon ville att man skulle låta raden av buskar växa ihop, medan jag ville ha rundlar, ty det hade mina föräldrar. Jag kan se svärmors buskar ännu och förstå var man får allting ifrån.
För några år sedan skrev jag ett stycke som jag kallade:
Det kom en man från Gnesta…
Ja det var nästan det första jag skrev; jag satt kvar på jobbet när de andra gått hem, och jag skrev, hade fått nån slags noja, orden bara rann ner på papperet; och alla orden är som ristade i sten, inte en punkt står fel, eller går att ändra på; det var i början på 80-talet. Men rubriken då, blev inte den fel med åren? Neej, tvärt om! Allt var så rätt. Men är den inte tagen från annat håll? Joo, det är den, än sen då, det är ju meningen. Alla i min ålder vet att det egentligen hette: Det kom en man från Texas!
Det var en film med Glenn Ford och Shirley Mac Laine (ungefär). Hon blev min idol på den kvinnliga sidan medan han var så jävla skarp. Tänk dig den scenen när han sökte upp den tuffaste killen i stan och utmanade honom direkt. Han gick fram till den utpekade, tog cigarren ur käften på honom och vevade runt densamma i kaffet, varpå han distinkt satte den i potatismoset. Man rös. Så sa han: -Alla väntar på slagsmålet! Och då smällde det. Det slutade med att ”tuffingen” åkte på golvet i såpvattnet och lirkade in ena armen i en gungstol. Så var det gjort. Vad handlade det om egentligen? Det var visst så att hans syrra hade blivit illa behandlad av stans officielle ledare, vilken ”tuffingen” arbetade för. Det var ett boskapsdistrikt och Glenn kom dit med en tågvagn full av får. Grymt fel. Men det var så att han vunnit fåren, han var lika bra på kor som någon annan. Naturligtvis slutade det hela med att ”tuffingen” fick bära tillbaka ett lam som man tvingat Glenn att lasta på tåget, allt för att köra iväg honom till ett annat distriktet.
Glenn vann naturligtvis,
och det viktigaste;
rättvisan firade triumfer.
Sista scenen visade ett ekipage som körde mot horisonten,
med hjälten vi tömmarna; vid sin sida på kuskbocken hade han den snyggaste bruden i stan; Shirlie Mac Laine.
Nu blev det väl inte så, bruden på kuskbocken var inte den som jag gifte mig med, men jämväl hennes gener; mina två döttrar som blev förtjusta när deras pappa sa att vi skulle köpa häst. Vi hade då ridit en termin i Järna, på ridskolan i Billsta, men så måste Henriksson, som ägde hästarna, av någon anledning flytta från gården och därför stod ridskolan utan hästar. Då köper vi egna, sa familjen, och så gjorde vi det, vilket betydde att flickorna blev med häst redan vi sju och åtta års ålder.
Pärla passade dem precis.
Vid den tiden hade vi två sommarbarn i några somrar, och vi hade också några fosterbarn. Barnen hade det bra med hästarna och vi hade också får och getter, samt kaniner i massor. Ett tag hade vi också två hönor och en tupp, men räven som vi aldrig sett röken av förut, kom och tog tuppen och ena hönan. Den hönan som blev kvar fick gå med svärfars kalkoner. En rolig syn med den lilla lilla hönan och den stora stora kalkontuppen.
Men…så är vi framme vid den tiden då Rudolf föddes. Han växte bra, men det var bara det att han var så skygg och sprang bakom rumpan på mor sin. Därför gick det inte att få på honom en grimma. När veterinären kom och skulle titta på honom måste jag ge honom bedövningsmedel så att han blev lite loj. En dag la jag ner honom på backen med en backhammer, men då skrek alla flickorna i korus: Du dödar honom, dödar honom…
Det kom en man från Gnesta
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget särskilt med honom.
Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idéer.
Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det. Eller?
Han hade läst en massa trams och fått
griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.
Vad ska det bli, frågade man honom. Men det
kunde han inte svara på.
Det skulle väl bli nå´t fint förståss.
Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.
Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.
Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och mänskorna
kom och fråga:
- Vi förstår inte, vad är det egentligen du håller
på med?
Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.
Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig. Och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:
- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde inte vara riktigt klok den här mannen,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också. Här får man passa sig, tänkte man.
Men undras vad det ska bli?
Så lät man honom hållas.
På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.
”De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de”, tänkte han.
Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.
Men inte kom där någonting!
Nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:
"Vad i hel..är det jag håller på med?"
Nu hade han ju grävt alla diken och ännu kunde
man inte skönja några skarpa konturer av hans
skapelse.
"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej, det syns inte än!"
Underlig man det här, att han aldrig ger upp.
På nätterna läste han om vise män i India land och
om filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidare.
Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han håll på med.
Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. Så han tog fatt på spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte hade orkat.
Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva, i den
ångande jorden.
Nu måste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.
Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ned här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:
- Inte för att vi förstår vad det ska bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare !
Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.
Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men detta
var spännande.
- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. Där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!
"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se. Just de!"
Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.
"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig."
- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?
Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.
"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.
- Nu får vi se, sade mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?
- Här står det "FK", den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".
Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket, det så kallade kulturfolket,
och sa:
-Kom med mig, min gode vän!
Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över Järnaskogen och Vattgruvan.
Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten rast-
stuga med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglade örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.
De diken som han grävt under alla dessa år
hade mycket riktigt lett åt rätt håll, men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner på rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. Det bästa var att där flöt
redan små strömmar. Små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.
-Vad kan det vara i de paketen tro?
Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg mycket bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:
- De tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.
Förstår du?
- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en ide´.
Låt oss flyga dit bort ett tag så ska jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.
Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.
Ni anar nog vem mannen var,
men vad hade han i ränseln?
Var det väl eller illa skrivet?
Läs och begrunda dagens text som är skriven för
de som har öron till att höra, och ögon att se.
”Följ Moffa längs vägen…
…till Wåhlinge Marknad…!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar