Akter-Kastellet, där finns MoffasMultiMediaSmedja

AteljéLivingRoom

Moffas@Spray.se
0708661808

Jerry Linder

Nära-döden-upplevelse!

Moffa skulle gå ut till Akter-Kastellet för att kolla snödjupet på taket, man skulle göra det sa dom. Han åkte så långt han vågade, alltså till bommen vid ladan, sedan gick han i sportskor och avsaknad av långkalsonger uppför första backen och ner utefter granarna man planterade 1964, samtidigt med planteringen nere på området. Granarna har gallrats en gång av maskin och då och då i stormen. Att bara lägga sig ner att dö, ge upp där man ligger på granars vis, visst vore det skönt, men...bara inte nu. En del granar ger aldrig upp förrän de ruttnar innifrän, vilket innebär att näringen från rötterna inte kommer upp i toppen, och energin uppifrån solen inte når ner till rötterna, du förstår väl vad jag säger; det här är viktigt för fan.

Moffa traska på i god fart, nu var han framme vid andra uppförsbacken, den brantaste, där han fick lov att backa med första bilen, en Reanult 4L, en skrytbil.
Nu började det gå lite trögt, fick stanna en gång mitt i backen och hämta andan. Fortsatte och kom ända upp där virkesplatsen finns. Där hade snöplogen gått in och vänt. En bit ner var det handskottat, där stod infödingens bil. Kraftiga däck, men nu var vintern grym, inte ens hans bil tog sig ner och inte snöröjaren. Hjulspår gick nerför backen och vidare ner en bit. Moffa gick lite vingligt i dem, och så var han nere vid unga fruns pörte, man hade varit uppe på taket och skottat snö, just gjort; Moffa gick utefter stugväggen och fortsatte in i skogen; trodde att det skulle vara mindre snö där, men icke sa Nicke, nu började själva äventyret. Efter ett stycke pulsande i snön hakade något upp sig inne i Moffas lekamen. Allt gick så förbannat trögt. Han som traskat över hela södertälje storkommun på sjuttiotalet och ridit runt i skogarna från Mälaren till Brunnsäng, och gått från Hölö till stugan åtskilliga gånger.

En gång läste han en berättelse om en ung man sopm blev varnad av två gamla garvade guldgrävare i Alaska. Det var svinkallt ute och han skulle ändå ta sig från A till B i vinterkylan. Det är livsfarligt sa gubbarna, du kommer att frysa ihjäl. Men ynglingar är som de är och därför gav han sig iväg. Sin hund hade han med sig. Efter ett tag när det var för sent att vända, och han började bli hungrig, dök tanken upp att han bar sig dumt åt. Han frös så förbannat om händerna. En brasa kulle sitta fint, bara det att han hade så svårt att hålla i tändstickan. Han fick inte fyr på den. Äntligen flammade en värmande eld, men som det alltid varit med röken så stiger sen uppåt, och han hade placerat sig under stora granen. Och på grangrenarna låg snön, och snön sutsade ner och släckte elden. Nu började han få panik, han måste få värma sina händer och där satt hans varma hund och tittade på honom. När han kallade på jycken höll han sig ifrån sin goda husse, ty han anade onåd. Hunden gick sedan vidare när husse inte visade några tecken på att resa sig...

Den ruskigaste historia jag någonsin läst. Hur döden kom smygande redan hos de varnande gubbarna och hur den nörmade sig för varje stycke, tills den lade sig som ett skyddande täcke över den övermodiga ungdomen.

Men Moffa var minsann ingen ungdom, men övermodig dock, med alltför många timmar framför sin skrivpulpet, förlåt dator. Han snubblade till då och då och fick lov att stanna långa stunder; att vända och gå långa vägen utan resultat var inte att tänka på. Nu var han uppe på sin parkeringsplats och började gå utför igen. Mycket mera snö var det nu där skogen inte längre skyddade. Endast de stora tallarna, men de var ju bara stammar. Han tog den längre vägen ner med en stupande böj, hellre än den raka som gick mera direkt på, men där stigen var som brantast ramlade han framstupa i snön och blev liggande en lång stund; det var då han kom att tänka på Jack London. Sjutton Jack London ligger under sängen i stugan. Han hittade dem i en Seckond-Hand-butik en gång, sjutton stycken för 10 kronor styck, plus en bra mes för 35 kronor. Med Jack Londons samladeverk i ryggsäcken för 215 kronor, vandrade Moffa ut i världen.

Nu låg han där i snön, utan långkalsingar och våta raggsockor i sina sportskor, och mödosamt tog han sig upp och pulsade ner till stugan där han fann att en stor snödriva stoppade hans framfart. Långa stunder stod han där och bara funderade över sitt öde, skulle han dö nu på trappan i en måttligt stor snödriva framför dörren där värme fanns i ugnen bara han kunde vrida om ett vred. Först huvudströmbrytaren och sedan knapparna på ugnen, ja plattorna brukade han också sätta på. En skyffel fanns bakom husknuten och sakta sakta förste han undan snön som stoppade honom. Snart satt han på en stol med elementet bakom ryggen och fötterna i ugnen. Strumporna var blöta och skorna likaså.

Taket kunde han inte titta på., men så vitt han såg var allt ok, men nog borde han ta sig ner en annan gång, fast inte allt för långt fram i tiden ty set snöar fortfarande. Hu ända in i glödheta... skulle han ta sig hem igen; men det förståss, nu hade han ju sina egna spår att gå i. Och tur var det, det gick faktiskt bättre än han trott. Döden fanns säkert där någonstans, i alla fall låg där två råttor i fällorna och de var bara ludd och svans kvar, så nog fanns döden där...

Var det dumt av Moffa att ge sig av alena; skulle han ha haft Kristina med sig. I Bibeln står det att det är inte gott för mannen att vara alena; och det sår att om den ena faller kan den andra hjälpa honom upp, Så sant...