MilkRiverUniversity

AteljéLivingRoom
Moffas@Spray.se
Jerry Linder


Missionsskolan
Flodområde 63
En lång väg har mina uppdiktade personer gått när de till slut sitter samlade på caféet mellan Sta:Ragnhilds kyrka och kanalen. MoffaFridolin sitter där också tillsammans med prästen med samma efternamn. Annas dotter skramlar med disken och mor hennes, VAtt-Anna alltså, hjälper henne så gott hon kan. Det ser ut som välbärgade kunder hon har, men inga borgarbrackor. Där sitter en gammal dam som ser blind ut, och bredvid henne hennes man som ser ut som en tjänsteman. På andra sidan om honom sitter en negress. Svart är hon som när man ser en sotare i…ja det kan göra detsamma. Hennes kavaljer är nog den som ser finast ut, bara det att hans högra hand ser något sargad ut, men det var nog länge sedan det hände.

På kortsidan sitter Anna (när hon har tid att sitta förståss), och mitt emot henne är prästen placerad. Ja han är gammal nu, men nämnas kan att han fick sin tjänst som prost i Tveta- och Södertälje församlingar anno 1878, samma år som A.E. Nordenskiöld avseglade mot Berings sund för att runda Euroasien, vilket inte gick på en gång minsann, som vi snart ska få se.

Nu är det bara en person som är frånvarande, och han har verkligen varit saknad av Anna och av sin halvsyster, vilken förresten for ut i världen och sökte honom, men kom hem med hans flicka från Tjuktjerhalvön, och deras son Amos.

Så knackar det på dörren och in kommer en man, ”en sådan man man ej beskriva kan”; ja inte en buse, nej då, men en väderbiten välvuxen person med klar blick; han stiger in och stryker vegamössan av sig, och först nu inser Anna vilken efterlängtad person han är i detta sällskap, där ödets band en gång har lindats flera varv runt var och en. - Jamen, ropar Anna, är det inte Johannis säg? Hon vänder sig mot bordet igen och han med handen, eller ska vi säga han som saknar högerhanden rycker till; han nästan rodnar: - Men Gu, det är ju Anna vet ja!
Ja så där höll de på. Och till slut fick Aron, eller Amoralen, som Anna brukade säga om sin son, berätta sin historia som började med att han smög sig ombord på Vega, med Adolfs välsignelse. Hur Johannis stannade till vid Ömanstorp en sen kväll och fortsatte mot Tullgarn, kommer också att belysas, men nu ska vi vandra vidare längs vägen till WåhlingeMarknad. Hav tålamod.

En som var där var naturligtvis MoffaFridolin, som sagt var, han som är fin och kan prata med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin. Nu låter vi Moffa berätta vidare.

Folket från jordbrukvbygden fick lov att dra in till staden för att få sin försörjning. Men nu ett par generationer senare börjar strömmen dra tillbaka så sakterliga. Ja inte går det fort inte, men kanske går det med en viss acceleration ändå. Moffa själv är född i Örebro, men kom till Södertälje när han var sju månader gammal. När han var 20 år blev han kär i en flicka från landet, ja längst ut i norra Vårdinge, och så blev han kvar där i femton år. Nu sitter han och memorerar:

Många är de barn som växer upp i städerna som har tappat bort deras fäders kultur, och säkert skulle må bra av att hitta tillbaka. Dessutom finns många barn långt borta i Sibirien, eller på afrikas västkust som klarar sig dåligt. Våra politiker lovar och lovar att hjälpa till, och deras politiker och militär lovar att hålla sams. Värst är nog aids idag, de unga flickebarnen får inte vara ifred för männens lusta. Redan som barn säljs de till släktingar som brudar och snart utnyttjas de av sina karlar som går från den ena kvinnan till den andra, och på det viset sprider de aids till kvinnorna som i sin tur sprider sjukdomen till de nyfödda barnen. Många barn växer upp utan föräldrar, eftersom dessa är döda.

Nu är det inte bara främmande folk som är drabbade, utan så är även vi. När vi västerlänningar far till deras länder som turister, riskerar vi att komma hem med denna vidriga sjukdom. Det värsta är att vi inte tar det på allvar; även vuxna tar det som barn därför att sexuallusten pockar på.

Moffa har en idé; låt våra barn få uppdrag. Det ger dem vuxnas känslor, som gör dem gott. Förr, efter 1842, då vi fick allmän skolplikt, måste barnen gå ut i vuxnas arbete när skolan var slut. Idag förväntar man sig att barnen skall gå på universitet eller högskola innan de är vuxna nog att få ett jobb. Somliga får inget jobb ens då; det är katastrof. Är det ungdomarnas fel? Moffa började första året när han var 16 år, och bildade familj och byggde hus när han var 22.

Nu har han lärt känna trakten längs vägen till Vårdinge, och Gnesta; och många är de vuxna personerna som han intervjuat. Därför kan han inte låta bli att komma med sitt privata förslag om en ungdomsskola för dem som hyser upptäckarglädje, liksom Moffa själv. Var så goda:

Här kommer en presentation av Moffas hemsida: www.MilkRiverUniversity.se ;

samt hans nätpulikation: http://MoffasMilkNet.blogspot.com .

En gång, det var rätt länge sedan, så där en 21 år sedan, på dagen faktiskt, då föddes en liten halvfigur på Nyköpings barnbördsavdelning. Han vållade sina föräldrar och sin morfar en hel del huvudbry. Om han hade varit en kalv, sa hans far, skulle man ta till hårdare metoder, men nu var han inte det, och därför hände heller ingenting. Morfar och Kristina hade bara att åka hem och vänta. Att något måste hända det var ganska klart, och när det inte hände spontant skulle han antingen få samma dödsdag som födelsedag. Nu hade han föräldrar som var driftiga, därför tvingade man till sig en operationsplats på St: Görans sjukhus.
Där lades den lilla kroppen upp på operationsbordet och fixades till lite grann så att hela hans underbara lekamen fungerade som den skulle.

Hade det som hände här, hänt på andra ställen i världen, skulle bara föräldrar som ägde förmögenhet, ha fått sin son, som betyder så mycket där. Den obemedlade fick åka hem med ett liv som saknade liv och begrava honom under stora granen. Sverige är ett land som uppnått en stor mognad, tack vare allas rätt att få gå i skolan och lära oss det som man anser att vi ska kunna för att alla funktioner i samhällskroppen ska drivas på ett rationellt sätt.

När pojken var gammal nog att Morfar kunde prata med honom, började de tillsammans skriva på en saga, och när hans syskon och kusiner kom fick de vara med, och Moffa skrev. Naturligtvis hade Moffa en idé med det hela, han hade många tankar i sitt huvud; men han fick inte ila alltför långt i förväg, men gjorde det många gånger, för att säga, alltid, ändå. Jag tror inte man begrep vad han menade egentligen, men det var kanske inte alltid meningen. Av Astrid hade Moffa lärt sig att skriva sagor med tre nivåer. En nivå så att barnen uppfattar texten som en barnsaga; en annan nivå som ligger ett snäpp över som är skriven för föräldrarna, med deras medvetenhet; och så en nivå för dem som kan förstå mer än själva texten; textens anda, med andra ord.

Du som studerar på högsta nivå, bör kunna nosa på den sista nivån. I juridiken talar man ofta om lagens anda och lagens bokstav. För att förstå andan måste man ha inlevelseförmåga. När vi här i Flodområde 63, där regnvatten rinner ner i våra sjöar och ut i Trosaån, läser om världens barn, bör vi känna för dem om vi bekänner oss till en kristen livssyn; och en religiös inriktning hade Paul Peter Waldenström som grundade Svenska Missionförbundet. Hans son hette Martin och han köpte Nådhammar, som Hildemar Lidholm ägde före honom. Hildemar grundade Mjölkcentralen, som blev Arla, som blev ArlaFoods, som är ute i hela världen. Förstår du? Både ArlaFoods och Missionsförbundet är kopplat till Nådhammar, som ligger vid MilkRiver där Akter-Kastellet ligger, där Moffa & Co har sin MultiMediaSmedja och huvudredaktion.

Under alla dessa år har den lilla pojken som vuxit upp och blivit kroppsligt skicklig, men hur är det med den mognad som behövs för att fostra barn? Själv var jag 22 år när första barnet kom, men 21 då vuxenbestyren kom. Så här långt har jag kommit med min pedagogik; och nu går detta brev ut i hela världen, inte illa. Vad vill jag då?

Jag vill att hela Flodområde 63 ska bli en utbildningsplats för unga människor som vill lära sig att hjälpa naturen; både den mänskliga och den som omger oss.
Genom att sprida kunskaper ut till redan befintliga organisationer, och eventuellt starta nya, kan ungdomskullarna som kommer härifrån vår trakt lära sig att vara på sjön och ströva på våra stigar, samt umgås under nyktra och trevliga former.
Det rent motsatta läser vi om i tidningarna varje dag, och alla skakar på axlarna och ser uttråkade ut. – När ska det någonsin bli bättre? säger man och suckar.

Men jag har varit med om tider som varit annorlunda, och jag har läst om tider som varit bedrövliga. Det värsta är att det är de skötsamma och arbetsamma som blir lidande många gånger. Låter vi ”fula gubbar” bete sig vidrigt mot unga flickor ute i världen, så är det värsta att vi kan drabbas av sjukan, fast vi aldrig förstått hur det gick till. Ondskan är både vacker och smart, men likväl en djävel.



Nu ber jag att få gratulera den där lilla gossen som finns i dig, precis som det är med oss alla, och önska dig allt gott; men inte ungar som Knoll och Tott!


*
***
Ateljé Living Room

Den 21 februari 2010

MoffaFridolin
--- med samma efternamn som prästen ---


Jerry Linder