AteljéLivingRoom
Moffas@Spray.se
0708661808
Jerry Linder
Wasaloppet, en hypomani som drabbar hela nationen
Vet du vad en hypomani är? Inte en mani, men nästan. Tusentals familjefäder, och nu även mödrar av olika nationaliteter, bara måste ge sig iväg till Mora i Dalarna i kalla och snörika norden, för att testa sig själva mot sig själva. Annat var det förr, då ansträngde man sig för att rädda landet eller släpa ihop så många hövolmar så att korna skulle överleva vintern. Nu pressar man sina organ för ärans skull. Tänk om ett och annat organ inte vill vara med alla milen ända fram. Tänk om, säger bara det, det krävs många mil i spåret för att hela kroppen, alla senor och senfästen skall hänga med. Men nu är det som det är, lite avundsjuk är jag förståss för att mina fötter och mitt knä, samt hela höften blev skadade på grund av hjältemodiga insatser i unga år. Och så blev jag så här klok.
När detta skrivs har Minni-Muff, vår reporter vid sidan av spåret rapporterat att Andreas är att vänta vid Mora om några minuter. Hoppas att han kommer med hälsan i behåll, och medveten om att hans morfar, den berömde profeten MoffaFridolin från MiddleMilkDominion, skulle ha följt honom i spåren med lätthet hela vägen från sista blåbärsstation, och att han skulle be valpen kliva åt sidan när kranskullan var i sikte... Minni-Muff (MM) hälsar från Mora att hon tycker Andreas är bäst ändå!
söndag 28 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
MilkRiverUniversity
AteljéLivingRoom
Moffas@Spray.se
Jerry Linder
Missionsskolan
Flodområde 63
En lång väg har mina uppdiktade personer gått när de till slut sitter samlade på caféet mellan Sta:Ragnhilds kyrka och kanalen. MoffaFridolin sitter där också tillsammans med prästen med samma efternamn. Annas dotter skramlar med disken och mor hennes, VAtt-Anna alltså, hjälper henne så gott hon kan. Det ser ut som välbärgade kunder hon har, men inga borgarbrackor. Där sitter en gammal dam som ser blind ut, och bredvid henne hennes man som ser ut som en tjänsteman. På andra sidan om honom sitter en negress. Svart är hon som när man ser en sotare i…ja det kan göra detsamma. Hennes kavaljer är nog den som ser finast ut, bara det att hans högra hand ser något sargad ut, men det var nog länge sedan det hände.
På kortsidan sitter Anna (när hon har tid att sitta förståss), och mitt emot henne är prästen placerad. Ja han är gammal nu, men nämnas kan att han fick sin tjänst som prost i Tveta- och Södertälje församlingar anno 1878, samma år som A.E. Nordenskiöld avseglade mot Berings sund för att runda Euroasien, vilket inte gick på en gång minsann, som vi snart ska få se.
Nu är det bara en person som är frånvarande, och han har verkligen varit saknad av Anna och av sin halvsyster, vilken förresten for ut i världen och sökte honom, men kom hem med hans flicka från Tjuktjerhalvön, och deras son Amos.
Så knackar det på dörren och in kommer en man, ”en sådan man man ej beskriva kan”; ja inte en buse, nej då, men en väderbiten välvuxen person med klar blick; han stiger in och stryker vegamössan av sig, och först nu inser Anna vilken efterlängtad person han är i detta sällskap, där ödets band en gång har lindats flera varv runt var och en. - Jamen, ropar Anna, är det inte Johannis säg? Hon vänder sig mot bordet igen och han med handen, eller ska vi säga han som saknar högerhanden rycker till; han nästan rodnar: - Men Gu, det är ju Anna vet ja!
Ja så där höll de på. Och till slut fick Aron, eller Amoralen, som Anna brukade säga om sin son, berätta sin historia som började med att han smög sig ombord på Vega, med Adolfs välsignelse. Hur Johannis stannade till vid Ömanstorp en sen kväll och fortsatte mot Tullgarn, kommer också att belysas, men nu ska vi vandra vidare längs vägen till WåhlingeMarknad. Hav tålamod.
En som var där var naturligtvis MoffaFridolin, som sagt var, han som är fin och kan prata med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin. Nu låter vi Moffa berätta vidare.
Folket från jordbrukvbygden fick lov att dra in till staden för att få sin försörjning. Men nu ett par generationer senare börjar strömmen dra tillbaka så sakterliga. Ja inte går det fort inte, men kanske går det med en viss acceleration ändå. Moffa själv är född i Örebro, men kom till Södertälje när han var sju månader gammal. När han var 20 år blev han kär i en flicka från landet, ja längst ut i norra Vårdinge, och så blev han kvar där i femton år. Nu sitter han och memorerar:
Många är de barn som växer upp i städerna som har tappat bort deras fäders kultur, och säkert skulle må bra av att hitta tillbaka. Dessutom finns många barn långt borta i Sibirien, eller på afrikas västkust som klarar sig dåligt. Våra politiker lovar och lovar att hjälpa till, och deras politiker och militär lovar att hålla sams. Värst är nog aids idag, de unga flickebarnen får inte vara ifred för männens lusta. Redan som barn säljs de till släktingar som brudar och snart utnyttjas de av sina karlar som går från den ena kvinnan till den andra, och på det viset sprider de aids till kvinnorna som i sin tur sprider sjukdomen till de nyfödda barnen. Många barn växer upp utan föräldrar, eftersom dessa är döda.
Nu är det inte bara främmande folk som är drabbade, utan så är även vi. När vi västerlänningar far till deras länder som turister, riskerar vi att komma hem med denna vidriga sjukdom. Det värsta är att vi inte tar det på allvar; även vuxna tar det som barn därför att sexuallusten pockar på.
Moffa har en idé; låt våra barn få uppdrag. Det ger dem vuxnas känslor, som gör dem gott. Förr, efter 1842, då vi fick allmän skolplikt, måste barnen gå ut i vuxnas arbete när skolan var slut. Idag förväntar man sig att barnen skall gå på universitet eller högskola innan de är vuxna nog att få ett jobb. Somliga får inget jobb ens då; det är katastrof. Är det ungdomarnas fel? Moffa började första året när han var 16 år, och bildade familj och byggde hus när han var 22.
Nu har han lärt känna trakten längs vägen till Vårdinge, och Gnesta; och många är de vuxna personerna som han intervjuat. Därför kan han inte låta bli att komma med sitt privata förslag om en ungdomsskola för dem som hyser upptäckarglädje, liksom Moffa själv. Var så goda:
Här kommer en presentation av Moffas hemsida: www.MilkRiverUniversity.se ;
samt hans nätpulikation: http://MoffasMilkNet.blogspot.com .
En gång, det var rätt länge sedan, så där en 21 år sedan, på dagen faktiskt, då föddes en liten halvfigur på Nyköpings barnbördsavdelning. Han vållade sina föräldrar och sin morfar en hel del huvudbry. Om han hade varit en kalv, sa hans far, skulle man ta till hårdare metoder, men nu var han inte det, och därför hände heller ingenting. Morfar och Kristina hade bara att åka hem och vänta. Att något måste hända det var ganska klart, och när det inte hände spontant skulle han antingen få samma dödsdag som födelsedag. Nu hade han föräldrar som var driftiga, därför tvingade man till sig en operationsplats på St: Görans sjukhus.
Där lades den lilla kroppen upp på operationsbordet och fixades till lite grann så att hela hans underbara lekamen fungerade som den skulle.
Hade det som hände här, hänt på andra ställen i världen, skulle bara föräldrar som ägde förmögenhet, ha fått sin son, som betyder så mycket där. Den obemedlade fick åka hem med ett liv som saknade liv och begrava honom under stora granen. Sverige är ett land som uppnått en stor mognad, tack vare allas rätt att få gå i skolan och lära oss det som man anser att vi ska kunna för att alla funktioner i samhällskroppen ska drivas på ett rationellt sätt.
När pojken var gammal nog att Morfar kunde prata med honom, började de tillsammans skriva på en saga, och när hans syskon och kusiner kom fick de vara med, och Moffa skrev. Naturligtvis hade Moffa en idé med det hela, han hade många tankar i sitt huvud; men han fick inte ila alltför långt i förväg, men gjorde det många gånger, för att säga, alltid, ändå. Jag tror inte man begrep vad han menade egentligen, men det var kanske inte alltid meningen. Av Astrid hade Moffa lärt sig att skriva sagor med tre nivåer. En nivå så att barnen uppfattar texten som en barnsaga; en annan nivå som ligger ett snäpp över som är skriven för föräldrarna, med deras medvetenhet; och så en nivå för dem som kan förstå mer än själva texten; textens anda, med andra ord.
Du som studerar på högsta nivå, bör kunna nosa på den sista nivån. I juridiken talar man ofta om lagens anda och lagens bokstav. För att förstå andan måste man ha inlevelseförmåga. När vi här i Flodområde 63, där regnvatten rinner ner i våra sjöar och ut i Trosaån, läser om världens barn, bör vi känna för dem om vi bekänner oss till en kristen livssyn; och en religiös inriktning hade Paul Peter Waldenström som grundade Svenska Missionförbundet. Hans son hette Martin och han köpte Nådhammar, som Hildemar Lidholm ägde före honom. Hildemar grundade Mjölkcentralen, som blev Arla, som blev ArlaFoods, som är ute i hela världen. Förstår du? Både ArlaFoods och Missionsförbundet är kopplat till Nådhammar, som ligger vid MilkRiver där Akter-Kastellet ligger, där Moffa & Co har sin MultiMediaSmedja och huvudredaktion.
Under alla dessa år har den lilla pojken som vuxit upp och blivit kroppsligt skicklig, men hur är det med den mognad som behövs för att fostra barn? Själv var jag 22 år när första barnet kom, men 21 då vuxenbestyren kom. Så här långt har jag kommit med min pedagogik; och nu går detta brev ut i hela världen, inte illa. Vad vill jag då?
Jag vill att hela Flodområde 63 ska bli en utbildningsplats för unga människor som vill lära sig att hjälpa naturen; både den mänskliga och den som omger oss.
Genom att sprida kunskaper ut till redan befintliga organisationer, och eventuellt starta nya, kan ungdomskullarna som kommer härifrån vår trakt lära sig att vara på sjön och ströva på våra stigar, samt umgås under nyktra och trevliga former.
Det rent motsatta läser vi om i tidningarna varje dag, och alla skakar på axlarna och ser uttråkade ut. – När ska det någonsin bli bättre? säger man och suckar.
Men jag har varit med om tider som varit annorlunda, och jag har läst om tider som varit bedrövliga. Det värsta är att det är de skötsamma och arbetsamma som blir lidande många gånger. Låter vi ”fula gubbar” bete sig vidrigt mot unga flickor ute i världen, så är det värsta att vi kan drabbas av sjukan, fast vi aldrig förstått hur det gick till. Ondskan är både vacker och smart, men likväl en djävel.
Nu ber jag att få gratulera den där lilla gossen som finns i dig, precis som det är med oss alla, och önska dig allt gott; men inte ungar som Knoll och Tott!
*
***
Ateljé Living Room
Den 21 februari 2010
MoffaFridolin
--- med samma efternamn som prästen ---
Jerry Linder
AteljéLivingRoom
Moffas@Spray.se
Jerry Linder
Missionsskolan
Flodområde 63
En lång väg har mina uppdiktade personer gått när de till slut sitter samlade på caféet mellan Sta:Ragnhilds kyrka och kanalen. MoffaFridolin sitter där också tillsammans med prästen med samma efternamn. Annas dotter skramlar med disken och mor hennes, VAtt-Anna alltså, hjälper henne så gott hon kan. Det ser ut som välbärgade kunder hon har, men inga borgarbrackor. Där sitter en gammal dam som ser blind ut, och bredvid henne hennes man som ser ut som en tjänsteman. På andra sidan om honom sitter en negress. Svart är hon som när man ser en sotare i…ja det kan göra detsamma. Hennes kavaljer är nog den som ser finast ut, bara det att hans högra hand ser något sargad ut, men det var nog länge sedan det hände.
På kortsidan sitter Anna (när hon har tid att sitta förståss), och mitt emot henne är prästen placerad. Ja han är gammal nu, men nämnas kan att han fick sin tjänst som prost i Tveta- och Södertälje församlingar anno 1878, samma år som A.E. Nordenskiöld avseglade mot Berings sund för att runda Euroasien, vilket inte gick på en gång minsann, som vi snart ska få se.
Nu är det bara en person som är frånvarande, och han har verkligen varit saknad av Anna och av sin halvsyster, vilken förresten for ut i världen och sökte honom, men kom hem med hans flicka från Tjuktjerhalvön, och deras son Amos.
Så knackar det på dörren och in kommer en man, ”en sådan man man ej beskriva kan”; ja inte en buse, nej då, men en väderbiten välvuxen person med klar blick; han stiger in och stryker vegamössan av sig, och först nu inser Anna vilken efterlängtad person han är i detta sällskap, där ödets band en gång har lindats flera varv runt var och en. - Jamen, ropar Anna, är det inte Johannis säg? Hon vänder sig mot bordet igen och han med handen, eller ska vi säga han som saknar högerhanden rycker till; han nästan rodnar: - Men Gu, det är ju Anna vet ja!
Ja så där höll de på. Och till slut fick Aron, eller Amoralen, som Anna brukade säga om sin son, berätta sin historia som började med att han smög sig ombord på Vega, med Adolfs välsignelse. Hur Johannis stannade till vid Ömanstorp en sen kväll och fortsatte mot Tullgarn, kommer också att belysas, men nu ska vi vandra vidare längs vägen till WåhlingeMarknad. Hav tålamod.
En som var där var naturligtvis MoffaFridolin, som sagt var, han som är fin och kan prata med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin. Nu låter vi Moffa berätta vidare.
Folket från jordbrukvbygden fick lov att dra in till staden för att få sin försörjning. Men nu ett par generationer senare börjar strömmen dra tillbaka så sakterliga. Ja inte går det fort inte, men kanske går det med en viss acceleration ändå. Moffa själv är född i Örebro, men kom till Södertälje när han var sju månader gammal. När han var 20 år blev han kär i en flicka från landet, ja längst ut i norra Vårdinge, och så blev han kvar där i femton år. Nu sitter han och memorerar:
Många är de barn som växer upp i städerna som har tappat bort deras fäders kultur, och säkert skulle må bra av att hitta tillbaka. Dessutom finns många barn långt borta i Sibirien, eller på afrikas västkust som klarar sig dåligt. Våra politiker lovar och lovar att hjälpa till, och deras politiker och militär lovar att hålla sams. Värst är nog aids idag, de unga flickebarnen får inte vara ifred för männens lusta. Redan som barn säljs de till släktingar som brudar och snart utnyttjas de av sina karlar som går från den ena kvinnan till den andra, och på det viset sprider de aids till kvinnorna som i sin tur sprider sjukdomen till de nyfödda barnen. Många barn växer upp utan föräldrar, eftersom dessa är döda.
Nu är det inte bara främmande folk som är drabbade, utan så är även vi. När vi västerlänningar far till deras länder som turister, riskerar vi att komma hem med denna vidriga sjukdom. Det värsta är att vi inte tar det på allvar; även vuxna tar det som barn därför att sexuallusten pockar på.
Moffa har en idé; låt våra barn få uppdrag. Det ger dem vuxnas känslor, som gör dem gott. Förr, efter 1842, då vi fick allmän skolplikt, måste barnen gå ut i vuxnas arbete när skolan var slut. Idag förväntar man sig att barnen skall gå på universitet eller högskola innan de är vuxna nog att få ett jobb. Somliga får inget jobb ens då; det är katastrof. Är det ungdomarnas fel? Moffa började första året när han var 16 år, och bildade familj och byggde hus när han var 22.
Nu har han lärt känna trakten längs vägen till Vårdinge, och Gnesta; och många är de vuxna personerna som han intervjuat. Därför kan han inte låta bli att komma med sitt privata förslag om en ungdomsskola för dem som hyser upptäckarglädje, liksom Moffa själv. Var så goda:
Här kommer en presentation av Moffas hemsida: www.MilkRiverUniversity.se ;
samt hans nätpulikation: http://MoffasMilkNet.blogspot.com .
En gång, det var rätt länge sedan, så där en 21 år sedan, på dagen faktiskt, då föddes en liten halvfigur på Nyköpings barnbördsavdelning. Han vållade sina föräldrar och sin morfar en hel del huvudbry. Om han hade varit en kalv, sa hans far, skulle man ta till hårdare metoder, men nu var han inte det, och därför hände heller ingenting. Morfar och Kristina hade bara att åka hem och vänta. Att något måste hända det var ganska klart, och när det inte hände spontant skulle han antingen få samma dödsdag som födelsedag. Nu hade han föräldrar som var driftiga, därför tvingade man till sig en operationsplats på St: Görans sjukhus.
Där lades den lilla kroppen upp på operationsbordet och fixades till lite grann så att hela hans underbara lekamen fungerade som den skulle.
Hade det som hände här, hänt på andra ställen i världen, skulle bara föräldrar som ägde förmögenhet, ha fått sin son, som betyder så mycket där. Den obemedlade fick åka hem med ett liv som saknade liv och begrava honom under stora granen. Sverige är ett land som uppnått en stor mognad, tack vare allas rätt att få gå i skolan och lära oss det som man anser att vi ska kunna för att alla funktioner i samhällskroppen ska drivas på ett rationellt sätt.
När pojken var gammal nog att Morfar kunde prata med honom, började de tillsammans skriva på en saga, och när hans syskon och kusiner kom fick de vara med, och Moffa skrev. Naturligtvis hade Moffa en idé med det hela, han hade många tankar i sitt huvud; men han fick inte ila alltför långt i förväg, men gjorde det många gånger, för att säga, alltid, ändå. Jag tror inte man begrep vad han menade egentligen, men det var kanske inte alltid meningen. Av Astrid hade Moffa lärt sig att skriva sagor med tre nivåer. En nivå så att barnen uppfattar texten som en barnsaga; en annan nivå som ligger ett snäpp över som är skriven för föräldrarna, med deras medvetenhet; och så en nivå för dem som kan förstå mer än själva texten; textens anda, med andra ord.
Du som studerar på högsta nivå, bör kunna nosa på den sista nivån. I juridiken talar man ofta om lagens anda och lagens bokstav. För att förstå andan måste man ha inlevelseförmåga. När vi här i Flodområde 63, där regnvatten rinner ner i våra sjöar och ut i Trosaån, läser om världens barn, bör vi känna för dem om vi bekänner oss till en kristen livssyn; och en religiös inriktning hade Paul Peter Waldenström som grundade Svenska Missionförbundet. Hans son hette Martin och han köpte Nådhammar, som Hildemar Lidholm ägde före honom. Hildemar grundade Mjölkcentralen, som blev Arla, som blev ArlaFoods, som är ute i hela världen. Förstår du? Både ArlaFoods och Missionsförbundet är kopplat till Nådhammar, som ligger vid MilkRiver där Akter-Kastellet ligger, där Moffa & Co har sin MultiMediaSmedja och huvudredaktion.
Under alla dessa år har den lilla pojken som vuxit upp och blivit kroppsligt skicklig, men hur är det med den mognad som behövs för att fostra barn? Själv var jag 22 år när första barnet kom, men 21 då vuxenbestyren kom. Så här långt har jag kommit med min pedagogik; och nu går detta brev ut i hela världen, inte illa. Vad vill jag då?
Jag vill att hela Flodområde 63 ska bli en utbildningsplats för unga människor som vill lära sig att hjälpa naturen; både den mänskliga och den som omger oss.
Genom att sprida kunskaper ut till redan befintliga organisationer, och eventuellt starta nya, kan ungdomskullarna som kommer härifrån vår trakt lära sig att vara på sjön och ströva på våra stigar, samt umgås under nyktra och trevliga former.
Det rent motsatta läser vi om i tidningarna varje dag, och alla skakar på axlarna och ser uttråkade ut. – När ska det någonsin bli bättre? säger man och suckar.
Men jag har varit med om tider som varit annorlunda, och jag har läst om tider som varit bedrövliga. Det värsta är att det är de skötsamma och arbetsamma som blir lidande många gånger. Låter vi ”fula gubbar” bete sig vidrigt mot unga flickor ute i världen, så är det värsta att vi kan drabbas av sjukan, fast vi aldrig förstått hur det gick till. Ondskan är både vacker och smart, men likväl en djävel.
Nu ber jag att få gratulera den där lilla gossen som finns i dig, precis som det är med oss alla, och önska dig allt gott; men inte ungar som Knoll och Tott!
*
***
Ateljé Living Room
Den 21 februari 2010
MoffaFridolin
--- med samma efternamn som prästen ---
Jerry Linder
AteljéLivingRoom
090517
Jerry Linder
ABC Moffa & Co
BBFO63
Måste tänka till ordentligt innan jag kommer på vad vissa bokstavskombinationer betyder. Så är det då man ena dagen uppfinner begrepp som man aldrig sett förut, och andra dagen gör likadant. Nu får det väl ändå vara ett slut på uppfinnandet.
Jag har största förståelse om ni ser att det är mail från Moffa igen, och tänker: ”Han skrev ju igår, ska det aldrig bli ett slut; och vad är det egentligen han håller på med? Andra pensionärer målar fönster och klipper gräsmattan, förutom att åka runt och prata skit och dricka kaffe. Då och då kyrkkaffe, då någon gammal vän befriat ungdomskulturen med att gå bort”.
Just så är det, därför gäller det för Moffa att lägga på ett kol så att han hinner färdigt då han ska gå. Men vad är det som är så bråttom? Säg det du, kunde du svara på det vore det en lättnad för gubben, emedan det gäller att noga välja vad som är viktigt.
Stugan är viktig, vattnet invid stugan likaså, och alla andra vattendrag. Vatten är över huvud taget ett viktigt livsmedel som kan bli förstört genom klantigt beteende. Man är inte född med dessa kunskaper, och när de är inbankade i huvudet är det kanske för sent. Häll olja i en liter vatten och försök skilja det från vattnet igen, det är inte lätt, i alla fall kostar det på.
Vatten kan vara fiskevatten och ge mat på bordet, och vatten är ett transportmedel (av folkskit). Man kan bygga en ångbåt och frakta turister från Gnesta station till Sörmlandsleden, eller Hallsta Turistcenter, varifrån man lätt promenerar till flygfältet intill. Därifrån flyger man till Tullgarns slott och går Sörmlandsleden över Mörkö och vidare mot Lida friluftsgård. Man kan också vandra över Väsbybygden och över skogen till Mölnbo och Järna till Södertälje.
På sjöarna kan man paddla från Åker till Trosa, och man kan paddla kajak från Trosa till Trosa, genom Södertälje kanal till Mariefred, Åker o.s.v., en urgammal kanotled. Och inte bara det, vikingar for den vägen från Östersjön upp i Sillen, Frösjön och Klämmingen, till Mälaren. På den tiden stod vattnet 5 meter högre, eller rättare, jorden var ännu nedtryckt av isen så att vattnet var så högt att det gick att ta sig till Marvikarna med sina specialgjorda båtar som lätt kunde gå in i grunda vikar, därav vikingar.
Man kan också bada och dyka. Vad sågs om orientering under vattnet. Eller tävlingar med modellbåtar som drivs med elektricitet och radiovågor. Det finns så mycket roligt man kan göra hemmavid, och för att inte tala om allt man inte behöver göra, för att andra gör det. Med kamera och bandspelare kan man göra lokala reportage som kan sändas på lokal-tv. Är du lagd åt det hållet har du plats i Akter-Kastellet och MoffasMultiMedjaSmedja.
Till att börja med vill jag gå runt som katten kring het gröt. Förresten varför inte åka skidor eller inlines runt Långsjön i Mölnbo? Vägen är nu asfalterad hela vägen. Kanske kunde man köra ett Moffa-lopp varje år, eller roddtävlingar på Frösjön-Klämmingen varje sommar. För att inte tala om kappseglingar med Optimistjollar (OS-gren). Sedan har vi alla grenar som ännu inte har kommit. Se vad man kan göra i skidbacken!
I marginalen har jag skrivit ABC Moffa & Co; Det betyder att jag vill ivra för allt det här, och mycket mer, på mitt sätt, genom att ljuga och skriva, fotografera och filma. Jag tror att det ger bra effekt när man nu kan få ut det på nätet. Ju större mitt eget nät är ju större chans att så frön i unga hjärnor, som snart blir vackra plantor som snart skall blomma och sprida nya frön o.s.v..
MilkRiverUniversity är vårt verktyg och ABC Moffa & Co är en idéell rörelse som drivs genom en stiftelse som, liksom andra stiftelser inte behöver betala skatt, utan kan växa ohejdat, men då får Kamrern stoppa Moffa ett tag. UngeHerrUrban är den unge hjälte som får härja fritt på fältet. Slut för idag; låt stå!
P.S. BBFO63=Flodområde 63´s berättarbilaga; fritt fram att fabulera inom området. Varför inte publicera, som jag? D.S.
måndag 22 februari 2010
Moffa älskar alla hästar, alla hästar på vår jord...
AteljéLivingRoom
Jerry AB Linder
090818
Hästar, hästar, hästar…
Det kom en man från Gnesta.
Nytorps-stugan blev mitt öde, man kan nästan säga att jag blev skadad. Inga bland mina kamrater hade den bakgrund som jag hade när jag var liten, när jag var sexton sa pappa upp kontraktet, då ville varken mamma eller syrran åka ut mera och hyran höjdes; men jag åkte på mopeden upp till Simon och frågade om jag fick hyra, tillsammans med pojkgänget; och du kan förstå att det blev nobben direkt. Men livet på landet fortsatte att leva i mig, och därför hade jag svårt att anpassa mig i stan som tonåring. Följaktligen fanns det bara en tjej i min närhet som passade in i det livsmönster som jag ville leva i.
Visserligen visade det sig snart att vi inte visste hur vi skulle ha det med vinbärsbuskarna fastän vi bara fantiserade om sådana. Hon ville att man skulle låta raden av buskar växa ihop, medan jag ville ha rundlar, ty det hade mina föräldrar. Jag kan se svärmors buskar ännu och förstå var man får allting ifrån.
För några år sedan skrev jag ett stycke som jag kallade:
Det kom en man från Gnesta…
Ja det var nästan det första jag skrev; jag satt kvar på jobbet när de andra gått hem, och jag skrev, hade fått nån slags noja, orden bara rann ner på papperet; och alla orden är som ristade i sten, inte en punkt står fel, eller går att ändra på; det var i början på 80-talet. Men rubriken då, blev inte den fel med åren? Neej, tvärt om! Allt var så rätt. Men är den inte tagen från annat håll? Joo, det är den, än sen då, det är ju meningen. Alla i min ålder vet att det egentligen hette: Det kom en man från Texas!
Det var en film med Glenn Ford och Shirley Mac Laine (ungefär). Hon blev min idol på den kvinnliga sidan medan han var så jävla skarp. Tänk dig den scenen när han sökte upp den tuffaste killen i stan och utmanade honom direkt. Han gick fram till den utpekade, tog cigarren ur käften på honom och vevade runt densamma i kaffet, varpå han distinkt satte den i potatismoset. Man rös. Så sa han: -Alla väntar på slagsmålet! Och då smällde det. Det slutade med att ”tuffingen” åkte på golvet i såpvattnet och lirkade in ena armen i en gungstol. Så var det gjort. Vad handlade det om egentligen? Det var visst så att hans syrra hade blivit illa behandlad av stans officielle ledare, vilken ”tuffingen” arbetade för. Det var ett boskapsdistrikt och Glenn kom dit med en tågvagn full av får. Grymt fel. Men det var så att han vunnit fåren, han var lika bra på kor som någon annan. Naturligtvis slutade det hela med att ”tuffingen” fick bära tillbaka ett lam som man tvingat Glenn att lasta på tåget, allt för att köra iväg honom till ett annat distriktet.
Glenn vann naturligtvis,
och det viktigaste;
rättvisan firade triumfer.
Sista scenen visade ett ekipage som körde mot horisonten,
med hjälten vi tömmarna; vid sin sida på kuskbocken hade han den snyggaste bruden i stan; Shirlie Mac Laine.
Nu blev det väl inte så, bruden på kuskbocken var inte den som jag gifte mig med, men jämväl hennes gener; mina två döttrar som blev förtjusta när deras pappa sa att vi skulle köpa häst. Vi hade då ridit en termin i Järna, på ridskolan i Billsta, men så måste Henriksson, som ägde hästarna, av någon anledning flytta från gården och därför stod ridskolan utan hästar. Då köper vi egna, sa familjen, och så gjorde vi det, vilket betydde att flickorna blev med häst redan vi sju och åtta års ålder.
Pärla passade dem precis.
Vid den tiden hade vi två sommarbarn i några somrar, och vi hade också några fosterbarn. Barnen hade det bra med hästarna och vi hade också får och getter, samt kaniner i massor. Ett tag hade vi också två hönor och en tupp, men räven som vi aldrig sett röken av förut, kom och tog tuppen och ena hönan. Den hönan som blev kvar fick gå med svärfars kalkoner. En rolig syn med den lilla lilla hönan och den stora stora kalkontuppen.
Men…så är vi framme vid den tiden då Rudolf föddes. Han växte bra, men det var bara det att han var så skygg och sprang bakom rumpan på mor sin. Därför gick det inte att få på honom en grimma. När veterinären kom och skulle titta på honom måste jag ge honom bedövningsmedel så att han blev lite loj. En dag la jag ner honom på backen med en backhammer, men då skrek alla flickorna i korus: Du dödar honom, dödar honom…
Det kom en man från Gnesta
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget särskilt med honom.
Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idéer.
Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det. Eller?
Han hade läst en massa trams och fått
griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.
Vad ska det bli, frågade man honom. Men det
kunde han inte svara på.
Det skulle väl bli nå´t fint förståss.
Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.
Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.
Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och mänskorna
kom och fråga:
- Vi förstår inte, vad är det egentligen du håller
på med?
Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.
Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig. Och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:
- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde inte vara riktigt klok den här mannen,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också. Här får man passa sig, tänkte man.
Men undras vad det ska bli?
Så lät man honom hållas.
På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.
”De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de”, tänkte han.
Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.
Men inte kom där någonting!
Nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:
"Vad i hel..är det jag håller på med?"
Nu hade han ju grävt alla diken och ännu kunde
man inte skönja några skarpa konturer av hans
skapelse.
"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej, det syns inte än!"
Underlig man det här, att han aldrig ger upp.
På nätterna läste han om vise män i India land och
om filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidare.
Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han håll på med.
Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. Så han tog fatt på spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte hade orkat.
Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva, i den
ångande jorden.
Nu måste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.
Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ned här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:
- Inte för att vi förstår vad det ska bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare !
Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.
Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men detta
var spännande.
- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. Där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!
"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se. Just de!"
Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.
"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig."
- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?
Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.
"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.
- Nu får vi se, sade mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?
- Här står det "FK", den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".
Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket, det så kallade kulturfolket,
och sa:
-Kom med mig, min gode vän!
Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över Järnaskogen och Vattgruvan.
Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten rast-
stuga med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglade örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.
De diken som han grävt under alla dessa år
hade mycket riktigt lett åt rätt håll, men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner på rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. Det bästa var att där flöt
redan små strömmar. Små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.
-Vad kan det vara i de paketen tro?
Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg mycket bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:
- De tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.
Förstår du?
- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en ide´.
Låt oss flyga dit bort ett tag så ska jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.
Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.
Ni anar nog vem mannen var,
men vad hade han i ränseln?
Var det väl eller illa skrivet?
Läs och begrunda dagens text som är skriven för
de som har öron till att höra, och ögon att se.
”Följ Moffa längs vägen…
…till Wåhlinge Marknad…!”
Jerry AB Linder
090818
Hästar, hästar, hästar…
Det kom en man från Gnesta.
Nytorps-stugan blev mitt öde, man kan nästan säga att jag blev skadad. Inga bland mina kamrater hade den bakgrund som jag hade när jag var liten, när jag var sexton sa pappa upp kontraktet, då ville varken mamma eller syrran åka ut mera och hyran höjdes; men jag åkte på mopeden upp till Simon och frågade om jag fick hyra, tillsammans med pojkgänget; och du kan förstå att det blev nobben direkt. Men livet på landet fortsatte att leva i mig, och därför hade jag svårt att anpassa mig i stan som tonåring. Följaktligen fanns det bara en tjej i min närhet som passade in i det livsmönster som jag ville leva i.
Visserligen visade det sig snart att vi inte visste hur vi skulle ha det med vinbärsbuskarna fastän vi bara fantiserade om sådana. Hon ville att man skulle låta raden av buskar växa ihop, medan jag ville ha rundlar, ty det hade mina föräldrar. Jag kan se svärmors buskar ännu och förstå var man får allting ifrån.
För några år sedan skrev jag ett stycke som jag kallade:
Det kom en man från Gnesta…
Ja det var nästan det första jag skrev; jag satt kvar på jobbet när de andra gått hem, och jag skrev, hade fått nån slags noja, orden bara rann ner på papperet; och alla orden är som ristade i sten, inte en punkt står fel, eller går att ändra på; det var i början på 80-talet. Men rubriken då, blev inte den fel med åren? Neej, tvärt om! Allt var så rätt. Men är den inte tagen från annat håll? Joo, det är den, än sen då, det är ju meningen. Alla i min ålder vet att det egentligen hette: Det kom en man från Texas!
Det var en film med Glenn Ford och Shirley Mac Laine (ungefär). Hon blev min idol på den kvinnliga sidan medan han var så jävla skarp. Tänk dig den scenen när han sökte upp den tuffaste killen i stan och utmanade honom direkt. Han gick fram till den utpekade, tog cigarren ur käften på honom och vevade runt densamma i kaffet, varpå han distinkt satte den i potatismoset. Man rös. Så sa han: -Alla väntar på slagsmålet! Och då smällde det. Det slutade med att ”tuffingen” åkte på golvet i såpvattnet och lirkade in ena armen i en gungstol. Så var det gjort. Vad handlade det om egentligen? Det var visst så att hans syrra hade blivit illa behandlad av stans officielle ledare, vilken ”tuffingen” arbetade för. Det var ett boskapsdistrikt och Glenn kom dit med en tågvagn full av får. Grymt fel. Men det var så att han vunnit fåren, han var lika bra på kor som någon annan. Naturligtvis slutade det hela med att ”tuffingen” fick bära tillbaka ett lam som man tvingat Glenn att lasta på tåget, allt för att köra iväg honom till ett annat distriktet.
Glenn vann naturligtvis,
och det viktigaste;
rättvisan firade triumfer.
Sista scenen visade ett ekipage som körde mot horisonten,
med hjälten vi tömmarna; vid sin sida på kuskbocken hade han den snyggaste bruden i stan; Shirlie Mac Laine.
Nu blev det väl inte så, bruden på kuskbocken var inte den som jag gifte mig med, men jämväl hennes gener; mina två döttrar som blev förtjusta när deras pappa sa att vi skulle köpa häst. Vi hade då ridit en termin i Järna, på ridskolan i Billsta, men så måste Henriksson, som ägde hästarna, av någon anledning flytta från gården och därför stod ridskolan utan hästar. Då köper vi egna, sa familjen, och så gjorde vi det, vilket betydde att flickorna blev med häst redan vi sju och åtta års ålder.
Pärla passade dem precis.
Vid den tiden hade vi två sommarbarn i några somrar, och vi hade också några fosterbarn. Barnen hade det bra med hästarna och vi hade också får och getter, samt kaniner i massor. Ett tag hade vi också två hönor och en tupp, men räven som vi aldrig sett röken av förut, kom och tog tuppen och ena hönan. Den hönan som blev kvar fick gå med svärfars kalkoner. En rolig syn med den lilla lilla hönan och den stora stora kalkontuppen.
Men…så är vi framme vid den tiden då Rudolf föddes. Han växte bra, men det var bara det att han var så skygg och sprang bakom rumpan på mor sin. Därför gick det inte att få på honom en grimma. När veterinären kom och skulle titta på honom måste jag ge honom bedövningsmedel så att han blev lite loj. En dag la jag ner honom på backen med en backhammer, men då skrek alla flickorna i korus: Du dödar honom, dödar honom…
Det kom en man från Gnesta
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget särskilt med honom.
Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idéer.
Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det. Eller?
Han hade läst en massa trams och fått
griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.
Vad ska det bli, frågade man honom. Men det
kunde han inte svara på.
Det skulle väl bli nå´t fint förståss.
Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.
Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.
Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och mänskorna
kom och fråga:
- Vi förstår inte, vad är det egentligen du håller
på med?
Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.
Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig. Och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:
- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde inte vara riktigt klok den här mannen,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också. Här får man passa sig, tänkte man.
Men undras vad det ska bli?
Så lät man honom hållas.
På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.
”De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de”, tänkte han.
Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.
Men inte kom där någonting!
Nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:
"Vad i hel..är det jag håller på med?"
Nu hade han ju grävt alla diken och ännu kunde
man inte skönja några skarpa konturer av hans
skapelse.
"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej, det syns inte än!"
Underlig man det här, att han aldrig ger upp.
På nätterna läste han om vise män i India land och
om filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidare.
Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han håll på med.
Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. Så han tog fatt på spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte hade orkat.
Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva, i den
ångande jorden.
Nu måste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.
Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ned här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:
- Inte för att vi förstår vad det ska bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare !
Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.
Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men detta
var spännande.
- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. Där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!
"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se. Just de!"
Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.
"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig."
- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?
Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.
"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.
- Nu får vi se, sade mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?
- Här står det "FK", den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".
Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket, det så kallade kulturfolket,
och sa:
-Kom med mig, min gode vän!
Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över Järnaskogen och Vattgruvan.
Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten rast-
stuga med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglade örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.
De diken som han grävt under alla dessa år
hade mycket riktigt lett åt rätt håll, men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner på rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. Det bästa var att där flöt
redan små strömmar. Små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.
-Vad kan det vara i de paketen tro?
Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg mycket bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:
- De tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.
Förstår du?
- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en ide´.
Låt oss flyga dit bort ett tag så ska jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.
Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.
Ni anar nog vem mannen var,
men vad hade han i ränseln?
Var det väl eller illa skrivet?
Läs och begrunda dagens text som är skriven för
de som har öron till att höra, och ögon att se.
”Följ Moffa längs vägen…
…till Wåhlinge Marknad…!”
söndag 21 februari 2010
Akter-Kastellet, där finns MoffasMultiMediaSmedja
AteljéLivingRoom
Moffas@Spray.se
0708661808
Jerry Linder
Nära-döden-upplevelse!
Moffa skulle gå ut till Akter-Kastellet för att kolla snödjupet på taket, man skulle göra det sa dom. Han åkte så långt han vågade, alltså till bommen vid ladan, sedan gick han i sportskor och avsaknad av långkalsonger uppför första backen och ner utefter granarna man planterade 1964, samtidigt med planteringen nere på området. Granarna har gallrats en gång av maskin och då och då i stormen. Att bara lägga sig ner att dö, ge upp där man ligger på granars vis, visst vore det skönt, men...bara inte nu. En del granar ger aldrig upp förrän de ruttnar innifrän, vilket innebär att näringen från rötterna inte kommer upp i toppen, och energin uppifrån solen inte når ner till rötterna, du förstår väl vad jag säger; det här är viktigt för fan.
Moffa traska på i god fart, nu var han framme vid andra uppförsbacken, den brantaste, där han fick lov att backa med första bilen, en Reanult 4L, en skrytbil.
Nu började det gå lite trögt, fick stanna en gång mitt i backen och hämta andan. Fortsatte och kom ända upp där virkesplatsen finns. Där hade snöplogen gått in och vänt. En bit ner var det handskottat, där stod infödingens bil. Kraftiga däck, men nu var vintern grym, inte ens hans bil tog sig ner och inte snöröjaren. Hjulspår gick nerför backen och vidare ner en bit. Moffa gick lite vingligt i dem, och så var han nere vid unga fruns pörte, man hade varit uppe på taket och skottat snö, just gjort; Moffa gick utefter stugväggen och fortsatte in i skogen; trodde att det skulle vara mindre snö där, men icke sa Nicke, nu började själva äventyret. Efter ett stycke pulsande i snön hakade något upp sig inne i Moffas lekamen. Allt gick så förbannat trögt. Han som traskat över hela södertälje storkommun på sjuttiotalet och ridit runt i skogarna från Mälaren till Brunnsäng, och gått från Hölö till stugan åtskilliga gånger.
En gång läste han en berättelse om en ung man sopm blev varnad av två gamla garvade guldgrävare i Alaska. Det var svinkallt ute och han skulle ändå ta sig från A till B i vinterkylan. Det är livsfarligt sa gubbarna, du kommer att frysa ihjäl. Men ynglingar är som de är och därför gav han sig iväg. Sin hund hade han med sig. Efter ett tag när det var för sent att vända, och han började bli hungrig, dök tanken upp att han bar sig dumt åt. Han frös så förbannat om händerna. En brasa kulle sitta fint, bara det att han hade så svårt att hålla i tändstickan. Han fick inte fyr på den. Äntligen flammade en värmande eld, men som det alltid varit med röken så stiger sen uppåt, och han hade placerat sig under stora granen. Och på grangrenarna låg snön, och snön sutsade ner och släckte elden. Nu började han få panik, han måste få värma sina händer och där satt hans varma hund och tittade på honom. När han kallade på jycken höll han sig ifrån sin goda husse, ty han anade onåd. Hunden gick sedan vidare när husse inte visade några tecken på att resa sig...
Den ruskigaste historia jag någonsin läst. Hur döden kom smygande redan hos de varnande gubbarna och hur den nörmade sig för varje stycke, tills den lade sig som ett skyddande täcke över den övermodiga ungdomen.
Men Moffa var minsann ingen ungdom, men övermodig dock, med alltför många timmar framför sin skrivpulpet, förlåt dator. Han snubblade till då och då och fick lov att stanna långa stunder; att vända och gå långa vägen utan resultat var inte att tänka på. Nu var han uppe på sin parkeringsplats och började gå utför igen. Mycket mera snö var det nu där skogen inte längre skyddade. Endast de stora tallarna, men de var ju bara stammar. Han tog den längre vägen ner med en stupande böj, hellre än den raka som gick mera direkt på, men där stigen var som brantast ramlade han framstupa i snön och blev liggande en lång stund; det var då han kom att tänka på Jack London. Sjutton Jack London ligger under sängen i stugan. Han hittade dem i en Seckond-Hand-butik en gång, sjutton stycken för 10 kronor styck, plus en bra mes för 35 kronor. Med Jack Londons samladeverk i ryggsäcken för 215 kronor, vandrade Moffa ut i världen.
Nu låg han där i snön, utan långkalsingar och våta raggsockor i sina sportskor, och mödosamt tog han sig upp och pulsade ner till stugan där han fann att en stor snödriva stoppade hans framfart. Långa stunder stod han där och bara funderade över sitt öde, skulle han dö nu på trappan i en måttligt stor snödriva framför dörren där värme fanns i ugnen bara han kunde vrida om ett vred. Först huvudströmbrytaren och sedan knapparna på ugnen, ja plattorna brukade han också sätta på. En skyffel fanns bakom husknuten och sakta sakta förste han undan snön som stoppade honom. Snart satt han på en stol med elementet bakom ryggen och fötterna i ugnen. Strumporna var blöta och skorna likaså.
Taket kunde han inte titta på., men så vitt han såg var allt ok, men nog borde han ta sig ner en annan gång, fast inte allt för långt fram i tiden ty set snöar fortfarande. Hu ända in i glödheta... skulle han ta sig hem igen; men det förståss, nu hade han ju sina egna spår att gå i. Och tur var det, det gick faktiskt bättre än han trott. Döden fanns säkert där någonstans, i alla fall låg där två råttor i fällorna och de var bara ludd och svans kvar, så nog fanns döden där...
Var det dumt av Moffa att ge sig av alena; skulle han ha haft Kristina med sig. I Bibeln står det att det är inte gott för mannen att vara alena; och det sår att om den ena faller kan den andra hjälpa honom upp, Så sant...
tisdag 16 februari 2010
Kristina och jag = sant, sa MoffaFridolin...
AteljéLivingRoom
Moffas@Spray.se
0708661808
Jerry Linder
Kristinas lustiga trädgård
Det har dykt upp en ny stjärna på himlapällen, en lysande vacker företeelse som väntat länge på sin debut http://kristinaslustigatradgard.blogspot.com/ . Om du vill veta mer om Kristina och hennes lustighet, förordar jag att du sneglar lite till vänster, för där ligger MoffaFridolin, hennes allt i allo på jorden. Det är han som gräver och klättrar i träden på våren. Det är också han som röjer snö på garageinfarten. Moffa och Kristina lever också i en annan värld, i Moffas värld på Wåhlinge Marknad, den värld som Moffa kallar MiddleMilkDominion, och som sträcker sig från den ena handen till den andra tills Cirkeln är sluten.
Du kanske tänker dig en rund figur, men så är inte fallet, hellre då en harmoniernas fason där hela rörelsen av händer formas till en allt snävare sluten krets som når origo men som kommer ut igen på andra sidan genom ständigt ökad hastighet tills handen vidrör den som startade densamma. Så ser moffas trädgård ut, med mång är långa och svåra att fånga, många är borta men finns där ändå; mycket små, mycket små.
Men...alla har de ett värde ändå.
Moffa älskar Kristina, han älskar och hennes lustiga trädgård, kanske främst för att Moffa själv är lika lustig som sin mamma, som sin mormor, säger inte lite. Du skulle ha sett hennes blommland vid Akter-Kastellet; fanns där ingen jord, hon rodde över sjön där kossorna har bajsat, där plockade hon kassar fulla, på tranporten borde hon väl tulla, stora världen fördes över sjön och vårat ställe börja blomstra. Kristina hon gör nästan lika dant; med hästbajs, det går nästan lika bra, det växer så det knakar. Min rabarber mest. Tolv våningar med blad och vippa. Liten vippa längst där nere, högre upp blir vippan stor och bladet litet, mycket sinnrikt, mycket lustigt ja, så är nu Tinas äppelgård. Det blir allt för denna dag. Adjö, nu går vi in till oss ett tag...
Moffas@Spray.se
0708661808
Jerry Linder
Kristinas lustiga trädgård
Det har dykt upp en ny stjärna på himlapällen, en lysande vacker företeelse som väntat länge på sin debut http://kristinaslustigatradgard.blogspot.com/ . Om du vill veta mer om Kristina och hennes lustighet, förordar jag att du sneglar lite till vänster, för där ligger MoffaFridolin, hennes allt i allo på jorden. Det är han som gräver och klättrar i träden på våren. Det är också han som röjer snö på garageinfarten. Moffa och Kristina lever också i en annan värld, i Moffas värld på Wåhlinge Marknad, den värld som Moffa kallar MiddleMilkDominion, och som sträcker sig från den ena handen till den andra tills Cirkeln är sluten.
Du kanske tänker dig en rund figur, men så är inte fallet, hellre då en harmoniernas fason där hela rörelsen av händer formas till en allt snävare sluten krets som når origo men som kommer ut igen på andra sidan genom ständigt ökad hastighet tills handen vidrör den som startade densamma. Så ser moffas trädgård ut, med mång är långa och svåra att fånga, många är borta men finns där ändå; mycket små, mycket små.
Men...alla har de ett värde ändå.
Moffa älskar Kristina, han älskar och hennes lustiga trädgård, kanske främst för att Moffa själv är lika lustig som sin mamma, som sin mormor, säger inte lite. Du skulle ha sett hennes blommland vid Akter-Kastellet; fanns där ingen jord, hon rodde över sjön där kossorna har bajsat, där plockade hon kassar fulla, på tranporten borde hon väl tulla, stora världen fördes över sjön och vårat ställe börja blomstra. Kristina hon gör nästan lika dant; med hästbajs, det går nästan lika bra, det växer så det knakar. Min rabarber mest. Tolv våningar med blad och vippa. Liten vippa längst där nere, högre upp blir vippan stor och bladet litet, mycket sinnrikt, mycket lustigt ja, så är nu Tinas äppelgård. Det blir allt för denna dag. Adjö, nu går vi in till oss ett tag...
fredag 12 februari 2010
MoffasMilkNet-MilkRiverUniversity
AteljéLivingRoom
Ateljelivingroom@hotmail.com
Moffa & Co
Jerry Linder
0708 661808
Så är vi äntligen igång!
Efter 20 års skrivande, små berättelser om hembygden, har tankarna vidgas, datorerna blivit större, och nätet användbarare för privatbruk. Äntligen passar jag här som fisken i vattnet. Min idé är att vi alla kan vara med, på ett eller annat sätt. Därför sätter jag in vår Romblogg på första sidan. Den handlar om begränsningar i vår civilisation. Påven har ett finger med i spelet, och då kanske du färstår...
Nu vill jag inte avslöja mer. Vill du veta mera om annat finns det många bloggar på hemsidan som säkert kan intressera en hembygdsman och kvinna i Öknebo Härad. Trevlig läsning önskar Jerry Linder.
Kondomer
Vi kommer upp från tunnelbanan och ser Vatikanen framför oss. Ser den hundra meter långa kön som leder in i Sixtinska kapellet, dit vi tänkt gå; men …ångrar oss. - Först S:t Peterskyrkan, säger vi, och tar oss över den livligt trafikerade gatan och går in på Petersplatsen och ställer oss i en annan kö, betydligt kortare än den förra.
Mina döttrar, Monica och Annica bjöd mig på en resa till Rom, den enda platsen ute i världen som jag sagt att jag ville resa till. Nu var vi alltså där, vid resans mål, Vatikanen, det är vår i luften, ungefär sjutton grader och ganska molnigt. Nu skulle jag få se kristendomens högborg; förväntningarna var stora och hastigheten i kön maklig och bekväm, ännu så länge.
Vi betalar och får åka hiss första biten upp till kupolen och stiger ut på balkongen som går runt hela härligheten. Det är underbart vackra mosaikbilder runt väggen som håller upp det välvda taket. Egentligen har jag aldrig förstått att man kan skapa bilder med så små färgade bitar. Mönster har jag sett, men aldrig att jag varit medveten om att det går att skapa verklighetstrogna bilder, jag blir alldeles matt.
Men det är ingenting mot vad jag blir i den smala starkt lutande trappan som går på ovansidan om kupolen och som lutar i sidled, ju mera ju högre upp vi kommer. Hjärtat bultar som det bara kan bulta då det går på högvarv och jag blir lite rädd att jag inte ska orka ända upp. Jag som alltid varit så vältränad och haft en okuvlig vilja att klättra upp i stora granen. Men så till slut är vi uppe på den översta plattformen tillsammans med en massa andra turister med samma mål; överblick.
Jag tar några bilder av döttrarna med Petersplatsen som bakgrund och ber Annica att hon skall ta ett kort av mig också, vilket hon gärna gör. Men så gör hon något som inte är så bra, hon trycker på en knapp som låser hela
mekanismen så att jag inte kan ta några flera kort på en lång stund.
Hela tiden går turistströmmen sakta, oändligt sakta, runt tornet och hur många fina bilder skulle jag inte kunnat ta där uppifrån över Rom om det inte var för den där förbaskade knapptryckningens skull. Nu går hela min energi åt till att försöka lösa problemet med kameran, och snart är halva varvet avverkat utan att jag kunnat ta ett enda kort.
Så med ens…
strax nedanför oss, på ett platt tak med en liten byggnad på och en tvättlina med några kalsonger, går en svartklädd gammal man med nedböjt huvud. Han går där ensam mitt i folkmassan som finns ovanför honom i tornet och under honom på Petersplatsen. Min uppmärksamhet på den svartklädda mannen är total och när vi så småningom kommer ner igen från tornet finns bilden fortfarande som fastetsad i mitt fotografiska minne. Hade jag haft kameran igång, vilket jag naturligtvis har först när vi kommer ner, hade jag tagit en bild av mannen som gick där uppe i sin ensamhet och funderade; vad tänkte han på?
Så här efteråt har bilden fått liv igen, min tankesnurra har gripit tag i detaljerna uppe på taket och börjat spinna åt olika håll. Så till slut befinner jag mig i Peru i Sydamerika, i en liten ort mellan bergen och havet där en ensam man går fram och åter i en liten kyrka på landet. Han är präst, den svarta prästkappan är uppknäppt och skjortan också, han är lång och ståtlig men stegen är tunga och släpande, det syns att han brottas med stora problem, vad är det som har hänt?
Påvens ombud på taket i Vatikanen har inte kunnat sova på många nätter, hans tankar har hela tiden kretsat kring en liten bondhåla i Peru där en kyrkans trotjänare gått vilse och nu står anklagad för egensinnigheter. Alltsedan tidernas begynnelse har prästerskapet välsignat de nyfödda barnen i församlingen, men så en dag kom där en präst som sänd från den onde själv. Med högburet huvud har han delat ut kondomer till kvinnorna i församlingen, ett efter ett allteftersom de kommit till honom i lönndom för att slippa de ständiga grossesserna. Men nu har saken blivit känd i Vatikanen och krav på att straffa syndaren har väckts, och nu vilar andsvaret tungt på vår böjda skepnad uppe på taket intill tvättlinan där de blå kalsongerna hänger.
Till ensamheten på taket, den relativa, har han gått för att få tänka ifred, och…varför…just…jag…tänker han…jag som aldrig tvekat…jag som alltid varit Den heliga stolen trogen…varför…nu när jag är gammal… varför skall tvivlet gissla mig…varför? Så går han ännu en runda på det platta taket.
Kvinnorna i de låga husen har i alla tider tagit emot barnen som kommit med jämna mellanrum. Aldrig har där funnits en tanke att det skulle finnas bot för männens krav att fylla dem med sperma närhelst de känner trycket från sin mandom. Ve den som nekar sin man till köttslig lusta. Ve den kvinna som i sig själv känner kättja och närmar sig mannen år från år. Ständigt går hon där med en extra börda i magen, vid barmen, i handen; men nu finns hjälp, och det vet den unge prästen som just fått ett hotbrev från Vatikanen.
Han tar av sig sin svarta Kafta och lägger den på altaret, liksom för att pröva om han kan stå ut med att lägga av prästämbetet, och går sedan ett varv runt altaret. I fickan har han två små paket som han öppnar, sedan trär han kondomerna på de största ljusen som för att se om Gud Fader i himmelen skall hindra honom i hans egenmäktiga förfarande. Ingenting händer… men i Rom går en man som hela sitt liv har helgat den heliga madonnan och som kommit dithän på sin vandringsfärd mot döden att han insett att världen håller på att gå under av det tryck som kommer ur den naturliga böjelsen för Guds skaparkraft.
Nu sex månader efter Romresan har jag fått svar på mina frågor; inifrån som vanligt. I kraftfältet som växte fram mellan Katolska kyrkans trogna tjänare samlas all världens kvinnor och bildar ett osynligt nätverk, så starkt att Påven själv i sin gammelmans vånda, inte längre kan förneka… HIV och aids. Jag är nöjd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
