Nu börjar vi...

AteljeLivgingRoom
Jerry Linder

Moffas@Spray.se
0708 661808

Hemsida:
www.MilkRiverUniversity.se


Den Heliocentriske Lorden

Poeten och extradören, Nils Ferlin, har alltid varit min käraste vän i nöden. Redan i gymnasiet köpte jag min första och enda poesibok, och jag gick direkt till hyllan och tog ut den idag. De första dikterna kan jag utantill, och åtskilliga gånger har jag briljerat med hans dikter då jag varit på fest: - Men nu är det allvar!

Härom dagen var vi till Stockholm och på tåget fick jag ångest. Jag började tänka på vad vi människor som klumpar ihop oss på tåg och bussar, och på vägarna, gyttrar ihop oss så att vi inte kan frigöra de krafter som vi egentligen besitter.

Jag tänkte på min gamla svärmor, hur hon kom cyklande till sin nya hemort en solig dag, och blev kvar där hela sitt liv. Hennes tillkommande hade byggt ett hus i två plan, med en våning i gatuplanet där han hade sin cykelaffär med verkstad, och en våning med två lägenheter. En våning där en annan kvinna huserade vägg i vägg de första åren. Snett över gatan bodde hennes svärmor, som ställde och styrde och ville dem väl. Den unga, alltför ödmjuka damen, fastnade i ett livsmönster som inte stämde med hennes egna förutsättningar, och hon kom därför aldrig loss.

En dag när hon var vid pass 80 år gammal, bad jag henne spela på det gamla ostämda pianot, som hennes tre vuxna barn sällan eller aldrig sett, eller hört, henne spela på; och omedelbart gick hon och plockade fram noter och började spela. De vuxna barnen bara stod där och gapade... allt låg där latent! men det var så dags då...

Jag tänkte också på min gamle vän som gick bort före nyår i år. Vårt förhållande har jag beskrivit i en blogg som heter Ingvar och jag.
Ingen ville lyssna på Ingvar, fastän han hade något vesäntligt att komma med. Han var amatörfysiker och hade nya tankar om kosmos, om ljusets väg från himlakropparna. Han hade en teori så enkel att alla kan förstå utan högre matematik. Han sätte den gängse fysiken på pottkanten, och därför teg man ihjäl honom. Men sök upp min blogg och fundera...

Nu till mitt ärende: När nu vinden vänder, när nyliberalismens grepp över människornas själar avtar, vill jag passa på att vända tummen ner.

De ambitioner jag alltid haft, har inte lönat sig de sista 30 åren, nej tvärt om. Det goda jag levererat till samhället har istället givit mig frustration och evig förbannelse. Den fräckhet med vilken politiker och tjänstemän agerat har givit mig obotliga förluster i hälsa och hård valuta, och detta vill jag presentera i denna blogg, som ligger under min publikation som jag kallar Nätis!.

Nätis ligger ute på nätet och har adressen: http://MoffasMilkNet.blogspot.com .

Moffa fick sitt namn av ett barnbarn, förståss; och jag som är morfar till mina fem barnbarn fick idén att börja skriva min levnadshistoria, därför att barnen och barbarnen inte har tid att lyssna på mig, nu; ty, de äro alla så upptagna av sitt!

Förr kunde barnen lyssna till de gamlas berättelser i mörka vinterkvällar; nu sitter de vid datorn eller TV:n och ser det som förnöjer dem mest, för stunden.

Därför missar de något vesäntligt i sin uppfostran och mognad till vuxna individer.
Där uppe på toppen av vår kultur, bestämmer man vad de ska få sig till livs av andlig spis.

Jag har lagt grunden till en ungdomsgård för flickorna i min hembyggd. Med mina egna resurser, och min erfarenhet inom området, växte det under flera år fram en ridskola på Bergtorp, i Brunnsäng, i Södertälje, där jag bor.

Med dessa resurser gjorde jag ett försök att också skapa en enhet för vingklippta individer; i detta första fall en motiverad alkoholist: Jeppe.

Mycket har skrivits i olika organ, över dessa anläggningars förträfflighet i allmänhet, men ändå gjorde man inget för att bistå mig så att jag kunde fortsätta och utveckla mina idéer; och detta skyller jag på "farbror Miltie", mitt hatobjekt, Milton Friedman, ekonom från Chicago universitet i USA som står för nyliberalismen.

Det är i huvudsak två krav som jag nu vill ställa på samhället:

1/ Min arbetslön i kommunen vill jag få värderad i ett annat ljus, nu då vi vet vad jag har uträttat. Ställ den gärna i paritet med den lön som kommunalfullmäktiges orförande, Anders Lago, plockat ut ur vår gemensamma kassa.

Det hände något under Kjell Olof Feldts tid som finansminister. Sven Grassman oponerade sig mot att det var underskott i statskassan. Han påpekade att finansministern inte tagit upp inkomster och värden från svenska anläggningar i utlandet; hur gick det för honom? han bara försvann! Vilka stod vi i skuld till? De redan besuttna!

Under den här tiden som sossarna gick åt höger (kanslihushögern), och blev mera höger än högern själv, skapade man ett nytt pensionsystem som är djupt kränkande för många människor som arbetat i sitt anletes svett för vår välfärd. Politiker som inte var med på Kjell Olofs idéer kastades ut, och dessutom svarade man inte på klagomål över felaktigheter i själva tankegången om hur ett modernt pensionsystem borde utformas (K.G. Sherman, före detta stadsdirektör i Södertälje har redovisat detta på TV).

2/ Min pension på 9 000 kronor i månaden är således baserad på den lön som jag fått för mitt arbete åt samhället, och den är högst kränkande för mig, liksom för många andra som lagt ner hela sin själ i idéellt arbete med bland annat ungdomar.
När man vet att varje unge som kommer snett kostar samhället miljoner kronor att rehabilitera, och som kanske aldrig blir som folk igen, kan det vara svårt att låta bli att agera; särskilt för den som har en religiös läggning och embati i ryggsäcken.

I vårt samhälle, har i den snåla högervinden där nyliberala tongångar gällt, allt fler människor måst tänka som barbarer för att överleva. Alla vet vi att arbetsförmedlingen och försäkringskassan inte följer de anvisningar som finns i den grundlag som bygger på en religiös värdegrund.

Nu protesterar jag mot hur samhället bemött mig i mitt arbete för det goda livet; och om ni undrar varför jag inte kommit med mina klagomål tidigare, så beror det på att man sannolikt har svarat just detsamma som stadsdirektör Ulf Dahlsten sa till mig då jag bad om hjälp till ett behjärtansvärt ändamål: - Du vet Jerry, kommunen har inga pengar! Skitsnack, det är bara det att man gett initiativet till den så kallade marknaden som styrdes av "Farbror Miltie", som skickade pengarna vidare uppåt, att fördelas mellan solidariska ryggdunkare.

Det här får bli första vandringen mot saligheten, och jag har skapat ett system att föra diskussionerna i: MoffaFridolinsMellanMjölkSafari, den som börjar i
på min barndoms tummelplats, Gulagårn, i Södertälje, huskonplexet som ligger mellan Oxbackskolorna och Torekällberget...

Min SAFARI har inget slut, den är en logaritmisk spiral som vänder längst där inne, men jag kan berätta att en av resorna går förbi en stat som idag heter Benin, på Afrikas västkust; förr hette den Dahomey och räknas som jazzens hemvisst, och där fanns de s.k. amazonerna. Idag finns där ohyggligt mycket HIV och aids.

I Benin och grannlandet Burkina Faso, har Pingstkyrkan i Södertälje, del i ett projekt, en skola för hemlösa pojkar; pojkar som annars blir brottslingar som ofta förstör samhället och sig själva.

Min safari går först åt två håll, både till Expresso House på Västerlånggatan i Gamla stan, och längs järnvägen mot Flodområde 63, ett av naturen skapat område mellan skolorna i Gnesta, Mölnbo, Hölö och Vagnhärad, samt Trosa, där vattnet i sjösystemet rinner ut i världshavet.

Jag kommer att vända mig, med min skriftväxling, till närmaste avdelning av SKTF, som var mitt fack på slutet av min officiella arbetstid. Där börjar min safari, och hela kontakten med fackföreningsfolk och politiker i vårt så förträffliga samhälle, kommer att redovisas under resans gång. Bara så du vet!

En mästare köpte det huset, och byggde en våning till...

MVH Jerry Linder

/ Medlem i Svenska kommunaltjänstemannaförbundet/ fd studieorganisatör/
för tillfället miljöpartist och medlem av Svenska kyrkan/

Självutnämnd AMBASADÖR de FloodArea63 / From Trosa To Dahomey/.


BriggenTageDanielssonsHjärta kommer att upparbetas

Vis skapandet av Briggen Tre Kronor af Stockholm, som då hette Stockholmsbriggen, var jag inne i en expansiv period. Många resor blev det upp till Skeppsholmen. Första gången var intressant ty då hade jag ingen aning om att jag var så intresserad av projektbyggande.

Det var så att jag hade läst mycket om A.E.Nordenskiöld, hans expeditioner på Spetsbergen och hans släkt och uppväxt i finland. Han var rabulist, skrev man, det tyckte jag om. Själv kände jag mig också som en sådan, eller som vi säger: rebell.
Jag uppfattade ordet så att re betyder åter, och bell, bra, god. Alltså den som vill göra det bra igen för människorna.

Nordenskiöld hade använt den ordinarie upplagan av Stockholmsbriggen, fartyget Gladan, som var systerfartyg till Falken. Gladan och falken finns ännu byggda i plåt, de riktiga fartygen vet jag inte vart de tog vägen. Många av de fartyg som användes för valfångst och andra uppdrag i Norra Ishavet skruvades till slut ner i isen och försvann. När Nordenskiöld och hans besättning gjorde sin resa runt Euroasien hade de ett fartyg med både segel och ångmotor.

När jag upptäckte skrovet till Stockholmsbriggen måste jag bara klättra upp på däcket, som ännu inte var färdigt, för att prata med en timmerman. Han sa att jag skulle vända mig till en annan och han sa att jag skulle gå in på kontoret och prata med Sture Haglund. Sture är en god säljare, och han sa att han uppskattade mina kunskaper om Nordenskiöld och så blev jag hastigt och lustigt medlem i Föreningen Stockholmsbriggen.

Det var efter den gången jag besökte Skeppsholmen frekvent och fick vara med de stora grabbarna ett tag. Man frågade varför jag var så intresserad, och jag sa att
det berodde på att min morfar byggt en stor segelbåt som han seglade med i Hjälmaren. Det skrattade man åt, men jag sa också att han vann stora segrar i kappsegling i denna sjö också, det var bara det att det bara fanns två båtar i den klassen. det var morfar och så schfen för största skofabriken i Örebro. Fär övrigt hade jag paddlat kajak sedan jag var 16 år.

Stockholmsbriggen är sjösatt nu sedan flera år, och den har varit med på kappseglingar, men det intresserar egentligen inte mig just nu; det som intresserar mig hur briggen blev till. Hur människor med idéer sköt till pengar och arbete, samt mera idéer och gjorde bygget av detta stolta skepp möjligt. Ty, det är nu så att jag är behäftad med ett stort fel i huvudet, jag hyser en figur där som presenterar sig som Moffa, MoffaFridolin. Och inte nog med det, han har en antagonist där också som heter herrKamrerGoldfinger, en torr och tråkig, men mycket rättvis ande som inte är rädd för att sätta sig upp mot Moffa, och särskilt MoffaFridolin, som är Moffa men lite pratigare, eller ska vi säga, en aggitator.

När det gäller den virtuella brigg som vi har skickat iväg till Kanaans land och vidare mot Dahomey, det gamla namnet på Benin, så vill vi (Moffa & Co) tillkännage att briggen i begynnelsen var en liten flotte som några grabbar på Nådhammar, där Arlas källa fanns, hade byggt. Men så en dag gav den sig iväg helt självsvåldigt med strömmen och fastnade i isen under en stor kraftledning i MilkRiver (det smala sundet mellan Ulriksdal och Långsjödal, och att den sedan ångrat sig och kom tillbaka till Ulriksdal där några sommarstugeägare lotsade den över till Oxviken, där Vatt-Anna växte upp i huset där Hanna-Vanna föddes. Vatt-Anna föddes på skullen i en ladugård inte långt därifrån, Johannesberg, som ligger under Nådhammar.

Där låg flotten högst några dagar innan vår kusin, med motorbåten, och Lilla i och MammaMa, hämtade den och lotsade den över lagunen igen och förtöjde den vid vår brygga till AkterKastellet, och den stora vinklade björken, och där har den legat nu i femton år. Att jag vet att det är just så många år sedan, beror på att Messias med Missilen är 17 nu och då var han bara två år och måste lyftas ombord. Alla fem Rumpnissarna (barnbarnen) ville nämligen rengöra flotten från fågelträck och skräp, och därför blev den kliniskt ren kan man säga. Nu växer det al och björk på den, samt en tall och en gran, förutom en mängd olika sorters gräs. En and boade där förra sommaren. Genast anade jag, när vi förtöjt flytetyget att vi hade en levande ande boende i skrovet, och den kallade jag för MilkRiverUniversity, och nu har den en egen hemsida på nätet.

Men flotten födde en brigg, och briggen håller på att föda ett riktigt universtet som håller på att grundas på andra sidan sundet, mellan Nådhammars marker och Hjortsbergas, ty gränsen går rakt över Oxsundsviken torpstuga där Anna bodde.

Från Dresden i Tyskland kom för en tid sedan ett tvillingpar (far med briggen till Medelhavet för tillfället), Konrad och Anna, som är halvbror med UngeHerrUrban, han som är släkt gift med DonnaSolànKinte, som också är med på briggen. Senare ska jag förklara deras släktskap med Anna, men nu ska det handla om landområdet mellan MilkRiver och Sillen, den sjö som Harry Martinsson bodde vid när han fick familj för andra gången. Det är Sillen som slutar med en å som går förbi Vagnhärad och slutar i hanmnen i Trosa, där De sjungande Sju Haven tar vid.

Det utstakade området mitt för Akterkastellet, västerut, har Konrad gjort en karta över och skickat till myndigheterna för bedömning. Denna karta har kommunens egen grundkarta i botten, och på sin egen har Konrad gjort sina önskemål synliga.

På högsta delen av området har han ritat in MilkRiverUniversity tillsammans med de byggnader som hör till en skola för "Höga Konsten i Sörmland". Ännu återstår många turer kring adressen: www.MilkRiverUniversity.se ...

Fuchsia i komposten

Alla mina fuchsior som jag lade ner i kompostlådan och täckte med löv i höstas dog.
Men några skulle jag inte spara så dom slängde jag bara på den vanliga komposten och döm om min förvåning när jag såg fuchsierna sticka upp där för några veckor sen. Ibland behöver man inte anstränga sig.