MoffasTidskrifter
AtekjéLivingRoom
Moffas@Spray.se
0708661808
JerryLinder
3:an
MilkRiverUniversity
Hoppas att du läser klabbet,
ifrån början och till slut;
luntan tar du med till labbet,
se hur skriften smetas ut!
En text med mycket lite vett,
med hopp å skutt å hopp på hopp,
och så till slut en piruett,
galopp och stopp.
Om du läst 1:an och 2:an av Moffas så kallade tidskrifter vet du att det finns en kluvenhet i min karaktär som jag gett var sitt namn.
Moffa är min fantasifulla och obetänksamma fason medan Kamrern får stå för ordning och kritiskt tänkande.
Moffa är den som dominerar mitt skrivande, medan Kamrern står i bakgrunden och lider.
Under ett antal år har jag bevistat några föredrag i Stockholm tillsammans med en god vän som är väl bevandrad inom fysik och kosmologi. Det har varit i ABF-huset och på universitetet, en gång i Kungliga vetenskapsakademiens högborg, samt ett antal gånger på KTH där vi fick tillfälle att lyssna till andra amatörer som presenterade egna tolkningar av olika vetenskapliga spörsmål. Det har varit mycket givande för mig, framför allt den del av mig som jag kallar Moffa. Ja, man kan gott säga att han har njutit av alla ord som kommit honom till del. Ord som i mitt huvud format sig till bilder vilka så småningom blivit både röriga och rörliga. Att de är suddiga och väl fantastiska bekommer inte Moffa särskilt mycket, men väl hans motpol, Kamrern, som också ryms i samma skalle.
Av vilken anledning har jag då släppt dessa två motsatser fria i 3:an av Moffas Tidskrift?
Naturligtvis beror det på att Moffa är den enda berättaren jag har tillgång till, och då följer Kamrern
med på köpet, så enkelt är det. Eftersom Moffa har så mycket att berätta vore det en dödssynd att inte låta honom komma till tals.
Men varför MilkRiverUniversity? Vi får se…
Min vän heter Ingvar Åstrand, det var han som visade vägen till Jan-Olof Jonsson som släppte in oss på KTH.
Med all respekt…
Hej Jan-Olof!
Skriver och tackar för de intressanta träffarna jag fick vara med om på KTH. Tyckte inte att mina ”forskningar” platsade på dina seminarier eftersom jag inte kan relatera mitt upptäckta rörelsemönster till gängse matematik.
Men det har varit positivt för mig att förutom dig också få träffa andra fritänkare inom vetenskapen. Jag vill inte förakta andras ”ovetenskapliga” synsätt, utan hellre se den samfällda kunskapsmassan som ett förråd där vi kan välja ut råämnen som sedan kan skalas av, mejslas ut och omformas till en modell som med största sannolikhet fungerar som naturen själv. Kritiken får vänta tills jag ser vart hän det bär. Att människan skulle nå ända fram till den minsta gemensamma nämnaren är högst osannolikt, anser jag, det är inte ens önskvärt; vad skulle vi då söka efter.
För min del började jag intressera mig för alternativ vetenskap redan då jag gick i sista ring i gymnasiet. Då handlade det om kostvanor. Doktor Ragnar Berg kom hem från Tyskland efter att ha studerat syra-bas-balansen. Märkligt nog blev jag till slut en hängiven vegetarian och hälsosökare. Jag hade ingen som helst aning om att jag skulle bli intresserad av vetenskap från det hållet.
Min blivande fru nappade också på detta och i många år odlade vi biodynamiskt, vilket betydde att vi kom i kontakt med en livsåskådning som inte delades av våra nära och kära. Numera är allt förändrat och jag har på nära håll upplevt en revolution vad beträffar mat och levnadsstil. Helhetssyn är ett viktigt begreppet för oss idag. Det viktigaste faktiskt! Helheten har vuxit fram under de trettiofem år jag varit intresserad av dessa frågor, och nu har vi IT också.
Som vi kan se från universitetsstaden Umeå har dessa idéer, först sakta, sedan explosionsartart, utvecklats till en rörelse som i viss mån redan gått för långt; men budskapet är solklart: ”Den allmänna uppfattningen om kostvanor, och vårt sätt att hantera omvärlden, stämmer inte med en önskvärd utveckling av livsbetingelserna”.
Nåväl, nästa fas i mitt sökande var också av kemisk-biologisk natur. Jag läste i Studentlitteratur om natrium-kalium-balansen i cellerna och fann ett system där ”något” kan reglera trycket genom att slussa Na- eller K-joner genom cellmembranet. Cellen håller vätska både inne i och utanför membranet. Mest kalium inuti ger rätt tryck, och genom att ”pumpa” natrium eller kalium genom membranet och fördela de alkaliska jonerna på rätt sätt kan det osmotiska trycket hållas perfekt. Denna subtila förmåga hos ”något” kallas natriumkalium-pumpen. Även vätejoner påverkar processen, men jag vet inte hur.
Redan här har vi ett system som i sig är beroende av något i ett större system. Systemet består i sin tur av andra mindre delsystem i all evighet. Det finns således ett oändligt stort och ett oändligt litet system som båda står i kontakt med den enskilda cellen. Det osmotiska trycket i cellerna skall svara mot det behov som råder för tillfället.
En eftermiddag på min arbetsplats kom dåvarande stads-ingenjören in till mig på rummet och visade på en artikel i
tidskriften Ny Teknik. Den handlade om en svensk forskare i Paris som kom med en idé om ett minsta elementärt energikvantum. Jag skall inte här relatera artikeln, men jag vill nämna att händelsen satte igång ett nytt steg på min ”flerstegsraket”. Jag köpte tidningen och tog kontakt med min chef, Nils Hedlund, och fick en presentation av hans egna tankar om artikeln. Jag ska återkomma till detta så småningom.
I det här läget kom Ingvar in i bilden. Vi hade långa diskussioner, ofta ute i det fria, strax intill hagen där mina hästar gick och betade. Diskussionen var intressant för oss båda eftersom vi är mycket tvärvetenskapligt intresserade.
Mina tankar om biologiska system började likna dem jag var bekant med från mitt arbetsfällt.
Redan som femtonåring assisterade jag lantmätaren vid stommätningar i kommunerna runt Södertälje. Jag blev sedan mätningstekniker i hemkommunen.
Under dessa år har mitt systemtänkande mognat och nu kan jag se en liten detalj på vår tomtkarta transformerad till många olika system.
Alla lokala system går nu att överföra till det globala systemet; GPS, och det är väl inte märkvärdigt i sig, men det förklarar kanske vår utveckling i stort.
Detta ”något” som reglerar celltrycket måste ju vara något.
Det gick jag länge och funderade på, och som en blixt…som man säger, såg jag framför mig ett system som är allom bekant. Man skulle kunna se det som en enkel knappsnurra som hålls igång av min hjärna genom mina händerna.
Systemet var levande i allra högsta grad och det roterade än åt det ena hållet, än åt det andra. Om jag blundar och låter Moffa presentera systemet visar han på något nytt och fascinerande. Ty när jag analyserar den virtuella snurran närmare ser jag att den är gjord av ett elastiskt material där
rörelsen går åt båda hållen samtidigt.
Två självstående enheter samverkar en oändligt kort tid
Medan det gamla systemet, det konservativa, rör sig mot periferin, föds i centrum ett nytt, revolutionärt system, som går åt det motsatta hållet.
Moffa har gett mig en glimt av det gudomliga; nu återstår Kamrerns induktiva tänkande. Således söker jag vidare efter system som kan associeras till min ”levande modell”.
En urgammal bild från Kina har fångat mitt intresse mer än andra. Jag läste en tid allt jag kunde få tag på om Tao, den gyllene medelvägen, eller bara vägen, rätt och slätt. Då jag ritade av mitt system, som jag såg det, kom det att likna t’ai chi, tecknet för balans, med Yin och Yang. Kinas tänkare har i tvåtusentvåhundra år varit uppdelade i två läger, en falang som hyllar Lao-Tzu´s skrifter Tao te ching och en som vördar Konfucius lärdomar. Båda grupperna använder kunskapen om Yin och Yang i sin världsbild.
Så långt var jag kommen i början på 80-talet, det var då man satte en mätningstekniker på en fyr i Östersjön för att han sagt sanningen om ett sjökort då en rysk båt gick på grund i skärgården. Nu började det brännas. Det fria ordet var hotat!
Ingvar och jag fortsatte våra utomhusdiskussioner medan hästarna betade i hagen. Ibland hann solen gå ner och månen upp, medan dimman lade sig på ängen och mörkret föll.
Först då Ingvars fru kom ut på balkongen och ropade: ”Ingvar, kom in och lägg dig nu”, kunde vi slita oss från varandra så jag kunde åka hem.
Knappsnurran var nog så fascinerande men en morgon visade Moffa upp ett system som liknar solsystemet. Solen i mitten och jorden som kretsar runt omkring. En enda partikel fick representera alla planeter. Han hade vänt systemet 90 grader, och jag såg där en stjärna med en roterande satelit utanför.
Nu blev mönstret tydligare och jag såg i mitt inre att klotet som kretsade runt solen vandrade ut och in växelvis. För varje gång den vände utåt eller inåt bytte den också varv precis som i knappsnurran. ”Det skulle kunna förklara ett och annat i jordens historia”, sa han, ”istider som kommit och gått, samt magnetfält som bytt pol”. Men efter en tid började jag misströsta. Kamrern sa att något var fel, men vad sa han inte? Förmodligen därför att han själv inte visste, men han skulle återkomma, sa han.
Så med ens kom svaret; lite försiktigt och trevande som vanligt.
Det kallas abduktion när man litar på Moffa och hans intuitiva förmåga. Kamrerns deduktiva tänkande leder bevisföringen utifrån och in medan hans induktiva analyser härleder det allmänna ur det enskilda.
Genom att tillåta sig den abduktiva metoden och låta Moffa pladdra, och sedan leda processen över till Kamrerns deduktiva och induktiva tänkande når jag en helhetsbild som annars inte är möjlig.
”Naturligtvis, så dum jag är, sa Moffa, jag håller med dig, solen snurrar ju den också och det klart att klotet bara har att följa med solvinden”.
Knappsnurran som modell har alltså sina brister, säger Kamrern torrt, och ser förnuftig ut.
Jag släpper taget om Kamrern för en kort sekund och låter Moffa övertala mig att bestiga Gaija som med den virvlande solvinden pressar sig långt ut i rymden, samtidigt som ”något” där ute vänder rörelsen inåt igen, in mot den roterande solen och Kamrern som vägrar deltaga.
”Så har jag där ett eget system; med Yin och Yang”.
Solen är en mygga i det stora alltet,
ett litet stoftkorn rör sig kring ett större ting.
Jordens bana, en spiral som rytmiskt ändrar form,
två faser, ett system; så är det, tänker jag.
Nu känns det bra,
så upplever jag naturen;
och mig själv.
Underbart,
ack alla känslor.
Efterfrågas sunt förnuft
och metodik,
logik och självkritik.
Nåväl, tanken är väl fri,
för fan;
men ordet?
”Något” trycker utifrån,
något annat inifrån.
Någonting där inne
möter någonting där ute,
däremellan;
mitt jag, mitt mig,
mig själv!
Det här blir poesi vill jag lova, och du förstår nog varför jag menar att mina tankar inte platsar på en kunglig teknisk högskola; men i alla fall, som man brukar säga.
Redan på ett tidigt stadium var det en antroposof som tyckte att mina idéer liknade den tyske naturforskaren Goethes. Förmodligen för att smickra mig, men det ledde till att jag åter tog upp mina studier om antroposofi. Jag har läst många böcker av Rudolf Steiner och en person som haft stor inverkan på honom är just Goethe. Det må vara hur som helst med det, men jag är förvånad över att dessa mina metafysiska tankar kom; och stannade…
Genom kontakten med Ingvar Åstrand, som har ett mate-matiskt sinnelag, konfronteras jag ständigt med vetenskapligt tänkande. Ingvar kan mycket om konventionell fysik och refererar ständigt till kända namn inom fysiken.
På så sätt börjar min levande modell likna ett system som ganska snart kan presenteras som vilket annat fysikaliskt system som helst, tror Moffa ja, Kamrern är av en annan uppfattning.
Det är bara det att jag inte har några matematiska formler att hänga upp mitt levande väsen på.
Rymden, det yttre, är som det oändliga havet, som människorna såg det innan de kunde bygga fartyg; där stjärnor genererar virvelvindar som tillsammans bildar ett system som är så gott som stabilt. Ett ”något” finns dock alltid där utanför som trycker på så att allting svajar…
Jag kommer utsökt att tänka på en virvel i ett en bäck, där stenar och stolpar i vattnet tvingar in vattenmolekylerna i virvlar som är bestående. De står där precis som den glupska gäddan som sakta rör på stjärtfenan före ett blixtsnabbt utfall mot en betesfisk. Den vattenhungriga virveln står där sugande, medan tiden leder vattnet in i den fräsande spiralen, som ovarsamt dansar runt med atomerna några sekunder, för att till slut slunga dem ifrån sig, ner mot det brusande havet.
Nog har det svajat allt, det vill jag lova. Att ge sig ut på dessa svindlande djup är väl lika farligt som då Ikaros flög för högt och kom för nära solen. Mina tankar blir allt djärvare. Ett system med ett yttre och ett inre är väl inte förmätet att måla fram. Ja, så övermodig har jag blivit att jag dristar mig att analysera Gud och Djävulen. Kamrern suckar.
Lite rädd är jag ändå, men jag anser att kartteknikern på sjö-karteverket gjorde rätt som tillkännagav att man inte hade lagt ut grundet på kartan. Hans överordnade menade annorlunda. ”Sanningen skall göra eder fria”, sa Jesus.
Men visst ser jag risker, däremot kan jag inte räkna ut kon-sekvenserna (så sant så sant). Sanningar är laddade, jag vet nog, de har ett pris som vi ibland inte vill betala, men i långa loppet går det inte att hålla igen och då brister fördämningar. Så vill jag vara den förste som håller fanan högt (stora ord), men kanske är jag snart förbrukad (förmodligen). Sant och falskt möter ständigt varann.
Där har vi just de två systemen som jag målar fram. Från litteraturen har vi de kända orden av Don Juan: ”Som jag målar Donna Bianca…” Om jag säger att det inre är Gud och det yttre är Djävulen, tror du mig då. Näppeligen. Om jag säger tvärt om då? Jaså, inte då heller. Kanske du är ateist och inte bekänner dig till någon Gud alls, då måste du väl ändå tillstå att det finns en eller flera krafter i naturen som vi inte förstår. Jodå. Men varför hårddra det hela, räcker det inte om vi går en pytte liten bit på väg mot naturens inneboende gudomlighet. I stället för Gud menar Moffa att man kan säga det gudomliga, men vem har då skapat allt detta gudomliga om inte Gud? replikerar Kamrern snusförnuftigt. Frågan får vara öppen.
En morgon vaknade jag vid att jag kände en skön värme i hela kroppen. Aldrig förr hade jag upplevt en sådan känsla. Jag satte mig upp i sängen och läste Fader Vår och sedan lade jag mig ner igen och tänkte över det inträffade. Ganska snart insåg jag att det var en uppenbarelse, men sådana händer inte här och nu och inte vanliga människor som du och jag!
Nå vad såg jag då?
Jag menar inte att det är sanning allt detta jag säger, det gör jag inte, men det är så jag ser det, och det bär framåt; hela tiden.
Religionsutövare och fysiker ser på världen från skilda ståndpunkter. Alla kan väl hålla med om det. Den värld som vuxit fram i religiösa samfund skiljer sig ofta från den värld som fysiker forskat fram. Därför har man skapat skilda system för att förklara världen. Ja i själva verket innehåller de en mångfald modeller som var och en hålls ihop av sin ledare.
Men låt oss förenkla det hela lite och säga att det handlar om två från varandra skiljda synsätt med var sitt språk.
Det jag såg den där morgonen var ett system där fysikens och religionens domäner smält samman till ett enda system.
Många försök har jag gjort under årens lopp att beskriva detta, och misslyckats, men kanske det går bättre denna gång. Det är inte lätt, men inte svårt heller. Svårigheten är att ta det hela på allvar.
Vi fortsätter med min levande modell, och nu är vi inne på semantik. Joakim Israel, professor i praktisk filosofi, skrev i en bok som jag läste en gång, att språket är en spegelbild av verkligheten. Det har jag också fått bekräftat på andra håll. Frågan jag ställde mig: ”Vad är ande, kropp och själ?” fick genom uppenbarelsen ett förnuftigt svar. Hör här!
I det inre av cellerna finns mitokondrier där glykogen och syre möts i en kemisk reaktion, en förbränning, som kallas cellandning. Andningsprocedurens ändamål är att frigöra energi som organismen behöver för sin existens. Genom andningsrörelsen i lungorna, pumpas syret in i kroppen och stjäl till sig kraft från omgivningen. Sitter många i ett litet rum med dålig ventilation är reaktionen påtaglig. Syremängden sjunker och koldioxidhalten ökar medan personerna blir tröttare och tröttare. Vi delar alla på livsrummet och de livgivande grundämnena. En förbränningsmotor drivs med ett organiskt ämne, t.ex. bensin. För att en förbränning skall ske måste bränsle och luft blandas i förgasaren. Syre och det organiska ämnet förenas i en kemisk reaktion och därvid frigöres energi som driver fordonet. Processen kan ses som en andning på samma sätt som hos människan. Ett antal människor, i grupp, som hålls samman av en idé, kan sägas vara besjälade av samma anda, laganda. Samma andas barn, säger man. ”Något” håller dem samman och ger dem styrka att utföra det man har bestämt. Detta något är ande. Anda, andning och ande har samma mening. Att vara ”något” som ger kraft.
Helig ande är helande kraft, som håller ihop ett system.
Begreppet kropp är lättare att fatta. En kropp kan man vanligen ta på, den är mera påtaglig, om man säger så. Den är oftast konkret, ja rent av materiell. Men…
Rudolf Steiner använder kroppar som inte går att ta på.
Så är eterkroppen den kraft som bygger upp den fysiska kroppen. Då människan mognar förädlas astralkroppen och människan blir andligare.
Kroppar har massa och massa är energi.
Själen ser jag som den enhet som styr materia genom kroppen. Kraftimpulser från anden regleras av själen och flödar in i sitt ändamålsenliga sammanhang och bygger ständigt upp kroppen, den av kött och blod samt den materiella omvärd som vi förfogar över. Ständigt sker ett helande av den fysiska kroppen.
Då den helande, den helige ande, inte förmår att upprätthålla balans, utvecklas astralkroppen, d.v.s. medvetandet om existensen ökar.
På vår vandring genom livet kommer vi ständigt till vägskäl där vi måste välja riktning. Då arbetar själen för högtryck.
Är själen sund och stark orkar den tänka ut en plan med hjälp av erfarenheter vi har från vår levnad. Är själen svag orkar man inte tänka ut någon lösning på problemet och då blir man kanske sittande där handlingsförlamad. Själen är en förmåga som mitt väsen är utrustad med, den går ej att finna på någon särskild plats i kroppen.
Själen kan i viss mån motiveras och tränas…
Själens uppgift är att välja rätt handlingsmönster. I vissa lägen handlar vi reflexmässigt, som robotar. En robot styrs av ett program som i begränsad mån kan ta emot feed back. Själen är det primärprogram som väljer andra program som riktar andekraften åt rätt håll, och således kan man säga att Ande, Kropp och Själ, har sina motsvarigheter i den materiella världen som kraftkälla, hårdvara och programvara.
Ett levande väsen, som människan, är ett självbyggande system med oändligt många integrerade kretsar.
Du står vid en trädgårdsgrind och har inte ätit eller druckit på flera dygn. Inne i trädgården finns mogen frukt och en brunn med krisrallklart vatten. Vad gör du om ingen svarar då du ropar? På grinden står det med tydliga bokstäver att ingen obehörig äger tillträde, och du känner att du håller på att svimma av utmattning. Du lägger handen på klinkan och då går grinden upp. Räddningen är nära. Med några stapplande steg är du framme vid brunnen, men just som du sätter dig ned på knä för att fylla händerna med det livgivande vattnet kommer en väktare med en påk i handen. Han skriker åt dig att du skall ge dig iväg, och när du dröjer på grund av utmattning slår han dig med käppen.
När det gäller liv eller död väljer vi livet till varje pris.
I det här läget måste du få vatten inom några timmar och därför är det troligt att du måste stjäla för att kroppen skall fungera. Av fysiologiska skäl måste du stjäla och dina själs-förmögenheter är helt beroende av om du får vätska, antingen från en brunn eller ur en frukt som innehåller mycket vatten.
Av flera skäl väljer du att gå längs staketet, åt det hållet som väktaren inte gick, i hopp om att finna ett hål i staketet där du kan åla dig in och stjäla av frukten som ramlat ner. Det har jobbigt att ta dig fram och måste gång på gång stötta dig mot staketet för att inte ramla; men frukten är värd priset, det är fruktan(s)värt, eller hur?
Vi ser här att själ, skäl och stjäla betyder välja eller skilja ut och det är just vad ett program är till för.
Den goda anden, i berättelsen här ovan, är ditt väsens förmåga att hålla stånd, medan väktaren, som missförstod dig och trodde att du var en vanlig tjuv, är en ond ande (kraft) som minskade din tro på hjälp utifrån.
Hade han varit vänlig och tillmötesgående skulle han ha stärkt dina krafter redan innan du fått vatten i dig.
Ja, något i den stilen tänkte jag då jag fick min upplevelse, och i och med att den religiösa bilden sammanflätas med den fysiologiska, naturvetenskapliga, har min syn på människornas förmåga att lösa svåra existentiella problem ökat. Livets och mänsklighetens existens klarnar medan den inre bilden nyanseras. Eller, tänker jag fel där…?
Datoriseringen i vår tid gör att ungdomarna lär sig att tänka stort, och i och med det lär de sig att se livsbetingelserna på ett realistiskt sätt. Kanske inte som jag precis, men på likande sätt, huvudsaken att vi slipper den blinda fundamentalismen. Så länge solen skiner, och fotosyntesen fungerar, sker förändringar på jorden som är oberoende av människorna. Därför måste vi med jämna mellanrum åstadkomma nya system som kan förhindra krig och kaos.
Jag tror inte på en fred där alla är överens, men jag tror på ett sätt för människorna att leva utan att döda varandra. Demokrati är ett förhållningssätt som bygger på logik, låt oss förankra och utveckla den metoden. I Livets bok har Martinus mycket att lära ut om kärlek till vår nästa och fred på jorden; läs den!
I mitt rörelsemönster finns ytterligare detaljer som jag inte har visat på. Det är ett moment där en kropp stoppas upp i sin framfart av en obeveklig makt. Det kan vara planeten, som inte orkar kretsa längre ut, eftersom solen inte har kraft nog att påverka den. Endast längst inne i massan finns ännu en viss rörelsefrihet, på samma sätt som i en människa som mist sin handlingsförmåga; det rör sig fortfarande längst där inne i hjärnan medan spänningen ökar.
Spänning får planeten att häva sig ur sin belägenhet och med en undanmanöver, för att inte krossas, vrider den sig och glider in på ett nytt spår så att rörelsemängden som ännu finns kvar inne i kroppen kommer till nytta då rörelsen fortsätter i solvindens riktning; men nu i omvänt läge (Saulus blev Paulus).
Länge gick jag och funderade på hur kroppen skulle bete sig i själva vändpunkten. Jag trodde ju att min drabant skulle vända och vandra tillbaka samma väg som den kommit.
Men så klarnade bilden till slut och jag förstod att jordklotet, om det är solsystemet vi talar om, måste röra sig i den riktning som solen snurrar. Solvinden är den kraft som driver klotet runt solsystemets axel och då solen inte längre orkar driva rörelsen längre ut mot de andra solarna runt omkring, måste rörelsen naturligtvis anta en ny riktning.
Jag ser jordklotet som en trissa vilken fräser ut ett spår i etern, som för mig är allt annat en ett tomt rum. Spåret har spiralform, och i denna fas vidgar sig spiralen tills ett maximalt läge uppnåtts. Alltså, då klotet, som har ett inre som är plastiskt, bromsas upp, kommer innandömet att fortsätta sin bana som om ingenting hänt, medan spänningen i massan tilltar. Till sist når den elastiska massan ett tillstånd som får den att vrida hela klotet in i en ny bana.
Nu kommer roten ur minus ett in i bilden, viskar Moffa.
Visst är det spännande och visst är det en saga, det förstår jag väl! Men hur skall jag få vetskap om det finns ett stänk av sanning, om jag inte berättar den för någon; någon som vet hur det är; men vem?
Naturligtvis är det rena fantasier; jag vet det, men ändå har rörelsemönstret funnits i mitt huvud i många år nu.
Färutsättningen är förståss att det finns en eter, ett medium som rörelsen kan fortplanta sig i. Etern ser jag som ett hav där vågor, elektromagnetiska vågor som rör sig obehindrat i alla riktningar. Endast då vågorna har snarlik frekvens påverkar de varandra. Är frekvensen lika, och har motsatt riktning, släcker de ut varandra. Är rörelsen riktad åt samma håll förstärker de varandra precis som vi lärt oss i skolan. Eftersom jorden har sitt magnetfält, som sträcker sig långt ut i rymden, blir hon ett lättfångat byte för solvindarna, både de som kommer inifrån (vår sol) och de som kommer utifrån (alla andra solar).
Först om denna eter existerar är sagan logisk och då skulle mina tankar kunna vara realistiska. Men egentligen gör det detsamma så länge vetenskapen inte accepterar abduktion som forskningsmetod. Jag har inte de resurser som behövs för att sätta igång experiment som kan bevisa Moffas utsagor och så länge allt förhåller sig på det viset får mina idéer förbli sagor. Eller som Kamrern säger, vänta och se.
Kamrern ser nöjd ut! Moffa något småsur.
Materia förblir vid sitt tillstånd tills ett tillskott av energi framkallar evolution, förändrar mönstret och föder nya rörelser. ”All materia har liv”, säger Martinus.
Ett system har en inre och en yttre funktion. Det yttre står i förbindelse med de världar som befinner sig utanför systemet och det inre har sina kontaktytor med de innanförliggande systemen. Precis som jaget; som jag ser det.
Jaget är det membran som står pall för det inre och det yttre trycket och bevarar den fasonen tämligen konstant.
Det som roat mig mest under de senaste åren är själva vändpunkten. När kommer den, och hur ser den ut?
Ingvar redogör för en elektromagnetisk rörelse som ökar i hastighet och förändras i form så att våglängden ökar samtidigt som amplituden minskar (precis som vattenvågor). Eftersom energin i systemet minskar under processen kommer massan som ingår i rörelsen att minska medan hastigheten ökar. Formen förändras systematiskt.
Till slut blir våglängden så lång att den antar formen av en rät linje med amplituden lika med noll. Då har systemet tömts på all energi och förr eller senare kommer alla system att kollapsa. Men innan dess samverkar de med andra system i dess omedelbara närhet. För att se detta klart och tydligt måste man reducera antalet system, då ofta till två, som i cirkeln med Yin och Yang:
Vad händer egentligen inne i cirkeln?
Som du vet finns i det vita något svart och i det svarta något vitt. Yin består av ett inre, som utvecklar sig till Yang, medan Yang i samma veva obönhörligt genomgår en metamorfos och blir till Yin. Varje enhet har en inre och en yttre sida. Den vita pricken i det svarta fältet väller fram och ändrar riktningen så att hela banrörelsen blir ett klot som växer och avtar i tiden. Därav kommer det sig att sfären är den mest ekonomiska formen hos materia och att denna form är Gudarnas form.
Jordklotet ändrar ständigt form genom att vulkaniska krafter pressar fram magman utefter vissa sköra linjer i skorpan. Vulkaner växer ständigt fram ur havet och skorpan är indelad i så kallade tektoniska plattor som rör sig med flera centimeter per år bort eller mot varandra. Kontinentalförskjutningen är en tämligen ung upptäckt i jordens historia och den visar tydligt på den process som sker mellan det inre och det yttre.
”Berg sjunken, djup stån upp”, står det i bibeln.
Det står också: ”Släkter följa släktens gång”.
I Sverige bildades en hög bergkedja för 2 000 000 000 år sedan, den fennoskandiska bergkedjan. Den var flera hundra meter hög och sträckte sig från norra Finland ner till sydöstra delen av Sverige.
Under tusentals år har den vittrat sönder och kvar finns nu den berggrund vi går och står på då vi är ute i Stockholms skärgård och latar oss på somrarna. Bit för bit har den vittrat sönder av regn och köld, medan småsten och grus rullat nerför bergsidorna och krossats till sedement som lagrats på vartannat tills trycket ökat med tilltagande djup. Därvid har massorna gradvis genomgått en metamorfos av den art som beskrivs här ovan. Det inre av jordklotet möter det yttre som genom gravitationen pressas ner i djupet.
Nu möter oss för första gången i denna text det begrepp som idag vållar vetenskapen mest huvudbry, gravitationen.
Jag har en difus bild av gravitationen också, men den vill jag inte marknadsföra ännu.
Först ska vi återgå till bibeln och släkter som följa på varandra. En mor tar avsked av sin son som skall bege sig ut att söka nytt land, och hon har inget emot det, men i sitt innersta känner hon stor vånda. Den navelsträng som en gång klippes av var bara en tillfällig förbindelse, medan det band som växer fram mellan henne och sonen, sett ur ett andligt perspektiv, är så mycket starkare och känsligare.
Moffa spekulerar.
Kanske hade hon redan tidigare tagit avsked av söner som aldrig kom tillbaka, och nu skulle även Abram lämna henne. Bodde de måhända i en trakt eller i ett kvarter i staden Ur där många invandrare slagit sig ner och tagit över handel och andra näringar som hennes släkt sedan århundraden haft kontroll över. Nu måste hennes son bege sig till ”det för-lovade landet” för att söka sin näring åt sig själv och till sin hustru Sara. Modern var tapper och ville inte visa sin son vad hon kände och innan han for berättade hon sagan än en gång, den saga som hon brukade berätta för sina söner då de var små. Men denna gång var det för sin sonhustru.
Hon berättade den som hennes svärmor hade berättat den för henne. I alla århundraden hade mödrar och svärmödrar berättat sagan om sonen som drar iväg från sitt ursprung för att söka nytt land. Somliga gick med föräldrarnas välsignelse, medan andra gick med en förbannelse efter sig, kanske som den förlorade sonen.
Kanske fanns det redan söner som bodde kvar hemma och hjälpte sin far med allt som måste göras, medan där var en som aldrig ville rätta sig efter deras gamla skick och bruk, och därför alltid ställde till förtret. Så en dag tog han sina få tillförigheter och drog iväg (ack ja, så kan det gå).
Familjebandet är den tunna hinnan mellan inre och yttre.
Familjen ställer krav och skapar ett inre tryck, medan alla andra familjer som bor runt omkring utövar ett yttre tryck mot den som vågar följa sin inre röst och bosätta sig i ett främmande land.
I det inre av Abram, ja han hette så tills han genomgått sitt stora prov, fanns en pojkdröm som ingen kunde ta ifrån honom; han skulle bli stamfader för ett folk som skulle växa fram ur hans säd; ett mäktigt folk som skulle befolka hela värden. Så hade hans mor sagt och så lade hon fram det för hans unga hustru. När han gick hemifrån hade han ingen annan tanke än att allt skulle ske som det var sagt. Men någon av dessa söner kom tillbaka; som den förlorade sonen.
Moffa berättar vidare:
Det yttre trycket blev för stort och i sin nöd började han längta hem till mor. Och när fadern såg sin son blev han glad, ty han behövdes hemma. Väl hemkommen skulle han kanske ta över efter fadern, och med sina nya idéer kunde familjen bättre konkurera om livsrummet.
Kamrern skakar på huvudet och säger, var får han allt ifrån?
Så skiljer livet ut oss till olika platser och olika öden medan uret obönhörligt mäter tiden. Tidevarv komma och tidevarv försvinna och sagorna som berättas genomgår även de en metamorfos och anpassning till omständigheter som råder.
Det finns ett uttryck som vi alla känner till; det lyder:
”… att gå som katten kring het gröt...”.
Alla går vi runt, mer eller mindre. Det vore dumt av katten att ge sig på den heta gröten. Det gör man bara någon enstaka gång. ”Bränt barn skyr elden”, heter det.
När gröten har svalnat går det lättare att ta för sig, men då finns det kanske andra runt gröten som vill vara med och dela. Det samlas flugor kring en koskit, var kommer de ifrån; och likmask i ett kadaver. Överallt finns ett näringstryck som skapar konkurens.
Då solen skiner på jorden sker en process som vi kallar fotosyntes. Mellan solens ultravioletta strålar och jordens mineraler sker en metamorfos av underbar natur. Genom att vatten löser mineraler, och lyfter upp dem från marken, sker en omvandling av de ingående energierna till sockerarter av skilda slag.
Så gott som allt liv är beroende av det tryck som solen åstad-kommer mot jordytan. Men i jordens inre äger processer rum som lyfter skorpan utåt med ett sådant tryck att densamma
rämnar och pressar magma upp ovanför havsytans nivå. Åter igen ett system där en tunn hinna står mellan det inre och det yttre.
Och jorden snurrar vidare mot sin slutliga destination, medan massor av materia och människor väller fram ur sitt ursprung, för att åter hamna i gravar som endast en kort tid står öppna, beredda att sluka den som engång var lik det lik, som på en kort tid åter skall hamna i det eviga kretsloppet.
Tänk dig en människa som går på stranden i meterdjupt vatten, säger Moffa. Så länge hon går långsamt hinner vattnet spola förbi hennes brunbrända ben utan att det tär alltför mycket på krafterna. Men om hon av någon anledning måste öka farten kommer havet att göra motstånd. Ju saltare vattnet är desto större motstånd möter hon, och om hon börjar springa, på samma djup hela tiden, ökar den energi hon måste leverera till omgivningen i form av värme och ökad puls.
Det yttre trycket möter ett ökat tryck från det inre.
Det finns en gräns för hur fort hon kan plöja fram genom vattnet, medan vågen framför henne antar en maximal utbredning. Man kan med lite fantasi se hennes framfart som en som gräver en grav eller ett dike. En kraft som bryter fram genom ett medium och skapar en form, en materievåg, som i nästa moment fyller igen graven.
Ord som grav, gräva, och gravid, samt gravyr får mig lätt att associera till gravitation. Gräva en grav, eller gravera en plåt.
Vi ser lätt likheter med gravitationens verkan.
Einstein menade att gravitationen deformerar geodetiska linjer i rymden och att jorden till exempel färdas fram i en tänkt ränna som hon inte kan komma ur.
Vad menar vi med att solens gravitation håller jorden i sin bana år efter år? Kan flickan i exemplet här ovan hålla samma rörelsemönster timme efter timme. Nej det kan hon inte. Inte heller solen kan hålla jorden i rörelse i evighet, men en viss tid. Solen kommer att förändras med tiden och bli en vit dvärg, medan flickan kommer att bli helt utpumpad till slut samtidigt som pulsen ökar tills den når maximal frekvens och mjölksyra lagras i musklerna.
Vad jag vill visa med mitt exempel är att det finns en maximal hastighet som hon kan hålla konstant, en viss tid.
Einstein, vår tids helgon, uttryckte sig på ett liknande sätt då han sa att ljushastigheten är konstant i vakuum; 300 000 km per sekund. I vatten eller glas är hastigheten mindre det vet vi, precis som flickans hastighet skulle vara i lervälling.
Det blå ljuset får sin form och det röda sin. Ljushastigheten i riktning mot en observatör förändras allteftersom ljuset passeras genom etern. Det beror på att ljuset tappar energi på vägen. Det blå ljuset med sin stora intensitet möter störst motstånd. Fartvinden ökar exponentiellt som vi vet. Därför komprimeras det blå energirika flödet mera än det röda och får högre frekvens. På grund av mediets tröghet bromsas rörelsen upp. Det vill säga, mediet tvingar energin att rotera i en spiral form med hastigheten c. Spiralen byter form då intensiteten i flödet ändras.
Allt eftersom ljuset från en stjärna närmar sig observatören tappar den elektromagnetiska vågrörelsen energi. Därför går frekvenserna som når ögat från blått till rött.
Rödförskjutningen, som idag tolkas så att universum expanderar kan således förklaras med att en tänkt eter tar upp energier då strålen från en avlägsen stjärna är på väg mot observatören (Ingvars Åstrands teori) .
Den elektromagnetiska rörelsens allra innersta natur kan jag nu skönja i min modell. Frågan är ju om ljuset är både partiklar och vågor, eller om den elektromagnetiska rörelsen är formad på något annat sätt. Jag skall berätta om ett intressant fall som jag och min fru fick se då hon skulle göra en morotskaka. Det var precis vid den tidpunkten då jag började intressera mig för spiralformen och det är ett bra exempel på hur man kan uppfattar verkligheten omkring sig.
Morötter skulle rivas och hasselnötter hackas. Till hjälp hade vi en hushållsmaskin med genomskinligt hölje runt knivar som sitter fast i mitten på en rotor. Vi började med nötterna. Nästan runda var de vid starten, som stora partiklar med en centimeters diameter. Så släppte vi på strömmen av energi som successivt skulle skära ner bitarna till allt mindre partikelstorlek.
Naturligtvis anade jag inget särskilt utan svepte med blicken lite hit och dit, men med ens fångades jag av en obeskrivlig känsla. Då jag intensivt betraktade formen på massan i beredaren såg jag att den förändrades allt som tiden gick.
Först såg jag de runda nötterna, men efter en stund var där en kornig massan som låg runt väggen som en falukorv.
När jag tittade närmare, märkte jag att den roterade runt sig själv samtidigt som den snurrades runt av rotorn. Till slut blev massan så fin att den inte kunde hålla formen längre, utan vek sig på flera ställen, så att korven antog en vågform medan den ännu roterade runt sig själv.
Jag blev helt förstummad, detta var mer än jag vågat drömma om. Till sist kollapsade hela mönstret och allt blev en smet utefter väggen som var på väg ut ur plastcylindern. Det jag hade sett under loppet av några minuter var ett scenario där rörelseformen ändrades allteftersom energimängden ökade. Till slut gick allt upp i rök, så att säga. Kvar fanns bara en fin smet utefter väggen.
Kärlets vägg motsvarar en kraft som verkar in mot centrum, medan rotorn representerar en central utåt roterande kraft.
Alltsammans hände helt oväntat mitt framför ögonen på oss; mellan ordning och kaos manifesterade sig kvantitativa och kvalitativa enheter i den reella värden.
Kamrern ber om ursäkt om vi går för långt med våra analogier, han vill att vi ska förstå att det är viktigt för Moffa att kunna visa på något sensationellt någon gång, och då kan det låta så här:
I min världsbild tror jag att ”den modifierade knappsnurran” är universell och att all rörelse i universum i princip rör sig på ett snarligt sätt. En princip som pestår av två principer,
en paradox alltså. Hela universum liknar gamla och nya testamentet där berättelserna motsäger varandra men ändå på ett praktiskt sätt kompletterar varandra, precis som jag och min fru, genom att det hela tiden sker en förändring i tiden.
Låt säga att vi kastar en sten i vattnet, säger Moffa. Med hela sin inneboende kraft (massan gånger hastigheten) landar den på vattenytan som är i balans. Inte en krusning finns på dess spegelblanka yta sekunderna innan stenen landar, men när den tränger ner i vattnet kommer den levande massan att sända iväg en impuls; en kraft som tvingar molekylerna utåt medan vattenytan runt omkring håller emot så att vatten lyfts upp och en våg bildas.
Eftersom det yttre, det befintliga systemet, befinner sig i balans, pressas det inre, de nya vågorna ihop och hindrar dem att flyta utåt. Därför blir de första vågorna höga innan de tryckt impulsen genom vattenmassorna med allt högre hastighet. Våglängden blir längre för varje våg, allteftersom vågorna accelererar, medan amplituden blir mindre och mindre. Till slut har impulsen inte någon kraft kvar och då upphör vågrörelsen. Vattnet innehåller nu all den energi som fanns i stenens rörelsemängd, fastän i en annan form; värme!
Vid ett tillfälle i mitt liv såg jag i mitt inre en cirkel där kraften utifrån periferin var riktad rakt in mot centrum. Det är väl inte något särskilt med det, säger Kamrern. Men just då var det högst betydelsefullt för mig.
Var det en fingervisning från ”något” utanför mig, eller var det Moffa och Kamrern som visade prov på förmågan att hålla samman och leverera svar?
Vid ett annat tillfälle…jag var inne i en intensiv period av studier och jag hade läst mycket vetenskapshistoria, det var i en lång korridor där det inte fanns några fönster. Plötsligt infann sig ett uttryck i huvudet på mig, helt spontant utan föregående tankar eller funderingar…”roten ur minus ett”!
Vad fick jag det ifrån?
Från någon av böckerna så klart, men jag vet inte än idag var det stod, och inte bryr jag mig om det heller, men jag undrade och undrar än varför matematikens imaginära enhet dök upp just då. Nu anar jag sambanden. Det var Moffa som…
På biblioteket slog jag upp uttrycket i ett matematiklexikon, och där stod det att lilla i, eller roten ur minus ett, betyder en vridning av ett koordinatsystem med 90 grader, men det blev jag inte mycket klokare av då. Sedan dess har jag mött många uttryck i matematiken som innehåller lilla i, och nu anar jag att det i naturen betyder en vridning rätt och slätt.
Går jag ut på en promenad ser jag ofta träd som är vridna under barken. Det syns kanske inte så lätt om man inte vet vad man skall titta efter, men om man, som jag, har mött fenomenet många gånger, stannar blicken genast vid åsynen av en torr stam där barken ramlat av eller där vridningen annars är särskilt tydlig.
- Är den vridna stammen den manifesterade rumtiden?
På våren då träd och buskar ännu står kala med endast små spirande skott som sticker fram ur svällande knoppar, är atmosfären berusande. Överallt anar jag naturens svällande spirande krafter, där ”något” styr helheten till ett fulländat mästerverk. Våren är full av rörelse för den som är seende.
Det finns en matematiker som blev blind, men som ändå kom att bli den inom sitt fack som har lämnat den mest utsökta matematik efter sig; hans namn är Leonhard Euler.
Det var han som fann en funktion som är sin egen derivata.
Genom att derivera en funktion kan man beräkna hur den beter sig; om den avtar eller ökar och när den vänder. I detta fall kom Euler fram till ett tal som han kallade e och som utgör basen i det naturliga logaritmsystemet. e tycks vara ett tal som finns invävd i naturen själv och används också när man vill beräkna ränta på ränta. e = 2.7 1828 1828 45 90 45 och används ofta i vackra funktioner tillsammans med lilla i.
Euler (1707-83) levde samtidigt som Daniel Bernoulli vilken också var hans vän och en hängiven matematiker. Bernoullis mest berömda bok är Hydrodynamica, vari han lägger de teoretiska och praktiska grunderna för vätskors och gasers ”jämvikt, tryck, tröghetskrafter och hastighetsvariationer”.
Som vi ser är kunskapen om vätskor och gasers rörelser i tiden väl kända av vetenskapen idag; vad är det då jag är ute efter?
Förmodligen något som ”någon” har gett mig aningen av en aning om. Kanske är det en upptäckt att vi håller på att förlora kunskaper om naturen som människor från tidigare sekler såg som elementära, men som vi alla sekulariserade människor gått miste om genom en alltför ensidig och urbaniserad skola. Vi är dåligt skolade helt enkelt.
Alla femtioåringar har gått i samma folkskola här i Sverige. Därför ser vi bara det som vi har blivit påvisade. Vi räknar inte med hela naturen men vi vet att det heter att gräset spirar grönt. De flesta har inte sett hur ett grässtrå kommer fram ur marken; och att det sker genom en spiralrörelse, men för all del, det var nog inte bättre förr. Endast ett fåtal var verkligt bildade, men de personerna betyder mycket för oss idag.
Jag älskar att titta in i våra gamla sockenkyrkor. Helst alldeles ensam med Moffa i hälarna. Där finner jag det jag saknar i vår kultur, spiralmönster. Massor av växter av olika slag finns där inne på de vitkalkade väggarna.
Man har skapat system som varat i många år, men som nu helt plötsligt inte håller längre, då den digitala världen ”spirar” fram. För som jag ser det, är det genom en kringgående rörelse som vi lämnar välfärdsamhället bakom oss. ”Landet som försvann”, brukar jag säga. Kamrern tycker att jag ska hålla käft om jag inte kan uttrycka mig bättre.
Här upptäcker vi språng i kulturen!
Under 1800-talet skedde också, särskilt på landsbygden, flera stora förändringar. Den största kom 1827 med regler om laga skifte. Som du säkert vet, var den odlade jorden skiftad så att sönerna skulle få likadan jordmån, och för varje generation blev den alltmer sönderstyckad så att den blev svårbrukad. Kanske fanns det fem bönder i byn, varav en var byäldste.
Konservativa bönder och jordägare, av samma sort som Kamrern, ville inte att de yngre skulle komma med nya idéer och metoder, och fastän tegarna var placerade så att en bonde sällan nådde sin bit utan att köra över en annans, ville man att det skulle bestå vid det gamla och att man arbetade tillsammans som man alltid hade gjort.
Vid den tiden kom smidesbruket med nya redskap och metoder. Järnplogen med välvd skiva t.ex., som vände på tiltan i stället för att, som det gamla årdret, bara maka jorden åt sidan, var bara den en revolution. Men de nya arbetsätten hade svårt att vinna terräng på grund av de gamles svårigheter att ta åt sig nymodigheter, som sagt var, och i och med 1827 års lag blev allt med ens förändrat.
Det räckte att en av byborna ville ha byn skiftad så fick han det, och ingen av de andra bönderna hade rätt att ställa sig utanför. Efter en tid kom lantmätaren och mätte och ritade, och när han var klar och hade åkt sin väg, med instrument och hantlangare, var den gamla byn ett minne blott…
Först lade han ihop alla tegarna och så styckade han upp dem igen så att var och en skulle få stora rejäla bitar. Somliga fick lov att flytta ut sina byggnader till sina nya skiften; och så gavs där nya möjligheter att pröva metoder och redskap som aldrig förr. Det blev ett stort uppsving inom jordbruket genom denna lagstiftning och barnkullarna växte.
Går vi framåt ungefär etthundra år i tiden kommer nästa stora språng. Brukens tid var förbi och de stora herrgårdarna och säterierna fick svårt att hålla folk kvar i jordbruket. Olika rörelser drog genom landet och spred upplysning. Många familjer hade ända sedan 1850-talet följt den rörelse som drog över Atlanten till det stora landet i väst. De flesta blev kvar där och skrev hem och berättade om rika skördar och stor frihet. Här hemma växte fattigdom och nöd.
Men frikyrkor och godtemplarloger växte fram genom ideellt arbete och snart organiserade sig arbetarna och byggde eget; Folkets Hus. Den ”galne” skräddaren August Palm talade i Liljanskogen, ja just det; där KTH ligger idag; medan Hjalmar Branting och ungsocialisterna med Hinke Bergegren i spetsen, gav ut sina tidnigar, Social-Demokraten och Brand som krävde rösträtt åt alla. Så varé ja, säger Moffa.
Efter två världskrig, som vi bara såg på håll, fick vi ett välstånd som aldrig förr, men nu knakar det i fogarna igen.
De stora bolagen påstår att de inte kan utvecklas i Sverige och att skatterna äter upp vinsten.
Ett nytt värdesystem måste byggas upp, och med hjälp av det enorma överskott som det elektroniska arbetet som robotarna presterar, kan vi utveckla demokratin och sprida den till jordens alla länder. Den digitala världen blir annars olidlig, även om ett tredje världskrig uteblir.
För den som är humanist till sin natur är detta en självklarhet, säger Moffa, men för den som är mera tekniskt inriktad, ung och begåvad kan det synas orättvist att ”de som inget duger till”, skall tillskansa sig onödigt mycket av den gemensamma kakan.
Det är därför som kulturen är så viktig. Den, och endast den och Moffa, kan ge visioner om vad som är möjligt, och vad som komma skall, om vi inte blickar tillbaka och lär oss av historien. Där håller Kamrern med för en gång skull.
En människa som förr gjorde rätt för sig i hela sin arbets-dugliga tid, kunde få leva i misär under sin återstående levnad. Hans arbetsgivare gav honom aldrig något överflöd, utan konsumerade själv hela överskottet utan en tanke på att det kunde vara något skamligt med detta. Det bara var så!
Men så kom andra tider, nya metoder och verktyg.
Läskunnigheten ökades genom lagar som förbjöd fäder och arbetsgivare att hålla ungarna hemma vid arbetet och därmed var grunden lagd till ett bättre liv för det stora flertalet. Men alla kunde inte läsa och skriva, och numera vet vi hur förödande det kan vara för en människa som saknat den förmågan redan i skolan. Skam och mindervärde har drabbat dem som visade sig dumma fastän de alls inte saknade förstånd när det gällde andra färdigheter. Brottslighet följer i analfabetismens spår.
Sedan 1842, då skolreformen kom, har mycket hänt då det gäller förmågan att hantera system där läsning, räkning och skrivning ingår. Nu etthundrafemtio år senare står vi inför ett nytt språng i utvecklingen, och om det vill sig illa, kan miljoner människor ställas utanför systemet. Alla är nämligen inte lika begåvade då det gäller att hantera en dator eller att förstå ett helt datasystem, fastän de på andra områden kan vara helt överlägsna. Frågan är hur vi ska värdera olika färdigheter och hur vi i övrigt skall fördela välståndet.
Marknaden kräver offer…, säger Kamrern, men vem är marknaden egentligen om inte han själv?
Jag tycker att jag känner igen mig.
Abram tog sin son Isak med sig upp på berget, som Herren befallt, för att offra honom….
Som du kanske kommer ihåg blev Abram från Ur lovad ett helt folk, men Sara blev inte havande. År efter år väntade de på att hon skulle bli gravid, men det kom ingen arvinge. Då blev Sara desperat och bad Abram att han skulle ligga hos tjänstekvinnan Hagar, och så gjorde han det, så klart. Därmed kom då äntligen en arvinge ty Hagar blev havande och födde Ismael.
Då Hagar kunde föda men inte Sara blev hon dryg och hög-färdig gentemot henne. Sara blev stött. Men strax därefter blev även hon havande och fick en son. Honom döpte de till Isak.
Då Isak blev så stor att han kunde gå med sin far kom Herrens röst till Abram, och han manade honom att göra ett brännoffer till guds ära; han skulle offra sin son Isak.
Något okänt där ute talade till Abram om offer som skulle ge utdelning längre fram. (I Sverige offrade Riksbanken tusentals småidkare när marknaden pressade Bengt Dennis att höja räntan till 500 % , säger Moffa).
Abram gick länge och funderade vad Herren menade med detta, skulle han då offra den säd som skulle bli ett helt folk?
Till slut beslöt han att lyda Herren och offra Isak, och tog därför sonen med sig upp på offerberget och tänkte just sticka kniven i honom då en Herrens ängel uppenbarade sig och sa: ”Ta väduren där borta och offra den”, så gjorde han det.
Båda sönerna fick leva, men Ismael, tjänstekvinnans son, måste vandra bort med sin mor, bort från sin fader Abrahams hus. Han blev sedan anfader till araberna.
Isak fick två söner, Esau och Jakob; och Jakob fick tolv söner varav en heter Juda. Då Jakob mötte en gammal gudom i en brottningsmatch fick han ett nytt namn; Israel, på samma sätt som Abram fick namnet Abraham efter det att Herren testat hans offervilja.
Som du ser lever sagan! Vad är marknaden om inte en idé i huvudet på människor som har materiella världen som främsta värdemätare. Vad betyder en gammal sjuk kärring i Tensta för en ung civilingenjör i Malmö, om det inte är hans mor.
Inte mycket. Men om systemet ställer gamla och fattiga mot unga och rika, hur ska vi då ställa oss till unga och fattiga.
Marknaden kräver…men lever inte Jesuslegenden?
Ung och fattig i Sverige mot ung och fattig i Grekland, eller gammal och rik i Sverige mot gammal och rik i Grekland. Hur skall vi reducera möjliga kombinationer så att vi får ett system som liknar det med Yin och Yang. Sverige har utvecklats till ett rikt land i världen, utan tvekan därför att vi undsluppit två världskrig. Skulle vi vara på efterkälken?
De baltiska staterna är fattiga därför att de deltagit i krigen och styrts med hård hand av en främmande diktatur. Sedan 1989 sker i hela världen en förändring mellan stormakterna genom att det kalla kriget är slut.
Nu står det kommunistiska Kina i öst mot det kapitalistiska USA i väst. Öst och väst, aldrig mötas de två är ett gammalt uttryck. Det österländska tänkandet möter nu det väster-ländska. Taoisten tar sina intimaste saker med sig och går; är landet dåligt, lämna det, heter det. Andra säger att det internationella klimatet hårdnar.
Konkurrensen mellan världens största företag är knivstark och det är bara att vinna eller försvinna. Det kanske är sant, jag vet inte. Endast ett företag i en viss bransch ryms idag på världsmarknaden, sägs det, är det Nokia eller Erikson, man undrar bara, men var finns Jesuslegenden, är den död? Har människorna gått vilse? Jag vill inte tro på det, men det ser illa ut ibland. När blir det balans mellan marknaden och politiken?
Kan det vara så att vi i västerlandet lyssnar till två legender
samtidigt? Bibeln rymmer båda sagorna hur förklara det? Är det bara att välja handlingsmönster efter tycke och smak eller sker det en förändring i tiden. Pendeln slår?
Både och…
Nu är vi där igen, ett enhet som innehåller två skilda system,
det inre och det yttre. Om vi ser hela världmarknaden som det yttre och en nations ekonomi som det inre, eller min egen sårbara person i förhållande till marknaden har vi en modell som liknar det system som jag har velat visa på.
Gud krävde Abram på ett offer och därför var han beredd att offra sin son, men tiden gick och teknik och kultur går framåt, därför kan världssamfundet ge plats för Jesuslegenden igen.
Mina sinnen och känslor förmedlar trycket utifrån medan jag själv med alla till buds stående medel försöker värja mig och uppträda balanserat. Ur dessa tankar om min existens har min hypotes vuxit fram sedan 1983 då jag fick den första aha-upplevelsen. Det vore enkelt om alla följde det recept som lämnats av flera stora tänkare i världshistorien:
”Behandla andra som du vill att andra skall behandla dig!”
Men det går ju inte det heller, det förstår man snart om man tänker efter. Vi är ju alla så olika, samtidigt som vi tycks vara lika. Förresten är det bara 2 % som skiljer våra gener från schimpansernas, men inte är vi väl särskilt lika dem.
Barn och ungdom, hur mycket skall vi begära av dessa ”barbarer”, och alla fattiga ute i världen och stackarna på Stockholms bakgator som svälter och fryser till döds. Det här blir svårt att komma ur. Vi glider ständigt tillbaka till naturen.
Kulturen ligger bara som ett lager på ytan. Därunder finns den råa överlevnadsdriften.
Visste du att judar och kristna i sin Bibel hyllar Abraham, Sara och Isak, medan Koranen berättar om Abraham, Hagar och Ismael. Vad betyder det för folken idag; att vår skrivna historia går så vitt isär?
Vad jag vill bena ut här är min inneboende klyvning.
Jag är faktiskt mer än en person, eller snarare, jag är en person som rymmer flera karaktärer som ibland kan stå ganska långt ifrån varandra. Vilken karaktär som blir min persona beror mycket på omgivningen och rådande omständigheter, men likväl har jag oftast en karaktär som dominerar genom hela livet.
Hur mycket vi känner av trycket utifrån beror säkert på vilken personlighet vi representerar. En stark person upplever nog inte omgivningen som särskilt hotande eller vägledande, medan en svagare personlighet känner sig trängd och instängd som i en fålla. Jesus talar om får och getter på domens dag. Känner man djurens karaktär förstår man vad han menar.
Kravet på individen upplevs olika allt som miljön växlar, samtidigt som den enskilde svarar med det mynt som situationen kräver. För mig har upplevelser i en tid en annan innebörd en annan tid.
Det är här mitt rörelsemönster måste komma in i bilden, med hela sin vansinniga idé:
MilkRiverUniversity finns i första hand inne i mitt huvud.
Ständigt manifesterar sig två viljor, den ena djärv den andra kärv.
Trakten vi bebor är oss alla så kär, den vill vi bevara och försvara, där ute i världen finns alltet som ett stort hot.
Ju bättre vi är utbildade ju större chans har vi att utveckla vårt revir så att det passar oss.
Lyssna till Moffa och Kamrern; deras utsagor är inte alltid med sanningen överensstämmande, men de ger måhända en antydan av ett landskap som hela tiden kommer oss till mötes. Alla har sin egen ståndpunkt, en punkt i terrängen som vi står på och blickar ut över fältet.
Kanske får vi en dag se vår skapelse i det öppna landskapet;
Milk River University, eller på intra eller inter net, i
Middle Milk Dominion, det universum som Moffa kan överblicka. Ugh, Den Stora Anden lever!
Allt är bara ett språkspel som Witgenstein skrev i Traktatus Filosoficus, en ordlek som ingen kommer att förstå.
Vem vill skriva förordet till min livsfilosofi, som Bertrand Russel gjorde åt Witgenstein?
Nu måste jag sluta. Jag hade tänkt mig ett brev på några rader och så blev det i stället en liten bok om det osägbara.
Moffa & Co, MellanMjölkSafari, MilkRiverUniversity
TidSkrift n:o 1 presenterar Moffa & Co som driver ett kunskapsföretag i Akter-Kastellet i Milk River Valley i MiddleMilkDominion.
Det är vid Långsjön i Mölnbo som Arlas ursprung finns. Från Fagernäs ladugård i Vårdinge transporterades mjölken per tåg till stockholm-barnen. Två bröder organiserade mjölkbönderna och bildade en ekonomisk förening som vi kommer ihåg som Mjölkcentralen med den rödvita kossan. Mjölken har sin givna plats i Moffas berättelser, dem han kallar MellanMjölkSafari. I tidskrift n:o 2 vill han förmedla kunskaper om sin barndoms bondgård. Idag är Arla Foods Europas största mejerietföretag och kossan hänger med.
För att tillfredställa sig själv har Moffa tänkt starta en virtuell skola på nätet, Milk River University, en lärdomsanstalt som helt bygger på gubbens egna tankar. Det är visserligen bara en fantasiskola,
men vem vet…
Genom att läsa Moffas skrifter kan du själv bedöma huruvida han bara är ute och cyklar eller ej. Förresten vore det ingen dum idé att introducera en cykeltur runt sjön, den kunde kallas Långsjödansen och gå från hembygdsgård till hembygdsgård med besök i socknarnas kyrkor. Fantasiskolan kunde gestaltas som en båt med namnet MilkRiverUniversity och ägas av skolorna runt sjön. Den kunde vara utrustad med radiosändare för att sprida kunskaper om traktens ekonomiska historia. I datorn växer det fram ett intranät.
